Dagens betraktelse hämtas från den tidsålder i filmens värld då man trodde sig att receptet för en världsframgång var att samla flera stjärnor i samma film, ta till en budget för kulissbyggen, kostymer och se till att allt skulle vara filmat med teknik som kallades UltraPanavsion.
Historien om skeppet Bounty på äventyr i 1700-talets söderhav hade filmats en gång förut, 1935. Då med charmören Clark Gable i huvudrollen som den godhjärtade officeren Fletcher Christian. I början på 60-talet ansåg dock Hollywood att en nyinspelning behövdes. En helaftonsfilm för att än en gång förtälja den verklighetsbaserade historien om den hemska kapten Blighs skräckvälde ombord på HMS Bounty, vilket slutligen ledde till det myteri som iscensattes av Christian med hjälp av några trogna besättningsmän. Och vem om inte den tidens största megastjärna, Marlon Brando, engagerades snabbt i rollen som hjälten Christian alltmedan den strikte karaktärsskådisen Trevor Howard axlade manteln som Kapten Bligh.
Speltiden på den här versionen, nästan tre timmar, tar oss från England, via hårda stormar på Indiska Oceanen till det soldränkta paradiset på Tahiti. Under resans gång gör den högst otrevlige Bligh alltför att vinna priset som resans impopuläraste kille genom rena terrorbestraffningar och andra galenskaper. Bligh själv är besatt av att hinna till Tahiti på rekordnabb tid för att vinna gunst hemma vid amiralitet i London, och den enda som kan hålla tillbaka Blighs tokspel är just Christian. Spänningen mellan dem stiger och en slutgiltig konfrontation är naturligtvis omöjligt att undvika i slutändan.
Själv är jag så pass gammal att jag kan komma ihåg sådana här kostymmelodramer från mina unga år som tv-tittare. Det är svulstigt, högtravande, färgglatt och pompöst värre. Men det är rätt underhållande också. Historien drivs framåt av en äventyrslusta och en uppmålad värld där det mesta är i svart eller vitt. De onda är så utstuderat känslokalla att det nästan blir lite roligt, och de goda så fulla av hjältestatus att de nästan blir osårbara just på grund av det. Trots sin ytliga magnifika utstrålning drogs filmen med enorma problem vid inspelningen, stjärnorna käbblade med varandra, regissören Lewis Milestone hotade att hoppa av, Marlon Brando försökte sedan får Milestone sparkad, den då unge Richard Harris som skulle spela Christians närmast förtrogne var ständigt i luven på superstjärnan och vägrade läsa repliker mot honom. Brando själv fick hybris och tvingade filmbolaget till extra utgifter pga av dennes galna påhitt vid inspelningarna på Tahiti. Dessa tokerier och divalater, som också höll på att sänka MGM ekonomiskt, var också det som för en lång tid såg till att Brando mer eller mindre hamnade i kylboxen i Hollywood, och det var egentligen inte förrän i Gudfadern han återkom i gammalt gott slag.
Sett ur perspektivet av allt detta är Bounty ändå en ganska underhållande film, trots sitt ganska enkla och föga överraskande upplägg. Storyn håller god fart, och rent filmiskt har man lyckats väl med scenerna ombord på Bounty. I denna restaurerade version har man också lagt in en prolog och epilog som av någon anledning togs bort innan filmens premiär, och som varit borta fram till att filmen nu fick sin uppfräschade dvd-premiär, vilket måste ses som en trevlig bonus. Viss spänning finns i manuset, och det är ganska kul att se samspelet mellan Howard och Brando i dialogen som stundtals är av det vassare slaget. Mycket uppfriskande. Brando har dock i filmen lagt sig till med en gnällande engelsk accent som efter en stund blir oerhört enerverande att lyssna på.
Myteriet på Bounty hör till en svunnen filmisk tidsålder men det är lika kul att se en film som denna, som att ta del av något nyskapande och modernt. Trots sin kråmade yta och visuella matinékänsla är filmen också en studie i ett drama med mörka undertoner. Effekterna må vara lite taffliga här och där, men jag gillar sådana här gamla godingar. På något sätt får de mig alltid på gott humör. Ayee mate!
Betyget: 2 +
Härlig text! Hur många versioner finns det av denna berättelse egentligen? Jag vet att det finns en med Anthony Hopkins och Mel Gibson från 80-talet men jag har inte sett någon av dem.
Mina tankar fördes till andra ”fartygsfilmer” som Moby Dick och En världsomsegling under havet. Den gamla versionen av den sistnämnde med Kirk Douglas tyckte jag var jättebra när jag var liten.
GillaGilla
Det finns faktiskt 3 st! 🙂
Den från -35 med Gable, sedan den här från -62 då och sedan den från -84 med just Gibson och Hopkins. Summa summarum tror jag faktiskt att man generellt anser den första vara den bästa…
Japp, Moby Dick var jag på matiné och såg! Jättespännande kommer jag ihåg. Och lite läskig med den ilskna valen!
GillaGilla
Tycker allmänt om tempot i äldre filmer av de här slaget. Kommer inte ihåg så mycket annat av den här filmen dock. Trevlig text. 🙂
GillaGilla
Tja, man kan inte säga annat angående tempot än att de verkligen kunde kosta på sig att brodera ut berättelsen, även om timmarna drog iväg. Märkligt nog passar det sig ofta i filmer av den här sorten…
GillaGilla
Jag har sett den med Gibson & Hopkins. Även den är rätt lång, men jag fastnade ändå. Väldigt fin musik av Vangelis.
Gillar också tempot i gamla filmer, även om det ibland kan bli lite långrandigt.
GillaGilla
Har faktiskt inte sett Gibson-varianten.
Är den värd att lägga tid på tro….?
GillaGilla
Om du tyckte det värt att lägga tid på den här gamla, så är nog inte lite Gibson, Hopkins och Daniel Day-Lewis (i biroll) bortkastad tid. 🙂
GillaGilla
Så sant så sant…får väl klämma den framåt jul eller nåt..
Nu skulle det kännas lite tradigt att se samma story nästan direkt igen…;-)
GillaGilla
Jo, det är klart. Det gör du nog rätt i. Tänkte inte riktigt på den aspekten. 😉
GillaGilla
@Steffo: Men är det inte lite det som är poängen — att se olika versioner back-to-back? Annars tycker jag det blir väldigt svårt att jämföra dem, för man kommer ju inte ihåg så bra. Inte jag i alla fall 🙂
GillaGilla
@bilderord: Jodå, det finns en stor poäng i det. Å andra sidan – ibland kan det vara nyttigt att låta det gå ett tag innan man tittar på en annan version, så man inte är så ”fast” i den man nyss såg. Men jag antar att det är högst individuellt så klart…
Givetvis får man ju inte låta det gå alltför länge så man glömmer! 😉
GillaGilla