Å det har väl snackats, skrivits och på allehanda sätt raljerats om den här filmen till näst intill förbannelse. Rapporter om filmbolaget som losar miljoners miljoner. En regissör som borde hållit sig till dataanimerat, en historia som innehåller så mycket konstig namndroppning att man blir yr i mössan.

Men, jag vet inte jag.
Så jäkla mycket annorlunda från senare tids slå-på-trumman-alster från Hollywood är det väl fanken inte. Mer som att titta på en sörjig blandning av Avatar, Prince of Persia, valfri Star Wars-del och kryddat med ett rejält mått från gamla flumsagan Dune.
Lite av allt liksom.

Vet att jag i yngre tonåren försökte mig på att läsa om denne John Carters äventyr på Mars. Men det liksom funkade aldrig….en westernkille som går in i en grotta på prärien i USA och vaknar i en annan grotta på Mars…nä…

Läser också att man velat göra film av Carters äventyr hur länge som helst, historien dök första gången upp redan 1912 och runt -31 funderades det på hur göra spelfilm på ämnet. Lite svårt idag att fatta varför, men å andra ser både riktiga världen och filmvärlden helt annorlunda ut nu och vi sväljer historier som dessa till lunch utan att blinka och kanske känna efter hur de smakar. Då var det väl superexotiskt värre.

Nåväl, till slut fick Hollywood äntligen arslet ur, Disney av alla bolag signalerade grönt ljus och gav Pixarpillaren  Andrew Stanton uppdraget att fixa till en smash hit. Vilket ju enligt siffrorna har gått sådär. På plussidan är att historien ändå känns rätt enkel och inte lika kvasifilosofiskt proppad som jag kommer ihåg att det lilla jag läste av boken var. Bakom alla skitnödiga och högtravande namn och överdriven dialog finns en lättkonsumerad story om kampen mellan ont och gott (inget nytt här inte) utan större nyanser där det mesta är svart och vitt, även om badassens främsta orsak till taskspelet känns….lite smålöjlig.

Carter himself poppar alltså upp som en gubbe i lådan på Mars, lierar sig med Avtar-lookalikes, flirtar med snygg fighterprinsessa och är en jäkel på att hoppa högt och långt tack vare annorlunda benstomme i kombo med Mars gravitation och…jaja..jag går inte in på detaljerna…

Taylor Kitsch toppar fysikformen och hoppar runt i bar överkropp vilket alltså tilltalar en prinsessa med det exotiska namnet Dejah Thoris (Lynn Collins) som visar upp både skönhet och fighting spirit. Mark Strong är listig skitstövel som hittar på jävligheter och i övrigt är väl det mesta som i de historier jag refererat till ovan. Lite kända skådisröster bistår de konstgjorda filurerna och så är det väl bra så då.

”me tarzan you jane…nä vad fan… fel film…”

Filmens största nackdel tror jag är att det är just Disney som ligger bakom, och därmed känns det som att order utgått om att produktionen ska vara näst intill familjevänlig, och således mer städad vad gäller filmvåld, dialoger och annat hittepå runtom. Mer soffvänligt äventyrlig än råbarkad.

Full fart är det i alla fall med effekter som inte behöver skämmas för sig, även om Carters sjumilaskuttande ser rätt kackigt ut.

John Carter är varken jättebra eller jättedålig. Stanton stoppar helt enkelt in lite allt möjligt i denna kamp mellan onda och goda och snaskar på med lite vardagliga Hollywoodeffekter som knappast får oss att höja på ögonbrynen speciellt mycket. Snygg produktion men lite själlös. Dock inte det magplask som många vill göra gällande. Mer som mellanmjölk.