Midnatt i Paris (2011)

Jag har varit i Paris två gånger, den ena som tågluffare och den andra som mer ”ordinär” besökare. Efter den här filmens fyra första minuter vill jag omedelbart återvända för ett tredje besök.

Woody Allen tar än en gång till det synnerligen smarta greppet, precis som han gjorde i Manhattan, att sätta stämningen i filmen direkt under dessa fyra minuter med galet vykortssnygga bilder på en klassisk storstad. När historien sedan rullar igång och den enorma kärleken till litteraturens och myternas Paris deklameras gång på gång har jag självklart inga problem med att köpa detta rakt av.

Och sällan har väl en tjomme känts så självklar i huvudrollen i en Allen-film som dagens charmör Owen Wilson. Han blir sådär genomsnäll och mjuk att det inte går annat än tokgilla honom från första sekund. Tungt förankrad i en, enligt honom, trist vardag och verklighet där han står i begrepp att gifta sig med den irriterande ytliga Inez (Rachel Mcadams) är paret på besök i just Paris. Författarwannabeen Gil (Wilson) förlorar sig genast i tankar om hur underbart det måste ha varit att leva i städernas stad under 20- och 30-talet som författare, att kunna sitta på de otaliga kaféerna och dryfta livets gåtor med likasinnade. Inez å sin sida gillar bara shopping och kan för sin egen del ”aldrig tänka sig att bo utanför USA….”. Egentligen är det ju ett smärre under att paret överhuvudtaget är tillsammans, men å andra sidan fungerar det som en smart katalysator för att kasta Gil in det märkliga äventyr som väntar runt hörnet.

För knappt har han hunnit gå vilse på solopromenad i staden en sen kväll förrän han av någon märklig anledning befinner sig just i 20-talets Paris! Han träffar bla legenderna Scott Fitzgerald, Hemingway, Gertrude Stein, T.S. Eliot, Picasso, alla på hans egen våglängd vad gäller livet och tillvaron och kärleken till staden. Tillbaka dagen efter i ”verkligheten” lider han sig igenom diverse utflykter med Inez och den synnerligen pompösa bekantskapen Paul (Michael Sheen) och dryga svärföräldrar innan han nattetid kan återvända till den tidsålder han suktar efter…samtidigt som han funderar över om det som hänt kanske egentligen hände i hans fantasi…?

Wilson filosoferar med rikets First Lady

Det är oerhört svårt att inte charmas av Allens manus som är fyndigt och framför allt rapp i dialogen. Träffsäkra betraktelser över företeelser och längtan efter vad som finns på andra sidan staketet avhandlas med snygg smutthet som sitter som en smäck genom hela speltiden. Ren komik varvas med bitterljuva humorsnärtar. Möjligen mattas (nästan som vanligt) Allens berättardriv något mot slutet…men vid det laget är jag ändå så charmad av det jag sett så det spelar ingen roll. Och dessutom avhandlat rent bildmässigt i ytterst varma och behagligt mjuka färgtoner.

Owen Wilson är naturligtvis en yngre upplaga av mästerregissören själv, som kanske också insett att han nu faktiskt är för gammal för att själv ränna runt och dryfta sina neurotiska tillkortakommanden. Wilson är istället mannen som är perfekt för detta, och personligen ser jag honom hädanefter som ständig Allen-tolkare i förstarollen. McAdams gör också en träffsäker insats som Gils raka motsats i livsfilosofiska funderingar, ja hela birollsgalleriet är snyggt komponerat ända ned till Frankrikes självaste Första Dam; Carla Bruni i en liten roll (som turistguide!)

Midnatt i Paris är lika mycket en Allen-komedi på sprudlande dialoghumör, twistat med en fantasifull händelseutveckling som det är en livsfundering om vad som egentligen är viktigt i livet och för just din självkänsla som individ. Woody är på bästa berättarhumör och det känns helt okej i min bok att hans manus belönades med Oscarsgubben.