Tropa de Elite 2 (2010)

Slaget om favelorna fortsätter.
Lika skoningslöst och lika hårt som  förut.

Dock med den skillnaden att plötsligt kommer inte de största hoten från knarkbaronerna i favelorna, utan från betydligt ljusskyggare figurer högt uppe i Rio´s maktsystem.
Något som vår bekanting överste (numera) Nascimento (Wagner Moura) kommer att få erfara. Det har gått ett par år sedan förra filmen och Nascimento basar över sina svartklädda ”dödspatruller” med det tvivelaktiga uppdraget att rensa upp i Rios slum. En incident på ett högriskfängelse dit elittrupperna kallats för att slå ned ett fånguppror går överstyr med våldsamma följder och Nascimento blir utsedd till syndabock och omplacerad från aktiv tjänst. Plötsligt är han chef för avlyssningsavdelningen i Riopolisens underrättelsetjänst. Samtidigt är det en luttrad och härjad Nascimento som börjar se hur myndigheterna utnyttjar korruptionen för egen vinning. Hans protegé Matias (André Ramiro), nu en garvad soldat hos de svartklädda, klarar sig heller inte undan kvasten när syndabockar ska utses.

José Padilha fortsätter i samma stil som förra filmen. Samma snabba tempo, samma visuella klipp och växlingar. Fokus nu mer mot maktens korridorer där alltmer av skumraskspelet pågår. Det är valår i Rio och nästan vad som helst känns tillåtet i kampen om röster. Knarkbaronerna är fortfarande ett problem i ögonen på de styrande, men nu finns också ett nytt hot i form av redan korrumperade poliser som plötsligt ser chansen att löpa hela linan ut och ta kontroll över hela favelor vad gäller näringsliv, handel, droger.

Trots att den här rullen möjligen känns lite mer polerad och inte liiika ruffigt gjord som sin föregångare, lyckas Padilha faktiskt att göra handlingen minst lika spännande. Och oviss.
Även om Nascimento har blivit kostymnisse börjar han rota i den förestående korruptionen inför det förestående valet, och blir naturligtvis en säkerhetsrisk för alla de ljusskygga inblandade. Wagner Moura känns faktiskt lite vassare som karaktär i den här uppföljaren. Som om hans sätt och intensiva dialoger verkligen satt sig. En karismatisk figur! Nu dessutom lite mer fokus på hans frånskilda familj och hans försök att återknyta kontakten med sin son som vuxit upp till tonåring.

kampen går vidare i skjorta och kostym!

Padilha varvar snabba dialoger med styckvisa maffiga actionsekvenser som gör skäl för namnet. Fortfarande utövas ett synnerligen rått våld när favelorna besöks och skurksen ska rensas bort.
Det läskiga är att också de korrumperade poliserna använder sig av samma brutala metoder för att dölja sina spår när det behövs.

Tropa de Elite 2 kör helt enkelt bara på i samma adrenalinspår som sin föregångare. Fokus mer på skurkarna i kostym i maktens korridorer, men fortfarande lika obehagligt realistisk och visuellt utmanande stil på filmen.
Att skilja fiende från vänner känns här om än mer besvärligare!
Mycket bra uppföljare!

Tropa de Elite (2007)

Vad annat passar väl bättre i juni 2014, mitt under pågående fotbolls-VM, än att göra ett besök i Brasilien även i filmvärlden!?

Närmare bestämt i Rio där vi snabbt får bekanta oss med den intensiva, otrygga och impulsiva värld som råder i alla stadens favelor. Året är 1997 och påven himself ska komma på besök, och dessutom övernatta i närheten av en av alla dessa ökända, trånga bostadsområden som plågas hårt av kriminalitet och droger. Myndigheterna bestämmer att Rios speciella militärpolis, BOPE, de hårdaste av de hårda, ska gå in och säkra upp  den aktuella favelan, rensa ur de värsta brottslingarna och göra området så säkert det bara går.

Känns ju som en ganska hopplös uppgift.

Elittruppen i dagens film leds av den tuffe kapten Nascimento (Wagner Moura), som liksom sina övriga kamrater i kåren inte direkt lägger fingrarna i kors när det gäller att hantera buset i Rio. Här snackar vi inte om att arrestera och bura in medelst rättegång. Trupperna tycks istället skjuta skurksen rakt av på plats och eliminerar hot med eget våld i största allmänhet. Vill man se det lite obehagligt kan man säga att det handlar om utrensning i ordets bemärkelse.

Regissören José Padilha (RoboCop) har gjort en grym film, helt klart. Men också en film med otroligt mycket känslor och närvaro. Realismen känns på topp och jag föreställer mig att det är precis såhär i de mest utsatta områdena i vykortsstaden Rio. Och i andra delar av Brasilien också för den delen.

Stentuffe Nascimento ska dessutom till att bli pappa och planerar att sluta på fältet för att istället träna rekryter till den sektliknande polisstyrkan. Men vem ska ta hans plats? Kandidater finns kanske bland de många förhoppningsfulla som ständigt drömmer om en plats i den stentuffa elitstyrkan? Barndomsvännerna Neto och Matias söker sig till den utsatta positionen att verka som polis i denna jättelika stad. Neto (Cairo Junqueira) är vildhjärnan som hellre agerar än tänker före, Matias (André Ramiro) är den lugne, analyserande. Deras vägar kommer snart att korsas med kapten Nascimento´s i dagens story, som sakta arbetar sig upp till en annalkande ofrånkomlig uppgörelse i den utsatta favelan. Nascimentos jakt på den lokale knarkkungen i området gör dessutom ohälsosamma saker med både moral, humör, kontakten med familjen och eftertänksamheten.

ruffel i Rio!!

Jag gillar att Padilha sätter gasen i botten från början. Klippningen är galet intensiv i vissa lägen, varvas med hetsig musik.
Känslan att vara närvarande i området med de svartklädda specialsoldaterna är påtaglig. Jag kan absolut inte säga att jag njuter av sällskapet, men filmens stil suger in mig i känslorna. Jag ser hopplösheten i bostadsområdet, de unga som inte ser någon annan utväg än att ta till kriminalitet för att överleva. Polisens Matias fruktlösa argument för att få omgivningen att förstå att kampen mot misär och brottslighet måste gå via sunt förnuft och viljan att studera, gå i skolan, lära sig ett yrke och satsa på ett normalt jobb. Men hur når man fram till andra, när till och med ”vanliga” studenter i medelklassen anser att polisen i Rio, i Brasilien, bara finns till för att terrorisera befolkningen? Padilha ställer många frågor under den här filmen, frågor om ett samhälle där poliskorruption och mutor är en del av vardagen. Vilka kan man lita på? Att vara snut i Rio måste vara världens mest otacksamma yrke. Speciellt om du dessutom är en ärlig polis!

Manuset låter också sina poliser mer än en gång upplysa om att enda sättet att få väck knarkbaronerna i de olika favelorna är att sätta hårt mot hårt. Inga andra utvägar. Inget utrymme för langare och de som skor sig på den fattiga befolkningen att slippa undan på något annat sätt än med total utrotning. Ganska obehagligt när man ser det så här svart på vitt, eller hur? Och ännu mer då man också får veta att invånarna känner sig mer trygga med de lokala brottslingarna som vakar över området än med myndigheterna.

Tropa de Elite är en både verklighetsnära och obehaglig rulle samtidigt som det är en stenhård smällkaramell rent visuellt. Närvaron är total och det känns nästan som man hänger med ett dokumentärgäng i de trånga gränderna stundtals. Det blir en klump i magen efteråt, samtidigt som man inte kan låta bli att tjusas av regissörens känsla för stil och engagemang.
Våldsamt, tankeväckande och engagerande. En mycket bra film. Trots sitt dystra innehåll.

RoboCop (2014)

Dagens regissör José Padilha (Tropa de Elite) lär enligt ryktet ha gjort allt för att ta avstånd från den färdiga produkten då han inte alls fick igenom sina visioner och idéer.
Framför allt när det gällde att sätta åldersgränsen på rullen. Padilha hade enligt skvallret föresatt sig att vara originalet så troget som möjligt när det gäller den svarta humorn och den satiriska tonen. Med allt vad det också betyder i våldsamheter och fläskig action. Vilket ju också var en av de stora hörnstenarna i den nu kultiga originalrullen. Kostymnissarna i producentstolarna ville dock inte veta av någon film som inte skulle kunna locka in nyblivna tonåringar i biomörkret på grund av högre åldersgräns, så därför utgick order om att göra dagens berättelse mer salongsvänlig.

Känns ju förstås på förhand som ett misstag.
Själva Robo-konceptet bygger ju på något sätt på den där överdrivna, over-the-top-mentaliteten och den svarta synen på en framtid som inte är sådär särdeles ljus att skåda. Men å andra sidan; varför får man för sig att göra en nyinspelning på en gammal 80-talare som ändå håller ganska god klass ännu på upplevelsefronten? Därom kan man ju tvista sig blå ganska länge såklart, men att det handlar om chansen till lätta bucks i kassorna är väl inte så svårt att räkna ut.
Sätter man sig då med superkritiska ögon nu när den upphottade varianten ska skådas?
Tja, lite kanske. Men å andra sidan falnar den känslan bort lite efterhand när jag kommer på mig själv med att tycka ganska…bra om den här versionen.
Såpass!?

Ja, för så känns det. Trots det stora misstaget ovan att inte se på Robo-fenomenet med överdrivenhet i alla aspekter, tycks storyn innehålla tillräckligt många element av detaljer och ett bra driv för att jag ska känna mig både underhållen och fokuserad. Kanske den största ögonbrynshöjaren är att Joel Kinnaman är kontrakterad för titelrollen som den olycksalige polisen Murphy vilken får en ny, om än udda chans, i livet. Där Paul Verhoeven´s version nästan helt hade skalat bort Murphys familj ur handlingen, satsar Padhila tvärtom på att skildra känslokonflikten mellan just hustrun Clara (Abbie Cornish) och Murphy själv efter dennes märkliga förvandling till plåtpolis.  I denna nya variant får vi också mer om filosoferandet i det etiska att skapa maskiner som säkerhet istället för det mänskliga alternativet. Avsaknaden av mer ”ren” action är möjligen det som också fått betygen att dala lite i den här versionen, men själv tycker jag nog att det är nog så intressant med storyns utveckling även i funderingarna. Hur ytligt DET än må vara.

swedish steel!

GIVETVIS hade man önskat en tekniskt snygg rulle, för det är ändå det här, som hade vågat ta ut svängarna ÄNNU mer i den satiriska tonen.
Nu får man nöja sig med Samuel L Jackson som märklig tv-värd med synnerligen högervinklade åsikter om allt och alla. Michael Keaton har fått den (o)trevliga uppgiften att gestalta dagens bad guy, entreprenören och visionären Raymond Sellars. En skruvad parodi på Bill Gates och Steve Jobs i ett? Gary Oldman tar ett rutinerat good-guy-jobb och glider runt som han vore polischef Gordon på rymmen från en annan känd rulle, fast här är han forskare som låter sig utnyttjas.

RoboCop modell 2014 har möjligen inte så mycket av den där busgroggiga våldscharmen som originalet hade. Mer en seriös (?) ton, kryddad med rätt bra effekter trots allt när actionbiten får någon minut då och då. Vissa små flirtar med den gamla rullen görs också…tex dyker de räliga ED-209 minsann upp i ett hörn eller två under filmens gång. Kinnaman å sin sida gör väl gör ingen Oscarsinsats, men gör heller inte bort sig.
Onödig remake, visst, men när den ändå nu existerar så är den förvånansvärt underhållande.
Oväntat betyg.