The Bourne Legacy (2012)

När Bourne-franschisen så skulle ta ännu ett kliv var det möjligen svårare än man trott att förbise det faktum att Matt Damon inte var speciellt sugen på att ännu en gång återupprepa sin rollkaraktär.

Ändå såg kanske regissören/manusförfattaren Tony Gilroy potentialen med ännu en djupdykning ned bland skumma CIA-understödda hemliga organisationer och diverse ljusskygga aktiviteter vars agenter självklart alltid agerar med landets säkerhet som mål för ögonen. Moraliskt rätt eller ej. Och lösningen på att komma runt problemet med Jason Bournes frånfälle, utan att låta något nytt ansikte ta över rollen, är naturligtvis att skapa en ny karaktär i samma universum som Bourne. Där händelser från just Bourne´s förehavanden spiller över på dagens utvalde, Aaron Cross. Det är också kanske det som är filmens stora utmaning, hur infoga originalintrigen och ändå få fart på en ny figur…?

En snabb recap; Jason Bournes freebasande i sin ”sista” rulle har fått alla ljusskygga myndighetspersoner på tårna, och plötsligt får alla för sig att varenda smutsig liten agentorganisation (vi snackar ”Blackbriar”, Treadstone” och andra vitsiga benämningar) ska skrotas, utplånas, förintas innan alltför stora avslöjanden kan leda till skandaler big time. Således bort med varenda supersoldat, forskare och tjomme som varit inblandad på något sätt…och här snackar vi sparken medelst avrättning!

Genom list och en jäkla massa tur undgår agenten Aaron Cross (Jeremy Renner) att bli just tagen av daga och bestämmer sig för att gräva vidare vad det egentligen är som pågår (vilket också lär oss att denna films händelser torde utspela sig parallellt med The Bourne Ultimatum). Dessutom är han i starkt behov av en dos supermediciner för att hålla sin trimmade kropp i vigör, eller åtminstone ett alternativ. Något som uppenbarligen den oskyldiga forskaren Marta (Rachel Weisz) tycks kunna tillhandahålla från det superduperhemliga labbet. Ända tills hon också blir ett hot mot badassen i kostym.. Varför då inte slå sina påsar ihop med den flyktande Cross i jakten på sanningen…?

lika tuff och envis som sin föregångare

Ger man dagens rulle sina behövande minutrar kommer man till slut in i historien på ett helt okej sätt. I början är det galet mycket växelklippning mellan bistra figurer som muttrar lite allt möjligt på sedvanligt byråkratlingo. Inte lätt för regissör Gilroy att på ett naturligt sätt få igång alla förutsättningar, men till slut tycker jag nog ändå att han lyckas mala in Bourne-världen i Cross´s tillvaro och vi fattar att den gode Jason egentligen bara är toppen på ett isberg. Mycket för badassen att försöka skyla över med andra ord.

Vilket de gör så gott de kan. Jakten på Cross och Marta tas snabbt upp, intensifieras i ett par rafflande underhållningsvåldsscener, via ett par lagom uppseendeväckande avslöjanden, innan storyn mynnar ut i en final som tydligt krattar  upp möjligheten för en ev. uppföljare (och slutar inte filmen lite…plötsligt?). Renner sköter sig rätt exemplarisk med pumpad kropp och Weisz har jag jag alltid haft ett gott öga till. I övrigt skymtar sådana ess som Edward Norton, Scott Glenn, Albert Finney och Stacy Keach till. Av Matt Damon ser man som sagt intet (om inte ett foto av denne räknas in), ändå finns hans ande på något sätt svävande över hela anrättningen..så i den bemärkelsen har väl Gilroy lyckats får man anta.

The Bourne Legacy satsar på att vara en standalone-film i Bourne-världen med originalhistorien som en sorts språngbräda, men visst blir förståelsen för historien så mycket lättare om man skådat de övriga i serien. En pratig inledning övergår vartefter i ett par ordentliga actioninslag och överlag tycker jag nog att Gilroy och co spottar ur sig ett rätt tryggt och bra hantverk. Om figuren Cross blir lika populär som den finurlige Jason återstår dock att se.

 

Michael Clayton (2007)

George Clooney är snubben som gud har varit god mot.
Det mesta den charmige aktören har medverkat i har blivit framgångar och jag tillhör dem som gärna avnjuter en George-rulle när tillfälle ges. Clooney har ett avspänt och vinnande sätt att förhålla sig till sina figurer. Som bäst har han utan tvekan varit när han fått visa prov på den komiska ådran, t e x i bröderna Cohens lilla mästerverk ”Oh brother where art thou?” Även filmerna om Danny Ocean och hans frejdiga kumpaner måste väl räknas till Clooneys mer publikfriande insatser. I det här cineastiska dramat ikläder sig Clooney nu rollen som Michael Clayton, till yrket jurist men i praktiken verksam i rollen som ”fixare” och ”städare” (dock utan axelhölstret) åt en högt ansedd advokatfirma i New York. Att vara fixare i det här fallet innebär att Clayton ofta får rycka ut och genom diverse tricks sopa firmans mer eller mindre ljusskygga aktiviteter under mattan, eller att på alla möjliga sätt skydda någon av firmans högt uppsatta klienter som råkat ställa till det för sig.  Självklart är vår fixarfrasse inte någon lycklig kille, utan dras med skulder och har dåligt samvete mot sin lille son som han bara träffar sporadiskt, och vill helst av allt bara dra iväg och börja om sitt liv. Som ni märker inte upplagt för att dra på smilbanden här inte. Något måste hända i hans liv, och vips gör det också det.

När Clayton ombeds röja upp i en intern härva som inbegriper en av firmans veteranadvokater som verkar ha fått tokspel, och ett miljardföretag som fått oönskad uppmärksamhet, snubblar han över något som kan påverka framtiden för tusentals människor och framställa företaget i mindre god dager.
Detta är alltså den omdelbara intrigen i filmen och jag blir inte klok på om den vill vara en thriller, ett drama eller någonting annat. Dvd-omslaget pryds av allehanda utlåtanden från olika tidningar och tv-kanaler som höjer filmen till skyarna och även prominenta filmtyckare på nätet talar väl om den gode Georges insatser. Ok, Clooney gör ingen besviken, han spelar ut sin figur på ett bekymrat, lågmält och rakt sätt. Mellan varven är Clooney faktiskt väldigt återhållsam i sitt agerande mot vad vi kanske är vana vid.

Någon beskrev den som ”dialog-thriller”, och det kanske skulle kunna vara en bra beskrivning. Problemet är bara att jag inte tycker att den engagerar. Det rör sig lite fram och tillbaka, man hinner aldrig fatta tycke eller avog mot de som ska ha det. Visst, dialogen är solid och stark, action och tempo är det mindre av men nu behöver inte det automatiskt betyda att filmen är sämre för det. För mig blir dock inte dialogerna och den rätt långsamma händelseutvecklingen tillräckligt engagerande för att jag ska njuta fullt ut. Vad filmen har är dock en grupp fullt kompetenta skådisar, förutom Clooney agerar Tilda Swinton  iskall jurist hos det stora företaget. Nu bortgångne regissören Sydney Pollack (Tootsie, Firman) gör en bra insats som Claytons närmaste chef, och det går också att räkna in alltid pålitlige Tom Wilkinson i startfältet. Tony Gilroy, som både regisserat och skrivit manus till filmen, är mest känd för att plitat ihop filmerna om Jason Bourne, och detta är väl möjligen något av hans försök till att styra sin story helt själv enligt sina visioner. Gilroy gör inga fel och lämnar väl inga direkta jättefrågetecken kvar när filmen är slut, men jag kan heller inte nämna några speciella höjdpunkter eller anmärkningsvärda sekvenser.

Michael Clayton passar för den som vill få sig lite till livs av George Clooneys förmåga att anpassa sig till att kunna spela återhållsamt bekymrad utan stora gester. Det är en story som man  halvhjärtat kan vila ögonen på innan den förpassas in i arkivet för medelmåttiga upplevelser. Manuset är tryggt, skådespelarna rutinerade värre och miljöerna genuina.. MEN…den är helt enkelt inte tillräckligt engagerande.

Duplicity (2009)

Skojarfilmer är aldrig fel.
Speciellt inte om de presenteras på ett fantasifullt sätt, gärna med otaliga turer fram och tillbaka. Om de sedan också är snyggt gjorda och lämnar oss som åskådare kvar med en liten fundering på vad som just inträffat, så är ju det ännu bättre.

Ray och Claire är ett snygg, smart par som beslutat sig för att tjäna storkovan tillsammans. Som fd agenter för MI6 respektive CIA kan de alla knep som krävs. Inklusive att fundera ut smarta planer, vara snyggt klädda och se världsvana ut. Det stora problemet dock, visar det sig, blir att kunna lita på varandra i en allt snabbare snurrande karusell av finter, lögner och snygga undanmanövrar.Målet för deras business är företagsvärlden i New York där det finns gott om affärshemligheter att lägga vantarna på. Speciellt om man riktar in sig på två konkurrerande företag i samma bransch.

Clive Owen och Julia Roberts är en riktig hit som det ständigt beräknande paret i den här rätt smarta äventyret av regissören Tony Gilroy. Många lackar ur på Owen men jag tillhör dem som gillar snubben, och hävdar att han med lite tur hade kunnat bli den som tog över Bond-manteln om nu Daniel Craig inte hade nappat. Owens insats i Children of men får väl räknas som den bästa hittills. Här får han chansen att glassa runt i snygga kostymer och se lite hemlig ut.
Julia Roberts är…Julia Roberts, och ibland räcker det ganska långt. Som i den här filmen tex. Även om hon aldrig tillhört mina favoritskådespelare, så har hon en viss charm och är klippt och skuren för roller liknande den här där hon får blanda humor med lite smartness.

Runt de båda intrigmakarna kretsar en gedigen samling birollsinsatser med den alltid sevärde Paul Giamatti i spetsen, och hela historien hinner ta ett antal olika vändningar innan eftertexterna kan börja rulla. Spänningsmoment saknas inte och regissör Gilroy verkar ha hittat en ganska perfekt avvägning mellan humor och thrillerkänslan.
Snyggt foto och bra tempo i filmen gör att man följer Ray och Claire med ett litet leende i mungipan.  Historien är möjligen osannolik och lite för tillrättalagd, men trots detta hinner ett par små överraskningar kastas in på vägen.
Duplicity kan måhända i slutändan kännas lite ytlig, berömmet till trots,  men är också förbaskat underhållande.

Betyget: 3/5