Liksom blogvännen Henke tycks jag hysa en sorts vurm för John Cusack.
Kanske är det hans buttra utseende. Hans släpiga och tilltufsade sätt. Hans förmåga att se ointresserad och sammanbiten ut på samma gång.
Fan vet. Som sagt..en man crush?

Från att ha medverkat i en av de mer underhållande filmer jag vet, Grosse Point Blank, har vår hjälte möjligen peakat sin karriär för ett bra tag sedan. Och från t.ex. Vince Larkin i Con Air har det blivit mer och mer besök i B-filmsträsket. Men vaddå, där hittas ju andra snubbar med stil också….typ Nic Cage! (host!)

Nåväl, sist jag kollade in Cusack var han en besatt Edgar Allan Poe i Baltimore. Här är han en trött CIA-agent i New Jersey som börjar med att skjuta ihjäl folk till höger och vänster. Naturligtvis (men NATURLIGTVIS!) jabbar dock samvetet in en klockren höger och Emerson Kent (jo han heter så) tappar stinget, blir omplacerad till tjänstgöring i England, på landsbygden där en gammal nedlagd flygbas fungerar som hemlig gömma för en av CIA´s alla sändarstationer i världen. Ett ställe där en person (uppenbarligen kvinnor mest) sitter och rabblar kodade siffror till agenter världen över. Hemliga meddelanden som inte kan spåras. Mycket effektivt enligt förtexterna (även om jag har svårt att tro på att det skulle vara bättre än snabba digitala trollkonster i cyberrymden).

Skit samma.
Emerson är satt att bevaka sifferbruttan Katherine (Malin Åkerman) så att inget händer, och vad som egentligen skulle kunna hända under normala omständigheter frågar man sig ju lite försiktigt. Eftersom detta nu inte på något sätt är en snackfilm om meningslösa siffror så händer naturligtvis det oväntade. Just på Emersons påbörjade skift. Det skiter sig i det blå skåpet och vips är det Emerson och Katherine som inlåsta i sifferbunkern måste hålla stånd mot okända badass och vad de nu kan vilja. Pang på rödbetan så att säga.

koll på både brutta och picka

Bakom rodret i dagens rulle hittas ännu en dansk! Kasper Barfoed (Barfota-Kasper?) Om honom vet jag inget, förutom att han tycks komma från tv-världen. Nu uppenbarligen överplockad för att skolas i Hollywoodfabriken. Vad kan väl passa bättre då än att börja med en lagom lusig B-thriller. Bara komma in och regissera lite sådär efter ett redan uppställt och mallat manus. Kanske har Barfoed tur som får jobba med vår vän Cusack och dennes stil: lite vänlig och inte speciellt intresserad av att diva till sig. Springa runt och smyga, sucka, dra iväg ett par skott, se lite härjad ut och sedan dra in lönechecken. Det räcker för honom.

Och så vår Malin då. Lite splittrad om henne. Normalt är hon ju bästa kompisen i romantiska lättviktare..typ. Här blir det lite andra bullar så att säga. Hon gör väl dock vad hon ska i det synnerligen begränsade och lite ansträngda manuset. Kanske hon tar i aningens för mycket i sina kritiska scener. Men äsch, ingen av dem gör ju på något sätt bort sig. Kasper regisserar enligt standardmallen och bjuder inte på några som helst utstickare, Cusack kör sin Cusack och Åkerman är ändå rutinerad nog att inte framstå som ett hjälplöst våp.

The Numbers Station är en tvättäkta rulle från andradivisonen, ingen tvekan om det. Som övningsobjekt för en dansk med ambitioner känns det dock som ett helt ok projekt att basa över. Generellt en smått oengagerande historia. Inget att spara i minnesbanken, men en räv som Cusack räddar föreställningen till ett…tja..habilt betyg.