Mustigt och klaustrofobiskt värre när gamle mästerregissören Francis Ford Coppola plötsligt fick för sig att han skulle göra en ny version av den gamla klassiska sagan om blodsugargreven.

Coppola har dock banne mig sinne för det estetiska och håller sin story både rätt trogen originalet (med några dramatiska smärre sidsteppar), och väljer dessutom att satsa på nästan drömlika bilder och scener för att driva historien framåt. Mer som ett kammarspel med alla känslor utanpå kläderna i alla läger i lagom teatraliskt överspel. Smart drag, som inte behöver lita till flashiga cgi-effekter och som målar upp en synnerligen olycksbådande historia där det faktiskt inte blir så mycket skräck och rysligheter av det hela utan mer en mörk passion som vilar över historien. Mycket effektivt om ni frågar mig.

Gary Oldman drar huvudlasset som den odöde huvudpersonen, ger honom en större identitet och får mig faktiskt, mitt i alla olycka han skapar, att dessutom tycka synd om honom. En man plågad av sitt förgångna och försatt i en situation som inte ens han är speciellt nöjd med. Trots sina krafter att påverka andra sinnen. I övriga roller dyker både Winona Ryder och Keanu Reeves upp, och som för att säkerställa rutinen hoppar också Anthony Hopkins fram som en annan gubbe i lådan när grevens ärkefiende Van Helsing ska få sina minuter i rampljuset. Rätt ok laguppställning får man väl ändå tycka, även om Reeves dessvärre agerar som en träskalle mest hela tiden.

Dracula i denna årgång är annars riktigt konstnärligt snygg och Coppola har lagt sig vinn om att satsa på detaljerna i historien mer än att veva runt skräckiga effekter. Storyn blir faktiskt både djupare och intressantare här med Oldman som chefsvampyren. Olycklig kärlek, snygga kulisser och en och annan kuslig effekt känns som en rätt passande summering. Odödlig kärlek i sommarnatten.