The Place Beyond the Pines (2012)

En ganska märklig film det här.
Nästan som ett sorts episodiskt drama, vilket tycks byta skepnad tre gånger. Och samtidigt fungera som en enda enhet. Ett manus som sakta slingrar sig längs en väg där både arvsynd (?) och taskigt karma spelar förstafiolen..?

Derek Cianfrance tar bort knytnäven han placerade i magen med sorgsna Blue Valentine, inte för att göra mig gladare, snarare för att hitta ett nytt ömt ställe att plåga känslonerven på. Inte lika naket och hudlöst som förra gången kanske. Men ändå så pass mycket att man liksom inte kan skaka av sig upplevelsen bara sådär. Överhuvudtaget är det svårt att avfärda den här rullen som bara ännu ett average dysterkvistdrama.

För att kickstarta sin story på bästa sätt vänder sig Cianfrance återigen till Ryan Gosling, här blonderad och plottrigt tatuerad ”dödsryttare” på ett ambulerande nöjesfält. Ni vet, såna där tjommar som kör in i en liten bur med sin motorcykel och tycks upphäva tyngdlagen när de kör runt därinne i tokfart (FAKTISKT har jag ett minne av att som pytteliten grabb hänga med min farfar på ett ganska sunkigt nöjesfält här i Sverige och titta på liknande galenskaper..).

Nåväl, en gång i tiden hade motorcykeltjommen, Luke, ett one-night-stand med Romina (Eva Mendes) i den aktuella stan…vilket nu gör att Luke har en son han aldrig sett förut. Luke tycks drabbas av något sorts samvete, slutar med konsterna och slår sig ned i området för att försöka sörja för Romina och sin son. Trots att Romina redan har en annan man i sitt liv. Att vara plötslig pappa och ”vanlig” arbetstagare visar sig dock inte vara det lättaste projekt att ge sig på .
Lockande då dessvärre att ta till brottes bana, typ den gamla beprövade bankrånarbranschen…

….vilket i sin tur så småningom plötsligt för in filmen på nästa spår. Lukes irrfärder i brottsbranschen gör att hans vägar korsas med den unge snuten Avery (Bradley Cooper), en rättrådig snubbe som egentligen vill syssla med juridik och snart upptäcker att korruptionen i stan är obehagligt utbredd. Ödet spelar Avery ett spratt och plötsligt är han the talk of town, vilket kommer bli en jobbig börda att bära…

…och så…ett litet hopp igen, nu i tiden.
Nya personer i handlingen, alla med starka kopplingar till varandra på ena eller andra sättet. Som att storyn tar sig försiktigt vidare genom oklar framtid,  murrigt förflutet och obehagliga minnen. Det blir tunga kors att bära ju längre filmen håller på, ju mer som skalas av.
Låter kryptiskt möjligen. Kanske måste filmen ses för att förstå vad jag menar.

Det är måhända ingen lätt film att bara konsumera rakt upp och ned. Cianfrance drar sin story ett par extra varv runt dramaturgins stötestenar. Kanske upplever en del att det blir aningens pretto och skitnödigt. Själv gillar jag nog regissörens trix att ändå knåpa ihop sin berättelse. Att låta de små detaljerna forma fortsättningen. Att manuset till slut, efter lite olika utflykter, plötsligt sitter ihop som en enhet. Och att mönstret i berättelsen med ens känns naturligt.

Gosling kollar om han har råd med ännu en gaddning

Skådisarna gör det bra. De tar inte i så de spricker. Gosling behöver liksom inte ens det. Han bara ÄR. Utstrålning, KARISMA. Ray Liotta dyker upp i sedvanlig biroll som störig och opålitlig kuf…vilket möjligen känns lite tröttsamt. Annars är det bra miljöer och rätt mood över hela speltiden. Inte lika känslomässigt dränerande att glo på som Cianfrance´s föregångare, men knappast muntrare eller lättsammare. Samma MÖRKER bakom anrättningen anas även här.

The Place Beyond the Pines kanske handlar om…arv?
Och karma som tycks komma tillbaka och bitas i baken vare sig man vill eller ej. Stabilt tungt drama som kanske inte glänser sådär jättemycket av fart och fläkt. Men den har en intressant eftersmak. Och…det lilla extra som gör den klart sevärd.
Trean är stark.

Enhanced by Zemanta

Blue Valentine (2010)

Oj vad det gör ont att se den här filmen. Ont i magen, ont i sinnet. Det är som att få ett känslomässigt stenhårt slag där det känns som mest. En brutal djupdykning i två människors vardag där det triviala och rutinmässiga ersatt det fina, det längtansfulla och det vackra.

Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) befinner sig på den nedåtgående spiralen i sitt äktenskap, medelåldern knackar på dörren och livet består av…tja vadå?. De ser inte längre varandra och det är närmare till glåporden och hånfullheten än till ömheten. Det är bilden av familj på väg att falla sönder, med ett barn som vittne på första parkett. I ett sista försök att rädda vad som möjligen räddas kan, tar Dean med sig Cindy på en kort motellvistelse över natten för att de ska kunna hitta något gemensamt igen.

Samtidigt får vi i återblickar se det som en gång förde de två tillsammans och hur deras relation startade, något som mycket snillrikt och effektfullt klipps in i den pågående konflikten som utspelas i nuet vilken är obehaglig i kontrast till dåtiden som är förväntansfull och charmig med två osäkra individer som via omständigheter växer allt närmare varandra.

Det är en sorgsam film. Men också vacker och vid ett par tillfällen roande. Man vill så gärna att Dean och Cindy ska hitta tillbaka till…DET igen. Historien glider långsamt längs den destruktiva själsbanan vilken det inte tycks finnas någon återvändo ifrån. Mitt i alltihopa är det snyggt gjort också, detaljer som fångar stämningen i filmen…allt från de sunkiga tapeterna i Cindys flickrum till de taskiga trash-tröjorna Dean bär till sin begynnande flint med cigaretten i mungipan. Det är närgånget, naket och utlämnande spelat av de två personerna i centrum.

Ryan Gosling och Michelle Williams äger totalt varenda filmruta de är i, och jag köper till tvåhundra procent att det verkligen är ett par på riktigt som krisande utkämpar ett förödande slag där känslor och kärlek står på spel. Hans intensiva, nästan maniska, förtvivlan och hennes återhållsamma desperation får mina sinnen och ögon att tåras av medlidande, jag sitter och skriker åt de två att fixa det och det är sannerligen en pärs att ta sig igenom denna historia utan att känna. Utan att tycka.

Regissören Derek Cianfrance låter de två huvudpersonerna hållas, låter scenerna ta sin tid och låter framför allt det osagda hänga i luften som en obehaglig tyngd.

Blue Valentine är naturligtvis en av de bästa filmerna som kom förra året, kanske den bästa, och givetvis den bästa jag själv sett hittills i år. Historien tycks även ha drabbat både Fiffi och Filmitch på liknande sätt. Det tog sannerligen ett bra tag att skaka av sig känslorna efter att ha sett den. Om man någonsin gör det.

”I didn’t want to be somebody’s husband and I didn’t want to be somebody’s dad, that wasn’t my goal in life. But somehow it was. I work so I can do that.”