Den lugnare versionen av Steve Carell. Igen.
I en sorts melankolisk komedi där frågan man kan ställa sig är: hur tusan avslutar man en film som denna på en high note?

Carell är Dodge, en timid, tystlåten och rätt blek försäkringssäljare. Det ofattbara har just hänt, en enorm asteroid är på väg spikrakt mot jorden och kommer att förinta allt liv om endast 21 dagar. Ett sista desperat försök att skjuta sönder stenbumlingen ute i rymden har misslyckats och allt hopp är ute. Som om inte det vore nog blir Dodge omedelbart lämnad av frun som rymmer iväg med sin älskare.

Runt om honom förfaller nu samhället as we know it till sanslösa fester, upplopp och folk som gör precis vad de vill hur de vill. Förutom Dodge då, som ett tag fortsätter att gå till jobbet som värsta pliktskyldiga nörden.

Till slut inser också han det ohållbara i situationen, och en slump leder honom plötsligt in på spåret att han som en sista åtgärd i livet ska försöka söka upp sin gamla skolkärlek. Med på den annorlunda roadtrippen får han dessutom också det av en slump den egensinniga grannen Penny (Keira Kneightley) som längtar hem till England och sin familj. Kanske också det faktum att Dodge råkar ha knystat något om att han möjligen känner en man med ett flygplan, kan ha spelat in i hennes beslut att följa med honom…

Hur tänker man egentligen om man ställs inför faktumet att jorden går under om 21 dagar? Vad skulle man ta sig till? Hur skulle man välja att tillbringa denna sista tid i samhället? Inget betyder ju egentligen något längre då. Alla normer och regler liksom bara förlorar sitt värde. Dodge och Penny upplever lite av allt detta längs vägen när de tar sig vidare på resan. Lustiga och olustiga figurer (plus en hund!) dyker upp, och det vilar hela tiden en sorts bisarr satir/sorgsenhet över hela historien. Regissören och manusförfattaren Lorene Scafaria presenterar dock inte en speedad historia med oväntade turer. Snarare förbereder den både sina rollinnehavare och mig som tittare på det oundvikliga slutet. Mellan Dodge och Penny växer snart en samhörighet och själslig kärlek fram, och plötsligt känns inte resans mål så viktigt. Det är mer vad de går igenom under dessa dagar med speciella omständigheter, som räknas. Och som får mig som betraktare att fundera.

kan ett gott skratt verkligen förlänga livet här…?

Jag kan verkligen älska Steve Carell när han tar sig an roller som dessa. Där han satsar på att gestalta en helt vanlig person, med vissa ögonblick där en lite skruvad humor syns i hans gestalt. Less is more, vilket stämmer bra på just honom här. Normalt har jag också lite svårt för Keira Knightley, men som Penny blir hon mer förtjusande ju längre filmen och deras resa håller på. Bra val i den rollen måste ändå sägas. Lägg till detta ett par tunga namn i ett par små biroller (William Petersen och Martin Sheen), och det hela känns till slut rätt bra förpackat. Som om regissör Scafaria liksom vill stanna tiden inför den stora katastrofen. Vilket ju naturligtvis inte går.

Seeking a Friend for the end of the World är en bitterljuv berättelse om att möjligen fånga dagen i den sista sekunden. Att en gång för alla våga ta det där språnget ut ur den invanda ramen, och se att påtvingade omständigheter kan göra oväntade underverk med sinnet. Mot detta ställs en story om jordens undergång som den skulle kunna te sig. Mixen är förvånansvärt lyckad och trots ett lågmält tempo och avsaknad av twister i manuset finns där små korn av underfundig svart dramahumor och vacker sorgsenhet, vilket tilltalar.
Värt.