Höstens tema satsar vidare och växlar upp. Idag med ett alster av lite modernare snitt, men där samma tidsanda har försökts fångats på bästa sätt för en traditionell, om än något annorlunda iscensatt, upplevelse.

New Mexico 1880-talet. I den lilla gruvstaden Appaloosa har ranchägaren och skitstöveln Randall Bragg (Jeremy Irons) tagit sig lite för stora friheter. Bragg vill åt traktens koppargruva och har anställt en hoper råskinn som under hans ledning gör tillvaron i den lilla tidstypiska staden rätt odräglig. Bragg drar sig inte ens för att skjuta stadens sheriff i filmens inledning och de mörka molnen verkar hopa sig ordentligt.

Ropet om hjälp når dock den hårdföre och lagupphållande revolvermannen Virgil Cole (Ed Harris) som tillsammans med bäste vännen och kamraten Everett Hitch (Viggo Mortensen) gör sig ett leverne på att resa runt i nationen som en sorts ambulerande poliser och rycka in (mot saftig betalning givetvis) där det finns problem att lösa. Som i Appaloosa. Cole och Hitch tar snart över sheriffsysslan och visar bryskt direkt ett par av Braggs hantlangare var skåpet från och med nu ska stå. Det bästa vore ju också om man kunde sätta dit Bragg för sheriffmordet, men hur ska det gå till? Ganska snart visar sig en öppning, men det blir också bland det tuffaste Cole och Hitch kommer att ta sig an..

mer westernstyle kan det knappast bli

Bakom dagens bidrag i genren står Ed Harris själv som regissör. Vad han presenterar är en historia som tar sig den tid den behöver. Harris låter varken kamera eller historien skynda framåt i några toksprång, utan levererar lite djup i form av utveckling av vänskapen mellan de två kumpanerna Cole och Hitch. Vi förstår att de känt varandra länge och att ett sorts tyst samförstånd utvecklats mellan dem under åren. Något som också kommer under prövning när änkan Allison French (Renée Zellweger) stiger av tåget en blåsig förmiddag. Hon charmar dem alla från första början, men det visar sig också snart att hennes agenda är något grumlig och hennes sweetness inte alls så vän som man skulle kunna tro.

Appaloosa blev möjligen ingen supersuccé vid premiären, kanske actiontörstarna blev besvikna, men filmen har ändå till dags dato gått med plus med ett par miljoner med tanke på dess budget. Fokuset ligger helt klart mer på dialogen och spänningen mellan de olika karaktärerna. Ett sorts triangeldrama utspelas mellan Cole, Hitch och French, som hotar att riskera den starka vänskap som råder mellan de två männen. Lägg till detta problemet med Bragg och olagligheterna som måste styras upp.

Som westernfilm levererar historien fint foto över såväl kargt landskap som dammiga gator i den traditionellt byggda lilla staden. Vad jag gillar med filmen är att Harris lagt sig vinn om att vara noga med detaljerna och tidsepoken både i kläder, vapen, sättet att prata och agera. Till exempel satsar filmen på att visa hur eldstrider kanske egentligen gick till, där träffsäkerheten inte alls var så jäkla hundraprocentig alla gånger. Eller hur man förberedde sig för en uppgörelse man mot man.

ställer till problem för gubbsen

Manuset bygger på en roman av den icke helt okände deckarförfattaren Robert B. Parker och satsar sina mesta spelminutrar på att bygga ett stadigt persongalleri som alla kommer att ha med varandra att göra på ett eller annat vis. Trots att man möjligen kan ana historiens fortsatta gång blir det svårt att vara helt säker på hur det ska sluta, och finalen blir både lite annorlunda men ändå logisk om man ser till omständigheterna. Harris och Mortensen funkar finfint som det strävsamma paret som inte tvekar att praktisera lagen med sina skjutvapen om det behövs. Zellweger gör ett bra porträtt av en kvinna som sett sina bästa dagar och ändå gör allt för att sörja för sin egen framtid. Den enda som egentligen får för lite speltid är kanske Jeremy Irons som i sann brittisk dryghetsanda stör ordningen. Skönt och pålitligt skådespel av den rutinerade aktören där. Som bonus hittas också gamle Lance Henriksen i rollistan minsann.

Appaloosa är kanske inget för den som vill ha fart och fläkt i sin westernupplevelse filmen igenom. Istället erbjuder den dock ett djup, en tålmodig historia, snygga scenarion och äkthet i sin framtoning. Gammalt hederligt pangpangvåld finns naturligtvis med och när det dyker upp då och då sker det i god stil som det anstår en western. Ett relationsdrama med westernmiljö som bakgrund kanske…? Stabilt bra.