Death Wish (2018)

Tillhör dom som aldrig riktigt gått på hajpen med originalets storhet. Japp. Jepp. Jupp. Gamle Bronson lullade väl mest runt och knäppte en bad guy då och då? Och inte på de mest uppseendeväckande sätten direkt. Eller, kanske var det så då…i 70-talets bistra filmtillvaro. Anyhow, eftersom allt går i cykler i Hollywood var det väl bara en tidsfråga innan den här storyn hamnade i återvinningskastrullen. Lite justerad också. Brucan Willis är Paul Kersey, här kirurg i Chicago. Med flott hem, älskad fru (Elisabeth Shue tillbaka i pytteroll!) och pigg dotter. Rädda liv är Pauls ledstjärna i tillvaron..och kanske har han också blivit lite soft på äldre dar. Drar sig för konflikter.
Annat att vänta när hemskheter slår till. Homeinvasion av räliga inbrottsskurks som tar livet att fru Kersey och skadar dotter till komatillvaro. Pauls liv störtar samman och snart vaknar en hämnare i honom. Som inte bara tänker hitta gärningsmännen…utan också passar på att börja rensa Chicago från kriminellt patrask. En äkta viligante! Medial uppmärksamhet såklart och snart börjar polisen förstås intressera sig för den gode Paul som är ute och smyger om nätterna.

Eli Roth står för regin, kanske en nedtonad Roth mot vad vi är vana vid. Willis kunde förstås lika gärna heta John McClane här. Han är hårdingen, The Man. Gubben som ingen jävel sätter sig på. Dubbellivet kostar dock på och snart börjar hans bror (Vincent D´Onofrio) ana ugglor i mossen. Ska Paul hinna hitta frugans mördare innan allt avslöjas…?
Rakt, enkelt och grovt ytligt detta. Inga konstigheter. Willis spelar sina hårdingar på ren rutin numera, men så länge han gör det så pass stabilt som här..har jag inga problem med det. Jag får vad jag vill ha av gamle Willis. Nånstans har Roth och manuset också vävt in en liten tråd i manuset om det här med tillgång till vapen och vapenlagarna i dagens USA, men det landar ganska blekt. Fokuset ligger ju på det alla vi se; Brucan spöa upp buset!

Inget att arkivera för framtiden, men nog funkar det för stunden. Godkänt.

#rysligaoktober: Clown (2014)

clown_posterSe där ja. Såklart ett naturligt val i dessa tider.
Var jag rentav före min tid, den sensommarkväll när jag spanade in den här rullen…?

Well well. Stackars Kent (Andy Powers), inte nog med att den beställda clownen till sonens födelsedag tvingas ställa in…när han väl hittar en akutsnabb lösning visar det sig vara hans livs sämsta beslut. Ever.

Födelsedagsfesten väntar, förväntansfulla barn kräver en clown…och så som den fastighetsmäklare han nu är, börjar han rota runt det senaste försäljningsobjektets alla rum i nån sorts ogenomtänkt desperation . I jakt på vad? En lösning? I det huset? Men har ni sett!! Lyckligtvis har vi här ett manus som tillhandahåller just en sådan för vår man Kent. En märklig kista i källaren! Där det ligger en CLOWNDRÄKT! Bara sådär! Tjohoo!

Stor succé på kalaset. Kent är kvällens hjälte i sin fru Megs (Laura Allen) ögon.
Synd nu bara att Kent omöjligen kan få av sig dräkten! Inte ens sminket och lösnäsan vill skiljas från den smått chockade pappan! What!? Knaserier, och till en början tar ingen hans prekära problem på allvar. Inte förrän Kent själv börjar kolla upp huset där han hittat dräkten…frågan är dock om det är försent? Kent börjar visa oroande tendenser på att förändras i personligheten…och dessutom få vissa olämpliga cravings…Hu.

Jahopp. Vad kan man säga här? I bästa stunder en fantasifull take på den älskade (?) clownens hela existens. I lite sämre stunder ett rätt jönsigt, om än med svart humor, försök att koka soppa på en gammal spik. Bäst är att Peter Stormare dyker upp som en gubbe vid namn Karlsson! Hahaha. Klockrent! Karlsson minsann vet att berätta en synnerligen olustig, mindre smickrande, bakgrund om var clownen som figur egentligen kommer ifrån. Yaaak. Bra dock att känna till när clownen Kent plötsligt börjar bli ett hot mot både sin sin son och den hårt prövade frun.

clown-1

frugan tycker till en början det är lite…sexigt

Inte speciellt skrämmande, mer i så fall underhållande i vissa scener. Kanske främst för att jag dras mot det som iaf jag uppfattar som svart humor. Lite sådär salongsvänligt gorig på sina ställen. Inget chockerande. Om man nu inte tycker att en clown som tar kids av daga är chockerande i sig. Vilket det ju egentligen är! Fy mig. Bäst är när Kents skapelse röjer runt inne på ett lekland. Hahaha, hur många irriterande kids finns det inte där!

Bakom rullen finns regissören Jon Watts (som är på gång med nya Spiderman-rullen!), och bakom HONOM står självaste Eli Roth i producentledet. För att vara en Roth-produkt känns den dock lite….tam.

Jaha ja. Ok för stunden.
Sen rätt snabbglömd ändå.

ev. Halloween-faktor:
Nix. Det kan man icke påstå. Utklädd figur förstås. Det får man ge filmen.