Watchmen (2009)

Ibland inträffar det märkliga att man behöver se om en film för att uppskatta dess kvalitéer. Inte ofta, ska dock sägas. För det mesta är den omedelbara magkänslan den rätta och rådande. Men då och då träffar man på rullar som inte riktigt kan hitta rätt i det där enorma betygsarkivet man har i sin skalle.

Idag slänger jag upp just ett sådant alster. Zack Snyders filmatisering av den icke helt okända serieromanen med samma namn av bl.a. ”gurun” Alan Moore. Ansågs tydligen länge som ”ofilmbar” i många läger, innan herr Snyder gav sig på historien.

Jag hävdar dock att den första titten inte gav mig speciellt mycket. Snygg, visst, men också känslan av att det skulle vara så…pretto på något vis i all sin dysterhet och glåmighet. Inte helt nöjd med känslan med andra ord. Och någonstans i bakhuvudet kanske tanken att filmen så småningom skulle få en ny chans. Det är ju det som är så härligt när man gillar film, att de tål att upplevas igen. Om det finns anledning vill säga.

Och det gör det ju här. Faktiskt.
Vid denna andra titt så blir spontankänslan att historien har fått ligga till sig lite. Marinerat sig i den något udda smaksatta såsen av antihjältars mödor att finna sin plats i ett samhälle som inte vill veta av dem. I det alternativa 1985 känns världen mest orolig och dyster. Där det förut funnits plats för ett antal superhjältar, figurer med högst ovanliga förmågor, vill man knappt ens minnas dem nu. ”Pensionerade”, försakade och bortstötta försöker personerna bakom sina alias hitta ett normalt liv. Alla utom den märklige Dr Manhattan, den blåskimrande figuren som tycks utgöra skillnaden mellan USA och övriga länder. En maktfaktor..som också verkar ha gått bort sig från självrannsakan och samvete. Ett mord på en gammal hjältekollega sätter dock igång ett antal nya händelser och strax ska de gamla talangerna återigen få visa vad de går/gick för. Med vissa vedermödor.

Snyder målar sannerligen upp en ovanlig världsbild, där rädsla, tvekan och fruktan är ledorden. De gamla hjältarna verkar lida av ständigt dåligt samvete, och kanske är det därför de måste ge sig ut på ett sista korståg? Världen har förskjutit sina hjältar, men plötsligt kan deras krafter bli helt avgörande för detta alternativa universums fortsatta existens.

Med ett riktigt mörkt scenario och ändå läckra scenlösningar förvandlar alltså Snyder dagens story till en njutbar skapelse trots allt. Där jag förut mest sett jaha-känsla..ser jag nu en viss smarthet, ett finurligt manus där människans tankekraft och rätt och fel ställs mot yttre omständigheter. Dr Manhattan, den kanske mäktigaste och vassaste av de gamla hjältarna, får möjligen symbolisera den nya mörka tiden där även den mest starke har tappat tron på sina artfränder.

här vankas spö the old school

Jeffrey Dean Morgan, Billy Crudup, Jackie Earle Haley, Patrick Wilson…och till och med  Malin Åkerman känns synnerligen stabila som det udda gänget i stan. Zack Snyder blandar in både bra musik och finfina effekter i storyn, vilket gör att den plötsligt växer till sig ordentligt såhär vid återtitten.

Watchmen är rätt långt bort från alster som Spiderman och Superman och den lite urvattnade drapan om ansvar och godhet. Den traditionella synen på hjältar är ersatt av tvivel och fruktan för krafter som inte hör hemma bland den vanlige knegaren. Kanske en parallell till t.ex. Batman-rebooten…? Hur som haver är det här faktiskt en riktigt bra film, där manuset i lika stor grad är avgörande för känslan…som regissörens stilsäkra öga för actionvisualiteter.
Här höjer jag med belåtenhet betyget från första titten ett snäpp.

Almost Famous (2000)

Tidigt 70-tal i USA. Den unge William (Patrick Fugit) har fastnat för rockmusiken och vill inget hellre än att bli rockjournalist. Av en slump får han tillfälle att följa det populära (fiktiva) bandet Stillwater under en turné. En resa som kommer att låta honom uppleva mycket mer än bara det som skrivs i tidningarna. William får under resans gång total inblick i allt som händer, från festerna, fansen, kvinnorna och de interna slitningarna i bandet. Till slut får han problem med att behålla sin objektivitet och inser det svåra i att skriva rak och ärlig rockjournalistik. Och som om inte det vore nog får han hela tiden kämpa för att få till stånd den utlovade STORA intervjun med bandets mystiske och eftertraktade gitarrist Russell (Billy Crudup från Watchmen).

Regissören Cameron Crowe (Jerry Maguire) tar en delvis självupplevd historia från sina unga år som musikjournalist på bla Rolling Stone och broderar ut den i denna finstämda film om jakten på den amerikanska rockdrömmen. Och framför allt om hur den tidiga rockjournalistiken kunde te sig, objektiv eller inte. Crowes alter ego, William, blir betraktaren och katalysatorn som sätter igång en kedja händelser som kommer att påverka alla i bandet och runt om det. William träffar bla den unga Penny Lane (Kate Hudson i umärkt roll) en sorts groupie med djupa drömmar och ambitioner. Willam kan inte låta bli att dras till henne samtidigt som han vet att Penny och Russel har en historia tillsammans.

Lågmäld, välplacerad, humor och snyggt foto blandad med ett suveränt tidsenligt soundtrack gör filmen till ett fint och kärleksfullt hantverk som även fylls med välkomponerat drama utan att bli för jolmigt. Bra insatser från alla skådisar, från unge Fugit till Philip Seymor Hoffman´s korta inhopp som den ökände amerikanske (verklige) rockjournalisten Lester Bangs. Den största credden i birollslistan måste dock gå till Frances McDormand (Burn After Reading) som är skönt överbeskyddande mamma till William i dessa ystra tider vad gäller musik och kulturen i USA under första åren på 70-talet. Regissör Crowe sägs också ha baserat denna figur på sin egen mamma.

Almost Famous, eller the bootleg cut som den (något längre) version jag såg heter, är ingen uppgörelse med ungdomsminnen utan snarare ett snyggt minnesalbum över en svunnen tid när det lätta och otvungna kunde vara nog så besvärligt i en musikvärld som ännu inte hade drabbats av synthmusik, AIDS, snåriga skivkontrakt eller marknadsföring via MTV.

Betyget: 4/5