Pandorum (2009)

Här ytterligare ett bevis på att man faktiskt kan bli överraskad av något man inte direkt trodde på från början. Dessutom ytterligare ett konstaterande att man med hjälp av tillräckligt många miljoner dollar i ryggen, driftiga manusförfattare som snor lagom mycket från andra framgångsrika filmer och ett par influgna Hollywoodprofiler, kan klä en rätt simpel sci-fi-historia i en ganska snygg kostym och lyckas underhålla mig som tittare med resultatet. Tyske regissören Christian Alvart gör allt detta och i en studio i Berlin har han skapat historien om vad som händer när två besättningsmän vaknar upp ur en hypersömn, instängda i ett kontrollrum på ett framtida rymdskepp och som först inte fattar vare sig var de är eller vad deras uppdrag består av. Som om det inte vore nog upptäcker de snart att de inte är ensamma ombord på det gigantiska rymdskeppet.

Här är inte frågan om någon direkt finkänslighet från Alvarts sida. Han öser på med raka rör och effekterna står som spön i backen i takt med att de båda besättningsmännen gör fler och fler obehagliga bekantskaper. Storyn drar åt sig ingredienser från både Alien-filmerna, The Descent och gamla godingen Event Horizon utan att skämmas för det. Vilken den gör rätt i, för det är underhållande och ovisst rätt länge. Täta, mörka miljöer och en massa lysande lampor på otaliga kontrollbord och paneler gör sig alltid bra på film. Effekterna känns genomarbetade och sömlöst infogade. På skådisfronten är det Ben Foster (3:10 to Yuma) som står för krypandet, smygandet och upptäckandet av skeppets inte alltför trevliga nya invånare. Foster är riktigt bra, har en närvaro som tilltalar mig och klarar av att ta det hela vägen hem. Och så gamle Dennis Quaid. Igen. Låt vara att han tagit mer skräproller nu än förr, men det går inte att tycka illa denne gamle skådis som med sitt vargleende och finurliga blick ofta kommer undan med det mesta. Här som veteran i rymden med koll på det tekniska i det förseglade kontrollrummet. De övriga skådisarna i filmen finns där som historiens stödfigurer och det är inte så mycket mer att säga om det. Möjligen att Antje Traue som den kvinnliga forskaren Nadia, vilken dyker upp i Fosters väg, besitter förvånansvärt starka kunskaper i att på ett amazonlikt sätt kicka röv å det grövsta i tid och otid. Foster och Quaid är dock filmens drivmotorer, och det klarar de av helt ok.  Alvart rör inte till det i onödan, ger heller inte alla svar direkt vilket som sagt får mig att sitta och fundera lite lagom uppstressad på hur det egentligen ska sluta.

Pandorum lyckas med sitt uppdrag att få historien att tätna, underhålla och skapa viss osäkerhet hos mig som tittare inför upplösningen, vilken för övrigt är det snyggaste med hela filmen. Formatet är tacksamt, rysligheter ute i den stora världsrymden går nästan inte att misslyckas med och kan du bara ha överseende med alla manusmässiga och scenografiska stölder från andra filmer så går det faktiskt att hitta en (må vara) liten identitet hos den här filmen också. Gott så.

Betyget: 3

2 kommentarer på “Pandorum (2009)

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.