Tema Western: Soldier Blue (1970)

Dagens temabidrag såhär i westernracet´s elfte timme kan möjligen vara en av de märkligaste filmer som gjorts i Hollywood i modern (nåja) tid. Likaså en av de mest udda ”westernfilmerna” som kanske sett dagens ljus.

Någonstans undrar man lite hur producenterna tänkte sig det hela här.
Just åren 1968-71 var bra år för filmer från den här genren med ett flertal titlar som pytsades ut på biograferna. Men det var också mörkare år i USA med nya politiska vindar som drog genom nationen, ett hårt kritiserat Vietnamkrig som pågick i Sydostasien och en sorts politisk medvetenhet hos den vanlige medborgaren som inte skådats förut. Man behöver heller inte vara någon Sherlock för att lista ut att filmens sista del naturligtvis är en svidande känga till USA´s utrikespolitik och behandling av befolkningen i Vietnam, här då lite snyggt förklätt som kritik till gamla oförrätter som begåtts under 1800-talet mot den amerikanska ursprungsbefolkningen. Mönstret är dock detsamma och mycket riktigt inleds filmens förtexter med titelsången som sjungs med darrig stämma av Buffy Saint-Marie, kanske dåtidens numero uno inom den amerikanska artistvärlden när det gällde politik och musik.

galenskaper av rätt ofattbart slag

Troligtvis är det också filmens sista tjugo minuter som blivit mest omtalad…eller ökänd, den vidriga massakern vid Sand Creek 1864 då mer än 500 indianer brutalt mördades. Filmens regissör, Ralph Nelson, väljer att inte väja för att visualisera de mest hemska scener som utspelades i verkligheten där varken män, kvinnor eller barn skonades. Det är grymt, blodigt och rått skrattande soldater som gör både det ena och det andra. I verkligheten märkt i historieböckerna som en av arméns största skamfläckar under 1800-talet.

Om slutet nu är rejält vidrigt och obehagligt så är konstigt nog vägen dit nästan tvärtom, en sorts ”roadmovie” med både galenpannehumor och romantik. I filmens början massakreras (det är ju förstås inte så jäkla kul början på en film…) ett kompani ur kavalleriet av ilskna Cheyenner mitt ute på prärien. Bara den unge menige Honus (ett väääldigt ung Peter Strauss) undkommer av soldaterna, men får sällskap av den unga kvinnan Cresta Lee (en lika ung Candice Bergen) som precis sluppit ur fångenskap hos just indianerna och nu är på väg tillbaka till civilisationen igen via eskort av just den beridna armén. De två tar sig så långsamt och ständigt käbblande genom vildmarken, där både flirtande och ibland ren buskishumor tar över. Mycket konstig utveckling på historien. En skum gammal vapensmugglare (Donald Pleasence i sedvanlig psykoroll) ser också till att parets framfart över prärien blir extra besvärligt.

Det som verkligen står ut i dagens historia är filmens märkliga uppbyggnad, som två olika filmer i en. Den första delen rena rama hejsansvejsan med en nitisk och övermoralisk Peter Strauss som vägrar inse att det faktiskt är hans egen armé som gjort intrång i ursprungsbefolkningens land…och en rejält flörtig Bergen som inte drar sig för att visa hud så fort tillfälle ges. Om det är första gången man ser filmen, eller inte läst om den tidigare, kan man omöjligt föreställa sig att historien precis innan upplösningen helt kommer att byta stil. Anmärkningsvärt konstigt faktiskt.

munterheten börjar försvinna

Traditionell westernkänsla rätt länge, sedan blir det mer obehagligt med grymmare scener och rejält med filmvåld modell 70-talet. Blodet rinner åt alla möjliga håll, men ser dessvärre ut som riktig tjock Falu rödfärg vilket tar ned realismen rätt ordentligt…om man nu ska drista sig till att klaga på DE scenerna. Musiken i dagens verk tenderar också att hysteriskt kasta sig mellan traditionella westerntoner och fläskiga thrillertoner som ur den värsta 70-talsdeckare.

Soldier Blue känns som en rejäl markering politiskt, sett till sin tidsera och omgivning. Däremot känns vägen fram till finalen både konstig och direkt opassande med tanke på vad filmen egentligen vill förmedla. En westernfilm som bryter det traditionella berättarmönstret helt, och i många läger sedan länge också klassad som den udda ”kusinen” i sällskapet av filmer i genren som var aktuella när det begav sig. Konstig mix, men möjligen ändå sevärd för modet att visa upp ett av myndigheternas största svek i amerikansk nybyggarhistoria, liksom i modern krigspolitik.
Bister eftersmak blir det dock.

Annonser

3 comments on “Tema Western: Soldier Blue (1970)

  1. Jag fastnade nog på just de här ojämnheterna första och enda gången jag såg Soldier Blue, det blev för konstig för min smak. Alltid svårt att riva av en film som också ska innehålla ett Budskap.

    Gilla

  2. Har sett den men tyckte inte den var speciellt bra.Filmaffischen är märklig som för tankarna till indian bondage. Budskapet säljs med lockande löften om sex 😉

    Gilla

  3. @Sofia: Konstig är rätta ordet!

    @filmitch: Håller med . Affischen är för jäkla missvisande faktiskt. Nu fínns det väl en hoper andra affischer också, men de flesta jag har sett ser faktiskt ut så här i någon form….här är det nog lätt att fatta fel om vilken sorts film man kommer att få se…

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s