Nä men vad fan, det här var ju tråkigt.
När nu gubben Stephen King tar och förvandlar en av sina egna små noveller till ett filmmanus, så stiger ju onekligen förväntningen lite.
Och så blir det så satans…trist.

Rullen kommer som en vänsterhandsproducerad tv-film, och det känns som en direkt-till-hyllan-pjäs.
Paret Darcy och Bob Anderson, ett riktigt strävsamt helyllepar som varit gifta många år. Vuxna barn, varav en står i begrepp att snart gifta sig. Gemytligt hus och lugna förotslivet. Tills Darcy en kväll upptäcker att Bob av alla människor kan vara den notoriske seriemördaren ”Beadie” hela staten söker efter!! Chocken!

Visst låter premissen ovan rätt bra ändå?
Hur ska Darcy förhålla sig nu? Dessvärre rumlar rullen in i en sorts katt- och råttalek mellan paret, story-flytet blir kantigt och ojämnt. Darcys eventuella nya upptäckt griper liksom aldrig tag, får fäste i mitt fokus. Som att King´s manus bara skrapar på ytan, för mig okände regissören Peter Askin drämmer på med alla klyschiga bildvinklar han kan komma på. Typiskt.

have a nice day Hubby…

Det känns som ett hastverk. Eller ett beställningsjobb som ingen tjänat på.
Joan Allen gör det såklart bra som hustrun Ddarcy (men vad gammal HON känns här!) och AnthonyLaPaglia…tja han gör en tv-roll helt enkelt. Inget nytt där. Han är och förblir fortfarande bäst som skådis när han var Daphne Moons ständigt packade brorsa i Frasier.

Synnerligen blek skapelse från King. Kanske ska han helt enkelt ge fan i att skriva manus på sina egna berättelser? Tv-spänning, och inte av den minnesvärda sorten.

Mer eller mindre underkänt här. Extra stjärnan på nåder för Allens stabila tolkning av frun i huset.