Bröllopsfotografen (2009)

En svensk film i Flmrs dvd-spelare gubevars! Men vad är det man säger; när fan blir gammal blir han präst, eller något…
De må vara hur det vill med just det, men det finns två stora anledningar till att just den här filmen hamnat spelaren. Den ena heter Ulf Malmros, som är just en sådan där osvensk filmskapare som det finns alldeles för lite av i det här Svensk-Filmindustri-formade filmlandet. Malmros har jag faktiskt gillat ända sedan hans ovanliga alster började dyka upp i televisionsmediet, och sedan har han liksom bara rullat vidare med sin speciella stil. Den bästa sommaren och Smala Sussie är ju mindre klassiker i mitt hus. Den andra anledningen stavas Kjell Bergqvist, denne säregne, stolte, pondusfyllde och nu nästan folkkäre skådis. Ingen kan som han leverera repliker med oanade dräpande punchlines utan att det på något sätt skulle kännas konstigt. Firma Bergqvist och Malmros har ju dessutom nästan blivit en liten instution a la Scorcese/De Niro. Och sånt gillar man ju.

Här berättar Malmros, delvis själbiografiskt, om unge lantisen Robin (Björn Starrin i en charmig roll) från Molkom vars intresse för fotografering tar honom till Stockholm och vidare in i överklassens sandlåda. Med viss hjälp av den misslyckade och desillusionerade skådespelaren Jonny Björk (Bergqvist). Robin bländas av ”di rike” och deras sätt att förhålla sig till livet och vardagen, han träffar den vackra och mystiska Astrid (Tuva Novotny) och plötsligt verkar det vara raka spåret in i eliten för den framgångstörstande ynglingen.
Men säg det komiska drama som inte innehåller även motgångar, svek och val som kan vara av betydelse för det fortsatta livet.

Här tycker jag Malmros lyckas absolut bäst i filmens första del, som handlar om vardagen i Molkom, Robins första trevande bekantskaper med Stockholm, Astrid och hans något udda partnerskap med Jonny. Det är lysande vardagskomik,och allt förstärks naturligtvis av den sköna värmlandsdialekten, Robins familjs något ovanliga sätt att se på livet, Robins egen naiva oskuldsfullhet och totala avsaknad av de outtalade reglerna och normerna som enligt filmen finns hos överklassen. Jag förundras ihop med Robin, känner med den stackars Jonny och hånler gott åt Johannes Brost rikemansfasoner. Alla fördomar och schabloner avhandlas med mer eller mindre gott humör. Men så börjar filmen, liksom de flesta i den här genren, att tappa lite fart. Tomgången är påtaglig och plötsligt känns det där fräscha och vitala ganska långt bort. Ungefär som ett projekt man tycker är roligast i början, att tänka ut och starta upp men inte orka genomföra. Slutet kommer så snabbt och snopet så att det känns som om manusidéerna helt enkelt tog slut. Lite synd eftersom det känns som om en värdigare avslutning av historien hade varit på sin plats.

Bröllopsfotografen inbjuder till en del fnissande och rena skratt. Då och då en trivselfaktor som jag upplever som bristvara i svensk film. Historien leker frejdigt med  kontrasterna mellan Svensson-livet och Djursholmsstilen. Skådespelandet är tryggt levererat med Bergqvist, Starrin, Novotny och Brost som de bärande pelarna. Underhållande till stor del, men också påtagligt orkeslös och svagare i slutet, då också historien tycks engagera avsevärt mycket mindre än i början.

3 kommentarer på “Bröllopsfotografen (2009)

  1. Så är svensk film. Dom hänger inte ihop, ballar ut, eller om dom börjar bra så kanske dom tråkar ut i längden. Svenska filmskapare kan inte hålla ihop filmer eftersom de inte förstår dramaturgi eller filmberättande.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s