Limitless (2011)

Eddie (Bradley Cooper) är en sådan där filur som bara tycks existera på film. En godhjärtad slacker, loser, en poetisk drömmare med vass ironi som bor i ett råtthål och dras med författardrömmar.

Situationen antar än mer sunkiga kanter när även flickvännen Lindy (Abbie Cornish) får nog och lämnar tillbaka nyckeln. Bara elände i sikte, och en hyresvärd som vill ha betalt för släpande skulder. Fatta då att Eddie tar chansen när möjligheten att testa ett nytt piller som är så hemligt att det inte ens finns på marknaden dyker upp av en tillfällighet. Att pillret kommer från en mindre nogräknad langare som råkar vara ex-svåger till Eddie spelar väl inte så stor roll.

Eddie har på sin höjd räknat med viss energikick i någon form och är inte alls beredd på det som händer. Plötsligt ser han möjligheterna i varje situation, verkar fatta allt mycket snabbare och lär sig blixtsnabbt allt han koncentrerar sig på. Kroppen rusar in i en adrenalinkick av sällan skådat slag och på nolltid går Eddie från loser till supersmarting! Begäret efter mer piller vaknar och när han på inte helt ärlig väg kommer över en hel påse verkar vägen till framgång ligga öppen. Dessutom vill ex-flickvännen plötsligt bli en stadig flickvän igen.

Udda och fantasifull historia om vad som händer när man plötsligt har en chans att med konstgjord väg förändra den mindre lyckade tillvaro som råder. Hur långt är man beredd att gå? Hur spelar moralen in? Vilka risker känns hanterbara?

Trots att Eddies värld går från sunk till lyx på rekordtid lär han sig att allt inte är guld och gröna skogar. Framgång föder också press, och vem är han egentligen utan de mystiska och ”magiska” pillren?

Moral, etik och lite hederlig spänning vävs ihop en sorts mischmasch som underhåller rätt lagom. Bradley Cooper tar ännu ett kliv mot de större rollerna och gör Eddie till en figur det är lätt att tycka om och lida med när det kör ihop sig. För det gör det ju naturligtvis ju längre historien rullar på, en sådan hemlighet som Eddie ruvar på måste läcka ut förr eller senare, och när den gör det får han mer att hantera än vad han tycks klara av i den något luriga händelseutvecklingen där också Robert DeNiro finns med på ett hörn som slipad affärsmogul med egna intressen i Eddie och hans nyvunna kunskaper.

Stundtals snygga visuella tricks omger Eddies vedermödor, som för att verkligen åskådliggöra vad som sker med hans sinne och kropp, och det blir aldrig tråkigt men heller inte superspännande.

Limitless leker med den berömda OM-tanken, och vad man som individ är beredd att offra för framgång. Och är alltid gräset grönare på andra sidan? Stabilt om än aningens långdraget mot finalen som känns lite rumphuggen. Rubriceras väl bäst som ett sorts drama med lite mystiska förtecken. Underhållande dock där Bradley Cooper är bättre än historien.

”So, Eddie Morra… And you do know you’re a freak? What’s your secret?”
”Medication.”

6 kommentarer på “Limitless (2011)

  1. Ah, det var nog det jag misstänkte. Phenomenon var nog den första av Travoltas renässansfilmer där jag kände att han faktiskt kan vara riktigt sympatisk. Gillade samspelet mellan honom och Whitaker.

    Gilla

  2. Ping: Limitless « Jojjenito – om film

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.