Moneyball (2011)

Att baseball är en för jäkla obegriplig sport, iaf här i Svedala, är väl ingen nyhet.
Och då har man ändå tragglat en del basebollfilmer genom sitt filmtittarliv. Det snackas om innings där, walks här, curveballs hitten och ditten. Och en sjujäkla massa termer och strategi.
Icke tuggtobaken att förglömma!

Men än mer obegripligt är det då att man kan bli så fast i en film om just baseboll, som ändå lyckas hålla sig till största delen från att visa dessa obegripliga matchscener. Istället bjuds det in till ett snyggt och rappt drama om spelet bakom kulisserna, närmare bestämt en sann historia om den unge sportchefen Billy Beane som i början på 2000-talet vågade utmana hela basebollkulturen när det gällde att sätta ihop ett lag.

Beane (Brad Pitt) inser att det behövs nytänkande om dekislaget Oakland A:s ska komma någonvart. Bort med gamla mumlande talangscouter som dillar om hårdhet i slag och huruvida spelare har bra hållning på planen eller en vacker fru. In istället med analytikern och nörden Peter Brand (Jonah Hill) som baserar sina teorier om det perfekta laget på vad siffror säger. Tabeller, kolumner, statistik och antaganden framväkta i ett datorprogram. Hu skriker de konservativa!

Beane får milt sagt kämpa för sina idéer och gör detta i en film som verkligen andas baseboll, fast utan att fastna i de uttjatade sportklyschorna. Det är dialogdrivet värre och karaktärerna matar snabba haranger till höger och vänster. Utan att det blir vare sig tråkigt eller långdraget. Filmen drar sig en bit över tvåtimmarsstrecket, så visst kan den risken finnas annars.

Men som alltid när en av manusplitarna heter Aaron Sorkin sugs man liksom in i dialogerna, sitter som på helspänn inför de verbala konflikterna och vart det hela ska ta vägen. Sorkin och co vilar sannerligen inte på några gamla nostalgiska sportlagrar, ser till att tempot håller snyggt igång mest hela tiden trots namn- och visst basebollterms-droppande till höger och vänster.

smart sportchef med fördjävlig huvudbonad

Brad Pitt visar ännu en gång att han är en fenomenal skådis, och är han inte galet lik Robert Redford i den här historien?! Till och med när manuset drar ned tempot och låter Pitt umgås med sin dotter utstrålar han en aura av trygghet och känslosamhet som inte är så jäkla vanligt i de leden Pitt kommer ifrån. Den som vid det här laget inte tar honom på allvar som skådespelare bör snarast tänka om!

Mera minnesvärt här är naturligtvis också Philip Seymour Hoffman som tränaren som inte har några större planer på att anamma sin sportchefs galna tänkande om laget. Som vanligt äger Hoffman större delen av de scener han dyker upp i, och lyckas dessutom se ordentligt sliten och framför allt åldrad ut. Imponerande.

Moneyball är både spännande, intressant och engagerande. En händelse som uppenbarligen skakade om i den annars så stelbenta och indoktrinerade världen runt denna märkliga sport. Tack vare ett manus som också behandlar känslor och viljan att utmana blir det avgjort en av de absolut bästa sportdramafilmerna i modern tid. Stannar kvar i tanken utan att spela på klyschorna.
Men…det här med baseboll som sport känns fortfarande rätt obegripligt.

4 kommentarer på “Moneyball (2011)

  1. Kul, verkligen kul att du gillade den här filmen. Utan tvekan en av mina favoritfilmer från 2011. Brad Pitt har jag aldrig sett bättre och han imponerar verkligen här.

    Sen är jag extra nöjd med filmen eftersom den tar upp saker jag finner väldigt intressanta (byten av spelare, hur man bygger ett lag och allt som har med spelet bakom kulisserna att göra).

    Jag gav Moneyball +4/5 och den funkade lika bra vid en omtitt.

    Gilla

  2. Henke: Javisst. Ibland räcker det ju med den enkla definitionen! 🙂

    Movies-Noir: Asolut! och håller med dig, extra kul att se hur spelet med hanteringen av spelare går till. Lite cyniskt verkar de ju trots allt se på lirarna. Handelsvaror…

    Gilla

    • Det är sant, men jag tror det är oerhört svårt att inte bli fäst vid sina spelare. Det var ju en av orsakerna till varför Billy inte ville träffa dem och umgås med dem. Å andra sidan tror jag det är viktigt att veta deras personlighet och hur de fungerar med resten av gruppen, hur de påverkar gruppen osv. Det var ju därför han gjorde sig av med en av spelarna som mest ville festa och inte brydde sig om att laget förlorade, helt rätt.

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s