Klassas av IMDb som en ”horror-thriller”, men det är bara ren horsecrap för vad vi har här är snarare ett sorts drama med lite klassisk mysterielösning förpackad som mördarhistoria och avsedd att förvilla även våra åskådande hjärnor så gott det går.

En seriemördare härjar i Staden, en lurkig skuggfigur som (naturligtvis) ger sig på unga kvinnor. Det första dagens huvudperson, Anna (Milla Jovovich) gör då är att gå på tjejkväll, spana in killrumpor i baren, vinka av överförfriskad väninna i taxi och sedan promenera hem alldeles själv genom ödsliga gator! En helt ologisk handling under rådande omständigheter men naturligtvis en katalysator för att få igång hela storyn. Bara att svälja som tittare och gå vidare…hrm…

Ok, givetvis närkontakt med The Killer men inte mer än att hon kommer undan i sista minuten…dock inte helt utan skador då hon slår i skallen så hårt att hon inte känner igen en kotte när hon vaknar upp på sjukhuset. Permanent drabbad av ansiktsblindhet lyder domen, inte helt lätt åkomma då Anna nu ser ett helt nytt ansikte varje gång hon tex tittar på sin sambo Bryce (Michael Shanks). För att inte tala om hur man nu ska känna igen en mördare som naturligtvis betraktar varje steg Anna tar och inväntar rätt tillfälle…

Det något udda sjukdomstillståndet (som lär finnas i verkligheten) bjuder ju raskt in till ganska fantasifulla och listiga scenerier. Vi har en mördare som plötsligt kan röra sig ganska nära sitt objekt, vi har en hjältinna som försöker fundera ut tricks för att klara sig i vardagen, vi har en polis (Julian McMahon) som ska försöka fånga mördaren och naturligtvis dras till Anna både som viktigt vittne och vacker kvinna och vi har slutligen en sambo som tycks ha ett nytt ansikte i sovrummet varje kväll när det ska hånglas (enligt Annas väninna ”inte helt katastrofalt…”)

Filmens upplägg gör det frestande för dagens regissör Julien Magnat att leda både Anna och oss som tittar i alla möjliga riktningar. Ganska snart fattar man dock som rutinerad åskådare vart de misstänkta blickarna nog ska riktas. Trots det lyckas historien hålla sig ganska länge i det gåtfulla skiktet och det är inte helt självklart vilka man ska pinpointa in som skurk-kandidater. På det hela taget förvånande väl genomfört måste jag erkänna.

främling, mördare, sambo…eller bara snällispolis..?

Dock,  mer drama än jätte-otäck-thriller. Fokuset ligger främst på Anna och hennes reaktioner i olika situationer och hur hon förhåller sig när alla plötsligt verkar se likadana ut eller olika från sekund till sekund. Milla J sköter sig också helt okej, och får faktiskt chansen att visa att hon kan skådespela. Kanske än mer när hon tar chansen och förflyttar sig ett steg ifrån maken Paul W.S. Anderson och dennes filmvärld, där hon annars alltid ska spela ytliga figurer. Nu är inte dagens alster någon jättedjup historia att gestalta, men hon gör sannerligen inte bort sig med det hon gör här. Ett litet plus i kanten där.

Faces in the Crowd sköter sig rätt bra som thrillerbetonat drama. Svälj den helt ologiska inledningen och blunda för det synnerligen smetiga slutet, så har man faktiskt en mini-bra, kanske till och med lite småspännande, 100-minutare. Trean är väldigt svag, men jag blev banne mig lite överraskad i rätt riktning och jag gillart.
Åh vad snällheten sköljer över mig..