The Last Stand (2013)

Arnie Schwarzenegger i sin första huvudroll på tio år. Jo man tackar. Nygamla trevligheter. Faktiskt.
Om man tar allt med en nypa salt förstås.

Arnie ser för hemskt ut i nyllet men sportar i övrigt ett piggt humör, dräpande oneliners och en lagom trimmad kroppshydda. Borta från politik, kostymer och mindre trevliga skandaler kan han här nu istället bli filmstjärna igen och förvandlas till den ärrade polischefen Ray i en liten sömning håla på gränsen till Mexico.

Samtidigt lyckas en listig infångad mexikansk knarkbaron lura FBI, kidnappa en agent och medelst en supersnabb sportbil närmar han sig nu gränsen, och just den lilla stad där Ray huserar, för vidare flykt söderut in i Mexiko. The G-Men med gamle Forest Whitaker i spetsen är i hasorna, men vi fattar ju alla att det är hos Arnie finalfesten kommer att hållas. Naturligtvis har badasset´s skurkliga också tagit sig till samma lilla stad för att möta upp sin chef på flykt.
Ray måste förutom sin egen muskelstyrka och dåliga vitsar nu lita på sina rätt oprövade vicesheriffer och en knäppgök vid namn Lewis (Johnny Knoxville) som backup.

Visst, ni hör ju själva. En tuggummistory utan några större ambitioner än att underhålla för stunden. Kunde också lika gärna ha varit en westernfilm.
Uplägget kopierar dussintals av historier från denna genre och pimpas bara med lite nyare vapen och starkare hästkrafter. Schwarzenegger är såklart säkerheten själv i huvudrollen, hur många gånger har han inte spelat den här typen av hård snubbe..?
Forest W jabbar på rutinerat för semesterchecken i rollen som kostymnissen och ledaren för ”uppbådet”. Naturligtvis tror inte han på att Arnold klarar biffen.
Ha-ha, vilken dumskalle.

80-talsvibbarna ligger och dallrar mest hela tiden, och jag kan inte påstå att jag lider jättemycket av denna lätt märkliga nostalgitripp i upplägget. Det skjuts, fajtas och smäller enligt fin modell under 100 minuter. Noterbart är annars att det är sydkoreanen Jee-woon Kim som regisserat dagens kioskäventyr, och låter han bekant så är ju det för att det var han som låg bakom den lätt obehagliga A Tale of Two Sisters 2003.
Hoppsan.

nygammal pose som sitter i.

Visst ja, Peter Stormare dyker (naturligtvis) upp som skurkhantlangare och kör sin patenterade…eh…Stormare-stil.
Rätt underhållande det också på sitt sätt. Easy money för Bergmans gamle dramaten-adept.

The Last Stand har ett upplägg som är så enkelt att det inte behövs ordas så mycket mer om det. Man får precis vad man förväntar sig. Garanterat precis. Och det behöver ju sannerligen inte vara kattskit det heller alla gånger. Trivsamt action-jönseri.
Välkommen tillbaka gamle man.