Source Code (2011)

Att ta del av den här historien är som att lite ofrivilligt hamna i Bill Murray´s dilemma i den underhållande Groundhog Day. Minus humorn då.

Colter Stevens(Jake Gyllenhaal), amerikansk pilot på uppdrag i Afghanistan, vaknar upp och befinner sig mot alla odds på ett tåg på väg mot Chicago. Mitt emot honom sitter en vacker kvinna och tilltalar honom med ett helt annat namn. Som om detta inte vore nog upptäcker han också snart att han har ett helt annat utseende. Stor förvirring och jag som tittare fattar att det är något skumt i görningen, precis som det ofta är i filmer av den här sorten.

Dessvärre hinner inte Colter fundera alltför mycket på stundens benägenhet eftersom hela tåget exploderar bara ett par minuter senare och rycker tillbaka Colter till en annans sorts tillvaro där han tycks instängd i en kapsel. En röst förklarar att de tänker ”skicka in” honom igen varpå exakt samma händelse utspelas än en gång. Med samma resultat.

Det här är alltså en actionthriller. Med konstiga inslag.

Och som sådan lyckas den faktiskt rätt bra. Jag som tittare känner mig helt lost i historien, och liksom Colter känns det efter en stund som att en rejäl förklaring borde vara på sin plats. Den kommer, om än i lite sparsam form, men den medkännande kontrollrumsteknikern Goodwin (Vera Farmiga) upplyser Colter om att han deltar i ett synnerligen ovanligt experiment där man lyckas placera en person i en annan persons medvetande under de sista åtta minutrarna i dennes liv.( joråsåatt…) Colters uppgift är att under åtta minuter luska reda på var en bomb, som alltid tycks explodera och utplåna hela tåget, finns. Dessutom måste han försöka få span på om det finns några ytterligare mål för den okände bombaren.

Bakom dagens objekt sitter Duncan Jones och bestämmer. Samme Jones som ligger bakom den lysande Moon, och här har han fått betydligt mer att i bita i rent story- och effektmässigt, med en handling som hoppar som en galen kanin fram och tillbaka i tiden (även om Goodwin påstår att det inte hoppas i tiden utan i medvetandet). Jake Gyllenhaal delar sin speltid mellan att vara instängd i en kapsel med att springa runt på det alltmer bekanta tåget. För varje besök han gör i de sista åtta minutrarna lär han sig mer om personerna och händelserna, blir till slut riktigt vass på att förutse vad som kommer att hända. Detta inte helt utan ofrivillig humor.

Michelle Monaghan har den otacksamma uppgiften att vara romantisk sidekick åt Gyllenhaal och hon gör vad hon ska utan att lämna sin plats som nr 2 i filmen. Vera Farmiga är den motvilliga hjälparen som upplyser Colter om vem han egentligen är och hur just han hamnat i denna situation, inte helt positiv information alla gånger.

Trots visst flum och logiska luckor blir det allt rätt spännande i slutet. Colter visar sig ha egna idéer om hur man kan lösa knivigheter och rädda dagen, och de är inte alltid i linje med de militäriska myndigheternas…som är de som (naturligtvis) ligger bakom det rätt otroliga projektet. Kvasifilosofin tar plats men regissör Jones håller det mesta under kontroll och riktar in sig på den hederliga spänningen, och gör det bra med en handling som hela tiden ”måste” återvända till samma scener. Det ligger ändå en viss konst i att göra det engagerande varje gång.

Source Code är lite konstig som film, men efter ett tag sätter sig spänningen och Jake Gyllenhaal gör ett gott jobb som en sorts 24-light-agent. Det gäller som vanligt att inte tänka för mycket på det man ser utan istället låta sig underhållas. Vilket man faktiskt gör här. Men jag hade inte blivit förvånad om Bill Murray dykt upp på ett hörn. 

”This is not time travel. This is time re-assignment.”