Sommaren går mot sitt slut men Sommarklubben kämpar på en liten stund till!
Lagom till de ljusa sommarkvällarna övergår i lite murrigare mörker, men filmupplevelsen kan ju vara densamma ändå!

Idag tar vi oss tillbaka till 1996 och en av de stabila bröderna Farrelly´s bästa filmer…vill jag hävda.
Den hysteriskt galna skrönan om Roy Munson (Woody Harrelson), en gång i tiden staten Ohio´s mest lovande bowlare. Ett underbarn, en wiz-kid, ett ess som till och med lyckas med bedriften att besegra den självsäkre och fulspelande Ernie McCracken (Bill Murray). Framtiden ligger för Roy´s fötter!
Saker och ting går givetvis helt bananas och 17 år senare är Roy ett vrak, en suput, en loser…dessutom försedd med en gummihand !) efter en…eh…olycka. Räddningen kommer i form av den naive amishbowlaren (!!) Ishmael (Randy Quaid) och Roy kan kanske få ordning på sitt liv igen! Men då har han förstås inte räknat med att få återse sin nemesis McCracken….!

Det här är hysteriskt bra skit detta!
Humorn tar inga fångar och håller sig nästan konstant på fel sida gränsen. Regibröderna bangar inte heller för att blanda låg bisarr humor med tönterier och trams. Detaljerna är fräcka och kan möjligen såklart inte ses med blida ögon hos de som vill ha lite ordning och reda i storyn….men det finns en röd tråd! No worries! Som i alla komedier måste det förstås finnas ett hjärta av guld, en positiv slutkläm…vilket denna också givetvis har. Men vägen dit är synnerligen underhållande för sådana som mig…som gillar det oborstade och politiskt inkorrekta.

Filmen lyckades märkligt nog inte alls i boxoffice-kassorna denna OS-sommar (kommer du ihåg vilken stad!?) och The Farrelly´s var enligt skvallret så deppade att de funderade på att sluta göra film där och då. Ett halvår senare kom succén istället då rullen släpptes på hemvideomarknaden. Revansch!

De tre dårarna Harrelson, Quaid och Murray är förstås helt lysande rakt igenom hela filmen, men annat var ju inte att vänta!

Trippelstrike i sommarnatten!