Tema Western: The Searchers (1956)

Fråga en normalintresserad filmtittare om några westerntitlar från förr, kanske runt 50- och 60-talet, och chansen är rätt stor att bland alla eventuella filmnamn som föreslås kommer dagens alster att dyka upp. Kanske nödvändigtvis inte till namnet,  men som ”den där filmen där John Wayne letar efter en liten flicka…”

När regissören John Ford (igen) samlade ihop ett digert gäng med sin leading man John Wayne (igen) och sjösatte denna historia som bygger på en roman, som i sin tur sägs bygga på en verklig händelse i Texas från början av 1830-talet, ja då var man ju liksom hemma publikmässigt redan på inspelningsstadiet. För här samsas överdåniga präriesekvenser, täta och lagom taffliga studioscener vid lägerelden, gemytliga hemma-på-ranchen-miljöer med ett ovisst drama in i det sista. Eller inte. Naturligtvis vet vi ju att Waynes figur är godhjärtad redan från början, trots sitt buttra och kärva lynne när vi först möter honom.

Här är han Ethan Edwards, en hemvändare från den förlorande sidan i inbördeskriget. Tillbaka på broderns ranch i Texas vill han inte prata så mycket om vad han gjort eller varit de senaste åren. Hotet om indianer i trakten får honom dock på ett helt annat humör och vi förstår snabbt att är det något Ethan hatar på jorden så är det indianer i alla dess former. Ett hat som ska komma att späs på ytterligare då dessa ”hemska vildar” lurar iväg Ethan och sedan passar på att bränna ned ranchen, mörda hans bror, dennes fru och brorson samt kidnappa hans två systerdöttrar.

klassisk vy

Edwards går naturligtvis bananas, svär att hämnas till varje pris och leta upp de skyldiga som leds av den bistre hövdingen med det föga mjuka namnet Scar
Historien i ett nötskal således. Ethan får med sig sidekicken Marty (Jeffrey Hunter) på resan, som kommer att vara i flera år , och en önskan om att de ska hitta någon av flickorna i livet. Helst också innan de möjligen tas upp i stammen och införlivas i indiankulturen. Av det sista verkar dock inte Ethan vara så värst intresserad då han anser att en bra indian är en död indian.

Ford öser på med allt vad dåtidens sinnestämningar hade att erbjuda. Det är lite lagom raffel, stor dramatik när Wayne spelar Allan mest hela tiden och hans följeslagare Marty är den som får stå för det förnuftiga tänkandet (fast innerst inne vet vi ju alla att man kan lita på gubben Wayne när det väl börjar hetta till på prärien…)

Vad är det som gjort denna film till en stor klassiker inom westerngenren? Att den på väldigt många ställen räknas som en av de bästa filmerna någonsin? Kanske är det Ford´s förmåga att mixa drama med spänning och samtidigt väva in den speciella sorts humor som så ofta bakades in i filmerna vid den här tidpunkten. Birollsgalleriet är väl utvecklat med minnesvärda personer, ständige skådisföljeslagaren Ward Bond dyker upp i en roll som kombinerad Texas Ranger/Pastor och drar ned sin beskärda del av skratt, Ethan och Martin återvänder då och då till hemtrakterna och tas omhand av väntande vänner där ofta uppsluppen munterhet bjuds mitt i dramat. Och naturligtvis den obligatoriska delen romantik i form av Marty och hans ständigt trånande flamma Laurie (Vera Miles)…även om ett eventuellt oväntat bröllop håller på att ställa till det ordentligt på den punkten!

Något som är mindre smickrande med filmen är å andra sidan att den är ganska (rejält) svartvit i sin framställning av ursprungsbefolkningen. Här är det inte tal om indianernas situation eller hur den amerikanska pionjärandan påverkat kontinentens rättmätiga invånare. Storyn fokuserar överhuvudtaget aldrig på några frågor i den här riktningen. Tvärtom, vid ett par tillfällen driver man istället med indianbefolkningen eller framställer dem som oerhört mordiska och hänsynslösa. Men så är det ju. Dagens film är aldrig ute efter att sätta luppen på några verkliga allvarligheter. Den vill underhålla och engagera. Främst genom att sätta ett barns liv i fara och låta den store ikonen Wayne få sista ordet.

Är det då den klassiker den har titulerats som? Ja, det vill jag nog hävda ändå, en klassiker utan att vara outstanding..men visst är den mäktig. Filmen håller fint driv och tappar aldrig den där känslan om att vi rör oss på de stora vidderna. Humorn och munhuggeriet mellan Wayne och Hunter..och alla de andra förstärker hela kittet och gör filmen till en snygg produkt av sin tid. Det är svårt att stå emot den bombastiska, och ibland vackra, musiken, det urtjusiga fotot över den amerikanska prärien och det starka familjeband som både Ford och manuset hela tiden vill hamra in i mig som tittar.

bistra män med omöjligt uppdrag?

Filmen sägs också vara Waynes egna favorit och den figur han var mest nöjd med att spela. Som ”vanligt” återvände regissören Ford till Monument Valley, Arizona där större delen av exteriörscenerna är inspelade föreställande Texas. Filmens utpekade indianstam är de beryktade Comancherna men det var faktiskt indianer från Navajo-stammen som användes som statister…förutom rollen som den sluge och ondskefulle Scar…vilken spelades av den tyske (!) Henry Brandon.

Som tidsdokument över hur en western skulle se ut vid 1900-talets mitt enligt Hollywood är den näst intill perfekt, och även den svenska publiken torde ha tagit historien och Waynes ikonstatus till sig vid premiären i augusti 1956 då den fick heta Förföljaren. Wayne har troligen aldrig heller varit bättre än här, han bär en stor del av filmen på sina axlar…och vem kan väl motstå de känslor som smyger sig på när han konfronteras med den saknade systerdottern Debbie (den unga unga Natalie Wood) till stråkarnas milda förtjusning…?

The Searchers får på detta mäktiga sätt också lite representera formeln för hur westernfilmer ”byggdes” vid denna tidpunkt. Hur det amerikanska idealet lyftes fram. Kämpaandan som aldrig sinade. Hoppet som fick existera ihop med den taffliga men familjära humorn. Actionsekvenserna som innehöll sin beskärda del av krutrök och revolvrar. Att sedan mycket av detta ovanstående kan ifrågasättas när man studerar hur synen på ursprungsbefolkningen framställs är väl en annan femma…
Kanske den bästa av de ”stora” westernfilmerna från den här perioden…?

Tema Western: Tall in the Saddle (1944)

Vi fyller på i temat med ännu en rulle från Wayne-samlingen. Den här gången en yngre modell av stjärnan, smärtare, smidigare och nästan med en ynglings ystra uppsyn. Jo jag tackar!

Dagens alster är signerad en Edwin L. Marin, en av alla dessa arbetsamma regissörer från en svunnen Hollywoodtid. Marin avled redan 1951 men hann att regissera 58 filmer i karriären, varav de flesta egentligen ”bara” var dussinprodukter. Eller ”vattenbärarfilmer” kanske man ska säga, filmer som drog in så pass mycket att filmbolagen kunde fortsätta att växa i den kaliforniska solen.

Dagens historia är en på papperet löjligt simpel sak, men blir med John Wayne´s hjälp ganska underhållande för stunden.  Det bjuds både på försök till storslagna präriescener och prydligt uppbyggda westernkulisser med tillhörande dammig huvudgata. Vår hjälte är den mystiske Rocklin som kommer till en liten sömnig håla för att påbörja jobbet som cowboy (han blivit lovat per telegram) på en av de otaliga rancherna som ligger i området. Ganska så snart står det dock klart att ranchägaren ifråga har blivit mystisk mördad, likaså dennes förman, och oroligheter verkar försiggå både lite här och där. Rocklins ankomst tycks dessutom oroa okända krafter, och snart blir det till att hålla i hatten för den unge Wayne. Naturligtvis kan han inte låta bli att gräva vidare i oegentligheterna…som i slutet också visar sig ha en liten twist minsann.

kärlek börjar alltid med bråk

Egentligen känns inte det här som en genomtraditionell western, mer en sorts mysteriefilm med lite drama, pangpang och naturligtvis kärlek i form av ett par fagra damer som korsar Rocklins väg. Dels finns den streberaktiga ranchdottern Arly (Ella Raines) som försöker sätta Wayne på plats men i hemlighet faller för honom, och så finns den väna Clara (Audrey Long) som Rocklin flörtar lite lagom med…till Arlys svartsjuka missnöje.

Filmen känns givetvis med dagens mått mätt ganska jönsig och fylld med klyschor och stolpig dramatik. Men som nostalgitripp tillbaka till när westernfilmerna stöptes i enkla och lätta former, är den ändå lite lagom kul att titta på. Viss spänning infinner sig faktiskt ju närmare Rocklin kommer sanningen om vem eller vilka det är som ligger bakom ränksmiderierna i den lilla staden. Svartvit och traditionell med sina fyrkantiga personporträtt där man ändock försökt mejsla ut en diger samling individer som alla på något sätt verkar ha koppling till varandra. Och så då Wayne mitt i allt som en riktig hårding, fast med hjärtat på rätt ställe. Och med snabbskjutande puffror så klart!

hjälte i rätt outfit med egenrullad cigg

Förutom Wayne kan här också skådas Ward Bond, han som skulle dyka upp i otaliga andra Wayne-alster som ni kanske minns jag skrev på annan plats. Här är han stadens hale advokat/domare.

När det gäller avdelningen trivialiteter och kuriosa finns här inte mycket att hämta, det är en rätt stabil dussinvara helt enkelt. Även med 40-talsmått mätt. Dock kan man notera att detta faktiskt var den första John Wayne-film som visades på amerikansk television när det begav sig.

Tall in the Saddle begåvades med det hurtigt svenska serietidningsnamnet En cowboy rensar stan vid premiären våren 1945, och säkerligen var det mången småbiografer som fylldes av förväntansfulla besökare som nyfiket undrade hur den långe hjälten Wayne skulle klara sig ur de knipor han rätt snart hamnade i. En sak var dock säker, man kunde alltid räkna med ett lyckligt slut! Ack den tiden…