Vad gjorde Du 22 juli 2011?
Själv var jag mitt uppe i min semester, och av någon märklig anledning hade jag tv-burken på så dags på dygnet. Plötsligt kom de där extra sändningarna om att något hade hänt i Oslo. Och sen vidare med rapporterna om skottlossning på en ö. Och sen rullade det ju bara på. Till dags dato en samtidshistoria av tragiska mått. Och alla lärde sig hata dåren Breivik. Inte helt oväntat börjar nu filmerna om händelsen rulla in. Skriver filmerna, för såklart finns det lite olika varianter. Dagens alster är producerat i drömfabriken via streamingjätten Netflix och har regissören/manusmannen Paul Greengrass i förarsätet. Greengrass behöver ingen närmare presentation. En stabil snubbe som ligger bakom bla Captain Phillips, United 93 och ett par Bourne-rullar. Här utgår han från en bok av den icke helt okända Åsne Seierstad.

Rullen bygger sitt driv på tre delar; attackerna, Breiviks tillvaro med sin försvarsadvokat (Norges näst mest hatade man under den kommande rättegången?) och en familj vars barn drabbas av galenskaperna på ön. Greengrass har förstås koll på sin berättarteknik, jag har alltid gillat hans lite kliniska sätt att berätta. Attacken på ön beskrivs snabbt och nästan sakligt. Greengrass väjer inte för våldet, men det känns aldrig utstuderat. Mer som att det faktiskt hör hemma där för att kunna beskriva det besinningslösa i hela historien. Stort kudos också till Anders Danielsen Lie som har otacksamma uppgiften att gestalta knasbollen Breivik. Vilket han gör jäkligt bra. Knäppskallen framstår mer något annat här som en toppstolle av yttersta rang, verklighetsfrämmande och sin egen bubbla. Hos familjen Hansen försöker å andra sidan de två sönerna gå vidare efter att ha överlevt skotten. För Viljar (Jonas Strand Gravli) blir det kämpigt värre med omfattande skador och ärr. Inte minst mentalt. Också bra beskrivet av Greengrass…..även om jag faktiskt zonar ut ibland när det blir lite för mycket av familjens kämpande. Ibland blir det känslan av ingenmansland. Att filmen står och stampar. Tröttnar jag lite? Svär jag rentav i kyrkan nu? Må så vara. Men rullen är 2 timmar och 20 minuter, vilket känns på tok för långt. Greengrass kunde gott ha kapat lite. Eller är han så mån om att vi ska ta in alla delar av händelsen, och hur efterspelet påverkar olika? Försvarsadvokaten Lippestad får kämpa på med otacksamt ärende. Kanske är han den som får minst utrymme i filmen. Skulle vi ha haft mer om hans umbäranden under den här processen med rättegång och alla möten? På bekostnad av scenerna hos familjen Hansen då kanske.

Är rullen ointressant? Icke på långa vägar. Även vi som kanske känner till rätt mycket om allt som hände, har lätt att ta in och känna i vissa bitar av det som sker. Den stora känslan är dock att just den här filmen är gjord för en publik som kanske INTE hängde med i juli 2011. Något som märks på valet att låta alla inblandade prata engelska. Vi har alltså norska skådisar som knagglar fram repliker på engelska. Dessutom högst medelmåttigt. Detta går liksom inte att koppla bort, ligger som ett störningsmoment hela tiden, och drar ned intrycket. Ibland ofrivillig komedi nästan. Känns ändå lite slött av producenterna att inte kunna ställa krav på målgruppen som ska se den. Läs textremsor för tusan! Så jobbigt är det inte.

Är det en nödvändig film? Som vanligt alltid en känslig fråga när det handlar om verkliga, tragiska, händelser som ska återges på film. Greengrass profiterar dock aldrig på händelserna. Det känns som att han har ett intresse av att återge allt som det faktiskt hände. Detta är absolut ingen dålig film. Dock tror jag att den hade tjänat på att kortats lite. Och språkvalet!
Stabilt ändå från Hollywood om en sorglig händelse.

I SoF-podden #161 tar vi oss en rejäl diskussion om den här rullen. Och tycker kanske lite olika. Lyssna gärna här.

Finns på Netflix.