Shanghai (2010)

De görs inte som förr.
De gamla dramahistorierna Casablanca-style vars ingredienser ska vara mystik, svåråtkomlig kärlek, gärna politiska minfält för huvudpersonen att ta sig igenom, regnvåta gator, långa skuggor i kombo med dubbelspel samt framför allt…trenchcoaten!

Vår svenskregissör i Hollywood, Mikael Håfström, är den som sätter allt på ett kort med en utmanare. Via en något krånglig produktionsväg presenteras en historia som faktiskt kan räkna in allt ovanstående i sin speltid. Bara veckorna före japanernas anfall på Pearl Harbor 1941 är staden Shanghai en riktig smältdegel av allehanda folk och fä. Kineser i konflikt med japaner, tyskar som allierar sig med japanerna, britter som observerar och smider ränker och så amerikanare (än så länge neutrala) som kan röra sig lite hur som helst i staden som annars är uppdelad i olika sektorer. Perfekt för ett spiondrama.

Perfekt också för Paul Soames (John Cusack), underrättelseagent som via sin täckmantel som nazivänlig journalist har tillträde till de flesta metropolerna i staden. Nu är han på plats för att undersöka varför bästa vännen och agentpolaren Conner gått en våldsam död till mötes, vem som gjorde det och vad Conner möjligen har fått reda på som är så känsligt att det kostade honom livet. Soames är naturligtvis den perfekte killen i sammanhanget, lika välklädd som en James Bond, lika skönt cynisk som en Bogart, ständigt i närheten av en drink och med vaksamma örnögon rör han sig genom staden och drar sig inte för att smila för stadens gangsterboss, kurtisera dennes svala fru samt flirta med nazistfruar.

Cusack kopplar på charmen

Håfström har egentligen alla rätt i sitt upplägg. Stilfulla miljöer, snyggt foto och en bred skådistrupp som gör precis vad de ska och kanske lite till. Problemet är (som vanligt) att historien inte engagerar lika mycket som den möjligen borde förtjäna. Soames hamnar naturligtvis i bryderier och måste hantera flera bollar i luften samtidigt, kanske för många. Vilket också innebär att jag tappar lite känsla för vår agentkille. Som att jag egentligen inte bryr mig speciellt mycket om hur det går. Filmens yta och snygga inramning får ta över och släta över sprickorna så gott det går. Trots denna tomhetskänsla kan jag dock inte påstå att filmen är dålig på något vis. Bara lite…anonym.

Manuset är dialogdrivet och visst, känslan av noir infinner sig till och från och där manuset haltar får skådisarna väga upp så gott de kan. John Cusack är som klippt och skuren som Soames och visar att han med pålitlig lätthet kan hoppa mellan olika filmstilar. I övrigt räknar jag in Chow Yun-Fat, Ken Watanabe och Gong Li i startuppställningen, fint värre vad gäller representationen från asien alltså. David Morse och Franka Potente gör vad de kan med sina miniroller som underrättelseofficer respektive tysk överklass.

Shanghai är en snygg visuell produkt med luriga intriger, dubbelspel, olycklig kärlek, drama och konsekvenser från en orolig stad som verkligen osar av politiska spänningar. Håfström håller hårt i taktpinnen och ser ut att veta vart han vill komma med detta kombinerade mordmysterium/storpolitiska drama. Mitt enda problem egentligen är att det inte engagerar lika mycket som jag skulle vilja.
Men…trenchcoatarna finns med!

2 kommentarer på “Shanghai (2010)

  1. Men var det inte lite samma problem med 1408 (Håfström verkar gilla Cusack)? Allt ser bra ut på pappret men kommer inte ihop sig i slutprodukten. För övrigt tycker jag du argumenterar väl för att det borde göras betydligt fler filmer som utspelas i Shanghai.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.