American Hustle (2013)

En av de mer märkliga rullarna under årets (2014) första månader?
Inte så mycket för något konstigt innehåll av något slag, nej mer för att filmen lyckats med bedriften att inhösta icke mindre än 10 Oscarsnomineringar!
På att handla om egentligen…ingenting?

Kanske man får se det som skådisarnas show om inte annat? Här kastar regissören David O. Russell (Silver Linings Playbook) in pålitliga ess som Christian Bale (vilken naturligtvis gör en kameleontförvandling), Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence. Tung rollista det där. Betyder det automatiskt att historien blir bra då? Of course not!
Åsikterna och meningar har gått isär, därav kanske den rätt stora uppmärksamheten på en rulle som istället är en ganska lättknaprad skröna. Mer eller mindre. Som om Maffiabröder hade gått på dejt med gamla goa Blåsningen. Ungefär.
Svårt att ta historien på allvar, även om viss verklighetsbakgrund finns (”some of this actually happened”). Vad det istället blir är en stunds smackebonk i sällskap med otvivelaktigt begåvade skådisar.

Skojaren Irving Rosenfeld (Bale) står inför ett ganska lätt val. Att tillsammans med sin con-partner Sydney Prosser (Adams) samarbeta med FBI. Alternativet är att skaka galler för de brott i skojarbranschen paret begått. Det är 70-tal och det är hiskeliga kläder, muliga Jersey-miljöer, swagig musik såklart och ett par sällsamt roliga timmar om man gillar den där murriga och galna scenografin som hör till detta svunna årtionde. Här ska sättas fast fula fiskar, och FBI-vildhjärnan Richie DiMaso (Cooper) har så mycket galna idéer att man nästa storknar som tittare. Tålmodiga chefer (med vissa invändningar) låter honom dock hållas, och tillsammans med skojarparet Rosenfeld/Prosser blir det en lustig cirkus.
Så pass knasig att man liksom inte tar den på allvar.
Vilket inte gör nåt.

O. Russell låter sina adepter köra hela registret fullt ut, och vräka på med någon sorts svart humor i kombo med lite vagt drama i ena hörnet. Ganska snabbt slås jag av känslan att storyn inte spelar så stor roll här. Ber du mig förklara handlingen mer i detalj såhär i efterhand blir det lite svårt. Maktens korrupta män ska snärjas, man hoppas på lite maffiagubbs också i fångsten. Ett setup ska göras. Den populäre och genomtrevlige, men möjligen ”smutsige”, politikern Carmine Polito (Jeremy Renner) är vägen in i fiskdammen. FBI tillhandahåller fiskespöna och Rosenfeld och Prosser är beten. Plus en massa oberäkneliga bifigurer och händelser förstås. Som t.ex. Jennifer Lawrence! Som utflippad och starkt karikatyrsdriven förortsfru blir hon en vandrande säkerhetsrisk. Överspel och hysteri. Men samtidigt på något galet sätt passande i den här SKRÖNAN till story. Överlag gillar jag dagens skådisar. Att Bale kunde göra en…Bale…visste man ju redan. Kanske han kör lite på rutin..? Utan att vara dålig ska dock sägas. Om nu Bales figur Rosenfeld är den egentliga huvudpersonen försvinner han stundtals, i skuggan av den mycket sevärda Amy Adams. Kanske den enda av alla som lyckas förmedla ett sorts inre mörker? Som de alla verkar lida av. Bradley Cooper kan man inte tycka illa om. Fast man kan undra om en tokstolle som hans Richie verkligen skulle kunna få ansvar för en operation som den här? Äsch skit samma då!
Det är ju underhållningen som räknas! Falkögda kan också notera Robban De Niro och härligt buttre Louis C.K. i miniroller.
Sorteras in som Crime/Drama…men de glömde banne mig Comedy också!

det mest chockerande kan vara Coopers krull!

Kanske hade O. Russell bjudit in alla skådiskompisar från sina tidigare filmer till lite grillmys en sommarkväll, satt där och halsade en kall öl och fnissade fram: ”hörni..jag har en idé om en rulle där ni kan få spela lite knasiga allihopa. Och ha lite sköna sjuttiskläder på er! How about it!?” Alla sa JA och således serveras här ett stycke tvättäkta hustler-historia.
Rakt upp och ned bara sådär. Skjut-från-höften-stil.

American Hustle är lite hejsanhoppsan. Lätt kanske den ytligaste rullen O. Russell bjussat på. Och, jag kan inte på nåt sätt säga att jag har tråkigt en enda sekund av de här 137 minuterna. Det är lite trams. Lite humor. Lite (liite) spänning. Underbart fula kläder Två asbra kvinnliga skådisar som överglänser de manliga. Som i sin tur absolut inte är ett dugg dåliga! Det är också ett obligatoriskt njutbart soundtrack när det är 70-talet som ska avhandlas. Inget nytt under solen alltså. Ahh, jag gillar anrättningen. Den tar inga svåra vägar. Underhållande bra för stunden.


Filmitch, Movies-Noir och Fiffi har också sett skojeriet. Är de lika hustlade och förtjusta som jag?

Enhanced by Zemanta

The Internship (2013)

Klart man fattar att det är tröstlöst att vara klockförsäljare i dessa digitala tider, när dessutom varenda tjomme har mobiltelefon med klocka (själv skulle jag dock ha oändligt svårt för att slopa armbandsklockan!).

När dessutom företaget går i konken så står de där mitt i det oroväckande livet, vännerna Billy och Nick.
Vince Vaughn och Owen Wilson.
Kanske kan den märkliga chansen som uppstår… att via ett internship hos jätten Google möjligen kämpa sig till en fast anställning…vara den Stora Chansen i livet för de här två medelålders snubbarna..?

Ja jag spottar väl i motvind…men jag gillar Vince Vaughn. Hans sköna sätt att låta sina rollfigurer förhålla sig till det mesta, vilket gör att man vill ha honom som kompis i verkligheten. Och Owen Wilsons mjuka röst som alltid har en snygg tajming när det gäller att avlossa de där dräpande kommentarerna, vare sig det handlar om kärlek eller hån. Det här är naturligtvis ännu en vandring in i Vaughn/Wilson-land där det mesta är som vanligt och efter förväntan.

grabbar att hänga med!

Det är myskänslor och underdogs. Det är häng med nördarna och de udda figurerna. De hippa och kaxiga får vad de förtjänar. Wilson hittar kärleken i Rose Byrne. Det tävlas i filmen, allt bygger på gruppdynamik. Gamlingarna får lära sig lite IT-tricks av den nya generationen kids..och kidsen i sin tur får sig naturligtvis lite excentrisk livsvisdom serverad. Skolmiljön är snyggt utbytt mot en av nätets största monsterföretag. Det sägs att Google INTE alls varit med och påverkat i filmen, men det låter naturligtvis som rena rappakaljan. Företagslogon och namnet är i bild större delen av speltiden. Sånt går man väl inte med på hur som helst. Tror jag dårå.

Skitsamma dock. Filmen är lika underhållande ändå. Det finns såklart übertydliga paralleller till andra Vaugn/Wilson-rullar…som Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Vilket inte gör mig nåt. Det är förväntad humor, lätt pruttiga skämt, devisen att den lille svage ALLTID slår den otrevligt starke bara viljan och hjärtat finns där. Det handlar inte om några nya brandtal under fanorna om man säger så.

The Internship är som att återigen träffa de gamla polarna Vaughn och Wilson ( plus en finfin cameo av en likasinnad sköning!) efter ett par filmers mellanrum. Som att de vet precis hur man stökar till det och skapar en sådan där trevlig liten stund. Slutet gott allting gott.

Sommarklubben: Stand by Me (1986)

Det är något speciellt ändå med Stephen King och hans lite mer stillsammare berättelser, främst novellerna. Som att han lyckas fånga en sån där trivsam, varm och kännande känsla. Ska man sedan ge sig på att göra film av de här berättelserna krävs det ju nästan en regissör av samma stuk. Som vet hur att ta vara på det som berättelsen vill förmedla. Kanske som Rob Reiner.

Det här är en film jag inte såg igår precis, men alltid haft i bakhuvudet att återuppleva vid väl valt tillfälle. Som i en Sommarklubb!

In i arkivet bara och på med rullen. 10 minuter in i handlingen, ja kanske tidigare, vet jag varför jag gillade den så mycket från allra första början. Värmen, dramat och den underliggande sorgsenheten hos alla inblandade som ligger där under ytan och tillåts komma fram vid enstaka tillfällen. Visualiserat med säker hand av en filmgubbe som verkligen bryr sig om resultatet.

Sommaren 1959 bestämmer sig vännerna Gordie, Teddy, Chris och Vern att göra en walkabout för att skåda ett lik. En ung grabb sägs ligga döda ute i vildmarken ett antal kilometer från den lilla staden Castle Rock. De fyra kompisarna ser det som en spännande utflykt och hoppas på lite äventyr längs vägen. Världen är än så länge hemstaden, men vem vet vad som väntar runt hörnet?

Vad det också blir är en sorts liten själavandring för dem alla, då detta kommer att bli den sista gången de gör något större tillsammans innan skolan och framtiden kommer att skilja dem åt. De befinner sig mitt i brytningstiden mellan liten grabb och äldre pojke. När börjar allvaret och när tvingas man släppa det sorglösa? Reiner fångar den där känslan rätt så fint när han låter grabbarna liksom ta hand om varandra längs vägen.

Storartat charmigt skådespel av 80-talsnamn som River Phoenix, Wil Wheaton, Jerry O´Connell och Corey Feldman. Alla, utom bortgångne Phoenix, idag etablerade skådisar. Här fick de vara grabbar på gränsen till tonåringar i ett femtiotal som fångar stilen förträffligt. Att rullen sedan är försedd med ett attans fint soundtrack är ju bara bonus. Richard Dreyfuss hoppar in i en minroll som Gordie i vuxen ålder, den som står för berättandet i filmen och minns det här udda äventyret. En ung kaxig Kiefer Sutherland dyker också upp och gör livet surt för kompisarna. Och…en story som dessutom sportar en tanig John Cusack i en minroll kan väl inte vara fel?!

Stand by Me är finfin rulle om känslor, sorg och konsten att växa upp, att kanske inte känna stöd hemifrån…eller att uppleva känslan att sitta fast i förutfattade samhällsroller. Lägg till detta lite humor, lite äventyr och en myspyskänsla. Sedan kan man gå och lägga sig varm i kroppen och med ett leende.
Vänskap i sommarnatten.  

full starfull starfull star