Jäklars.
Är det verkligen 17 år sen John Cusack satt och gnodde ihop listor över sitt trassliga kärleksliv?? Tiden går. Minst sagt.

Minnen av en positiv och synnerligen trivsam stund får nu ställas mot väggen anno 2017. Ett återbesök i strulige Rob Gordons (Cusack) värld. Precis dumpad av flickvännen Laura (Iben Hjejle) för att han i hennes ögon är en oansvarig slarver som blivit lite för bekväm med livet och avsaknaden av framtidsrömmar. Rob har förutom listmani också samlarmani på vinylskivor…så pass att han också äger en liten skivaffär i Chicago. Vad göra när man är deppad av kärlekens grymma tilltag? Jo, hänga i sin affär förstås. Kanske tillsammans med sina sjukt nördiga anställda Dick (Todd Louiso) och gapige Barry (Jack Black). Här yvas allt från kvinnors grymhet till vilka låtar som passar bäst på en ”begravningslista”. Rob får dessutom för sig att göra en lista på de 5 värsta breakups han råkat ut för! Listmanin slår till med full kraft!

Om jag tyckte originaltitten av rullen var trivsam, är det inget mot dagens återbesök! Som om rullen fått ligga till sig under åren som gått! Jäklars vad underhållande det var NU då! I nästan varenda scen! En perfekt mix av ”normal dårskap” och sköna referenser till den moderna (och förflutna!) popkulturella världen. John Cusack känns plötsligt gjuten i rollen som den snabbsnackande och kedjerökande Rob. En sorts desperation och ett ego som samsas med hans tvångsimpulser att dela in nästan allting i listor. Och kom igen, visst bor det små listmakare i oss allihopa…??

att snacka bort en hel dag på jobbet…

Humorn är sådär skönt bitskt och sträv, precis i min smak. Gaphalsen Black domderar förstås i skivaffären, Rob jobbar, förutom på sina listor, också på en plan för att vinna tillbaka Laura, och den töntige Dick…ja han bara…är. Mycket underhållande.
Bakom rullen hittas britten Stephen Frears (regi) och det hela bygger på den rätt kända boken av Nick Hornby. Låt vara att man flyttat handlingen till USA och Chicago. Men det funkar! Själva grejen med hela storyn går fram precis lika bra ändå. Min återtitt blir förbaskat härlig och jag listar den självklart högt upp på 2000-års filmlista (plats nr 5).

Och precis som sig bör i film där musiken spelar stor roll; ett sjukt bra soundtrack!