Monica Z (2013)

Men se där ja.
Ibland förvandlar sig filmdåren Flmr till den mer vanlige Stefan och umgås film med nära och kära. Riktar blickarna mot de lite ovanligare gränserna och tassemarkerna. Och tänk, ibland svarar just de tillbaka med ett stort leende.

Jag som trodde jag hade koll på Monica Zetterlund lite sådär. Hon har ju alltid funnits som en sorts ikon under min uppväxttid. Ett sånt där household name man bara tagit för givet på den svenska artisthimlen från förr. I samma liga som Hasse och Tage, Povel, Lill-Babs och tja…ni vet..det däringa gänget.

Tänk så lite man vet egentligen. Alltså egentligen. Ok, som förtexten säger; fritt baserad på hennes liv. Men ändå.
Jag gillar upplägget. Det är raka puckar från början. Som ett nedslag rakt in i hennes första trevande försök i nöjesbranschen. Danske regissören Per Fly använder ett snabbt, mustigt, bildspråk, tvekar inte att hoppa i tidsramar…och gör det dessutom förbannat snyggt! Det är inte Monicas hela liv som raddas upp här, som åskådare är vi bara med på resan under ett par intensiva, och rätt omvälvande år. Och så Edda Magnason som Monica! Vilken roll! Vilken träffsäkerhet! Läbbigt lik originalet, till och med i röstläget vid vissa tillfällen. Man säger mig att det här är hennes filmdebut, awesome! Hon BLIR Monica Zetterlund. Som att hela hon förkroppsligar sångerskan fullt ut och bär hennes mörka inre med en förvirrad mix av stolthet och desperation.

Var Monica en komplicerad person? Ja, om man ska tro Peter Birros manus här måste hon ha varit som ett vandrande minfält. Oberäknelig, instabil..men ett fullständigt proffs när det kom till officiella framträdanden.

Saker att imponeras över: den makalösa detaljrikedomen och träffsäkerheten i att fånga tidsepoken i ett Sverige på 60-talet. Kolla möblerna, modet, attiraljerna. Filmen känns oerhört proffsig och genomarbetad. Minsta filmruta KÄNNS som ett svunnet årtionde. Fast ändå inte alltför långt borta (hrm..såg jag inte en möbel där nånstans…samma som vi hade hemma när jag var liten…?)

Filmen är SNYGG! Jäkligt snygg för att vara svensk (?). Det finns en sorts aura över den som för tankarna till en internationell produktion. Det är klart, det ska väl till en dansk för att pricka det där lilla extra. Minsta biroll känns sådär genompresenterad och verklighetstrogen. Och då kan man också ta att gamle goe Kjelle Bergqvist, som Monicas pappa, egentligen upprepar samma butter-roll han alltid gjort. Som vanligt gör han det dock otroligt bra.

killen med basen får´t inte lätt!

Just det (nästan överarbetade) komplicerade förhållandet till sin pappa är något som filmen tycks bygga upp hela sin story runt. Var det verkligen så dårå? Nä, inte om man ska tro lite forskning bakom kulisserna….där beskrivs istället det nästan omvända med en peppande och hjälpande farsa. Men skit i det då. Det är väl lite konstnärlig frihet inmixad för att få till det dramaturgiskt kan man tänka.

Edda Magnason är såklart lysande i de musikaliska numren. Riktigt bra! Överlag är ”shownumren” rasande granna och fräsigt införlivade i den övriga handlingen.
Ett koppel av 60-talets Sverige-kändisar paraderar förbi i mindre och större roller, och bara det i sig är rätt kul…att man verkligen gjort sig mödan att fånga dem så detaljrikt som möjligt.

Monica Z vinner på sitt utseende (i dubbel mening!) och sin förmåga att berätta på ett otroligt engagerande sätt. Ett manus och ett visuellt resultat som inte lämnar någon oberörd. Allra minst mig! En mycket bra film. Great!
Rekommenderas varmt.

Försvunnen (2011)

Vildmarksrysligheter på svenska, eller tja…vildmarksspänning kanske är mer rätt uttryck dårå.
Hur som helt, det är man sannerligen inte van vid! Kan det vara något då? Eller blir det bara krystat, mögigt och hopplöst plagierande?

Klart historier som denna och andra liknande är plagierande!
Säg de som har något nytt att komma med…?  Nåväl, här är det alltså på svenska, och en gammal hund som yours truly drar genast öronen åt sig och börjar fnysa aningen skeptiskt. Orden svenskt + kvalité klingar i denne filmnörds sinne lika troligt som att någon av alla de jäkla trisslotter som inhandlats under åren skulle innehålla 25 000 spänn i 25 år.
Å andra sidan; plötsligt händer det

Nu ska väl inte fallet här ska dras så långt som till succé, men oväntat nog håller dagens betraktelse stilen riktigt ordentligt. Eller kanske det är så att långfilmsdebuterande duon Olsson/Åkesson flirtat tillräckligt bra med utrikiska alster för att kunna sno så mycket att det ser bra ut och framför allt eget..?

Dystra Malin (Sofia Ledarp) ska från punkt A till B medelst bil och släpkärra. Tillvaron tycks inte speciellt bra och en tragisk händelse i familjen spär bara på dysterheten. Snart blir det också värre när hon i ensliga svenska skogstrakter träffar på en sådan där kuf som man inte alls vill bli bekant med. Ett par dramatiska turer senare är Malin fånge i ett ödsligt hus och utsikterna är inte direkt goda för ett fredligt frisläppande. Nu är dock vår Malin inget mähä, finner på råd och se där har vi oss starten på en fartig jakt i den svenska vildmarken serverad.

köpa bil av denne goe gubbe...?

Manuset ödslar ingen tid på sega förklaringar eller pedagogiskt berättande bakgrunder, här är det öppna spjäll från början. Och det känns friskt gott folk. Den svenska tramsstämpeln känns långt borta. Snarare går tanken till kanske den norska Rovdyr, men utan den filmens sensationslystna effektsökeri. Här satsas det mer på rak spänning och enkelt obehag som framför allt i början för tankarna till mästerverk som Liftaren (utan att för den skull komma upp i den klassen).

Filmen håller storyn tajt, segar aldrig ner sig och persongalleriet inskränks till ett fåtal individer. Kjelle Bergqvist äger naturligtvis varenda scen han medverkar i, och ingen kan med sådan skön naturlighet ge ordet ärkesvin ett rejält trevligt Svensson-ansikte. Ledarp gör sig som fisken i vattnet fast det handlar om den gröna skogen. Mer skitig och härjad, ju tuffare ser hon ut. Till och med Björn Kjellman fyller sina promenadskor riktigt bra. Klippningen känns tät och fotot snyggt, där skogens alla skuggor och ljud blir en snygg bakgrund till det som sker.

Försvunnen känns osvensk och enkelt underhållande utan tjafs. Filmens stora plus hittas i berättandet som trots en del logiska galenskaper, vilka ändå naturligtvis finns (vilken badass lämnar någonsin kvar nyckeln i en celldörr..!??!) och visst plagierande från stora filmvärlden, lyckas hålla på sig i det längsta vilket gör att jag som tittare inte riktigt vet hur det ligger till. Faktiskt. Och sådant gillas i den här filmbloggen. High five i soffan!

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult (2011)

Kanske årets fulmfilms-snackis.
Man riktigt märkte hur motorsågar värmdes upp, yxor, farfars gamla lie och annat skarpt vässades med precision redan när planerna på detta minst sagt udda och lite oväntade projekt avslöjades. Och det är sannerligen till att göra det svårt för sig, är det ens vettigt att våga sig på en helt ny film om denna avsomnade buskisfigur? Hur vågar skådisarna? Kort sagt, har alla inblandade blivit softa i skallen!?!

Naturligtvis har inte reaktionerna och ordmassakern låtit vänta på sig. Den här kan mycket väl vara årets mest hatade film bland förståsigpåarna och de allmänna hobbybloggarna. Spott och spä har haglat rejält!
Men vänta ett tag, är den verkligen så dålig då?

Frågar du mig så  det både ja och nej på den frågan.
Ett rätt sjaskigt och styltigt komponerat manus gör absolut inget för att förmildra det hela. Det är naturligtvis krystat och galet over-the-top. Henrik Dorsin, som dubblar både som skådis och manusförfattare, har valt en ganska nödtorftig historia om Nisse som hittar olja av en slump och hela Knohult som går bananas och vill sko sig på möjligheterna. Kanske man skulle ha valt att göra en ny film på en gammal story om den klurige Nisse på Åsen? Ja möjligen. Å andra sidan får man gå in i denna ”upplevelse” med tanken att det inte ska vara någon större kvalité på källmaterialet, utan hoppas på att framförandet kan skyla det mesta av bristerna bakom. Det blir väldigt mycket Stefan och Krister över det hela, och gillar man inte dom…ja då får man också svårt här.

Och visst är det en risk som dessa ändå kända skådisar tar när de helt frivilligt skämmer ut sig i bästa fulbuskisstil. Å andra sidan man se det så här; när Peter Forsberg åker runt med sina NHL-kompisar och spelar uppvisningsmatcher i Sverige på sommaren är det ingen som bryr sig om vare sig resultat eller kvalité på själva matchen. Det är ju bara kul att se ett gäng stjärnor koppla av och åka runt, lalla lite med pucken och bjuda på sig själva.
Jag ser likadant på den här filmen.

Det spelar liksom ingen roll vad den handlar om. Det roliga i sammanhanget är att se just Kjelle B, Michael Segerström, Johan Glans, Ann Petrén och allt vad de heter släppa på stolthet och allvar och bara lölja sig en stund. Det blir liksom en skön ring på vattnet i de svenska folkhemmen. Jag såg filmen med käresta och barn, och det är verkligen en film som passar sig i semestersoffan när kraven på smarthet, djup och kvalité faktiskt får hålla sig väldigt långt borta. Det går inte att titta på den här filmen med filmiska ögon på stil, utförande och eventuellt manusinnehåll. Snarare som ett  Lustiga Huset på en billigt tivoli. Och kom igen, visst fnissade du lite åt Kjelles misslyckade småländska och referensen till Star Wars…  

Åsa Nisse – Wälkom to Knohult är naturligtvis inte vidare bra som film egentligen. Skådisar på sommarkollo som sannerligen inte gör sina bästa framträdanden gör inget filmår, det är skämmigt men nog  fyller den sin funktion som lättsmält sommartrams, jag har svårt att tycka illa om den och den har sin rättmätiga plats ihop med folköl, grillspett, boxvin på verandan, mygg,  Allsång på Skansen och ostadigt semesterväder.
Och att slippa Robert Gustafsson i sammanhanget är bara det värt nästan en egen tumme!

Bröllopsfotografen (2009)

En svensk film i Flmrs dvd-spelare gubevars! Men vad är det man säger; när fan blir gammal blir han präst, eller något…
De må vara hur det vill med just det, men det finns två stora anledningar till att just den här filmen hamnat spelaren. Den ena heter Ulf Malmros, som är just en sådan där osvensk filmskapare som det finns alldeles för lite av i det här Svensk-Filmindustri-formade filmlandet. Malmros har jag faktiskt gillat ända sedan hans ovanliga alster började dyka upp i televisionsmediet, och sedan har han liksom bara rullat vidare med sin speciella stil. Den bästa sommaren och Smala Sussie är ju mindre klassiker i mitt hus. Den andra anledningen stavas Kjell Bergqvist, denne säregne, stolte, pondusfyllde och nu nästan folkkäre skådis. Ingen kan som han leverera repliker med oanade dräpande punchlines utan att det på något sätt skulle kännas konstigt. Firma Bergqvist och Malmros har ju dessutom nästan blivit en liten instution a la Scorcese/De Niro. Och sånt gillar man ju.

Här berättar Malmros, delvis själbiografiskt, om unge lantisen Robin (Björn Starrin i en charmig roll) från Molkom vars intresse för fotografering tar honom till Stockholm och vidare in i överklassens sandlåda. Med viss hjälp av den misslyckade och desillusionerade skådespelaren Jonny Björk (Bergqvist). Robin bländas av ”di rike” och deras sätt att förhålla sig till livet och vardagen, han träffar den vackra och mystiska Astrid (Tuva Novotny) och plötsligt verkar det vara raka spåret in i eliten för den framgångstörstande ynglingen.
Men säg det komiska drama som inte innehåller även motgångar, svek och val som kan vara av betydelse för det fortsatta livet.

Här tycker jag Malmros lyckas absolut bäst i filmens första del, som handlar om vardagen i Molkom, Robins första trevande bekantskaper med Stockholm, Astrid och hans något udda partnerskap med Jonny. Det är lysande vardagskomik,och allt förstärks naturligtvis av den sköna värmlandsdialekten, Robins familjs något ovanliga sätt att se på livet, Robins egen naiva oskuldsfullhet och totala avsaknad av de outtalade reglerna och normerna som enligt filmen finns hos överklassen. Jag förundras ihop med Robin, känner med den stackars Jonny och hånler gott åt Johannes Brost rikemansfasoner. Alla fördomar och schabloner avhandlas med mer eller mindre gott humör. Men så börjar filmen, liksom de flesta i den här genren, att tappa lite fart. Tomgången är påtaglig och plötsligt känns det där fräscha och vitala ganska långt bort. Ungefär som ett projekt man tycker är roligast i början, att tänka ut och starta upp men inte orka genomföra. Slutet kommer så snabbt och snopet så att det känns som om manusidéerna helt enkelt tog slut. Lite synd eftersom det känns som om en värdigare avslutning av historien hade varit på sin plats.

Bröllopsfotografen inbjuder till en del fnissande och rena skratt. Då och då en trivselfaktor som jag upplever som bristvara i svensk film. Historien leker frejdigt med  kontrasterna mellan Svensson-livet och Djursholmsstilen. Skådespelandet är tryggt levererat med Bergqvist, Starrin, Novotny och Brost som de bärande pelarna. Underhållande till stor del, men också påtagligt orkeslös och svagare i slutet, då också historien tycks engagera avsevärt mycket mindre än i början.