#rysligaoktober: Annabelle: Creation (2017)

Solid regel i Drömfabriken; slå alltid mynt så mycket det går av konceptframgångar och trender. Alltid!

Den räliga dockan Annabelle syntes första gången i den utmärkta The Conjuring 2013. Om än bara flyktigt och i förbifarten, och med en olycksbådande aura över sig. Klart det inte dröjde länge förrän hon fick sin ”egen” film, den godkända men lite bleka Annabelle 2014. I sann Hollywoodanda behövs således en prequel också! Därav dagens alster. Vad är Annabelles historia? Hur kom hon till? Varför denna aura av ondska i de livlösa porslinsögonen? Svaret finns i 40-talet då dockmakaren Samuel (en fåordig Anthony LaPaglia) skapar dockan åt sin dotter Bee (eller Annabelle om du så vill). Tragedin slår till och Samuel kastas in i sorgens tillvaro ihop med sin fru Esther (Miranda Otto). Hopp i tiden till 50-tal och makarnas stora hus har öppnats för ett gäng föräldralösa kids i väntan på eventuell adoption. Samuel och Esther bor fortfarande kvar, och hoppas kanske på att liv och rörelse i kåken ska..ja..göra vad..? Det dröjer naturligtvis icke länge innan obehagliga saker börjar hända i det stora huset…och allt verkar leda till den uschliga dockan Annabelle som återigen dyker upp, på minst sagt märkligt ställe.

Såja, premissen i den ganska klyschiga storyn satt. In med svenske regissören (heja!) David F. Sandberg, som visade var skåpet skulle stå med underhållande Lights Out häromåret.
Sandberg fortsätter att leka med skuggor och ljud på ett synnerligen övertygande sätt. Ljudmattan är intensiv och sitter i främsta rummet. Minsta lilla knirk blir en olycksbådande förvarning om obehagligheter på ingång. Likadant med bilden. Sandberg utnyttjar ofta det som händer i bakgrunden..detaljerna, när fokuset ligger i bildens framkant. Vilket också gör att jag som tittar…sitter och glor med intensiv blick och bara väntar på att något ska hända! Vilket det ofta gör…men inte alltid där man förväntar det. Klassiskt och fungerande knep!

Storyn är i grunden superklyschig och styltig, men inlindad i så pass snygg produktion som här gör det inte så mycket att det egentligen är ett antal scener staplade på varandra med fokus på att skrämma sina åskådare. Gediget skådespelande av kidsen i rullen. Driftiga Lulu Wilson, som senast syntes i den utmärkta Ouija: Origin of Evil, dyker upp här också. Så ung och redan typecastad in i rysare…? Hardcorefans av skräck suckar troligen åt ”vaniljkänslan” på rysligheterna…men som vanligt hävdar jag att det ofta blir mer underhållande med ”less is more” när det kommer till effekter och gore. Inget undantag här. Sandberg kommer att få gott om fortsatta jobb i Hollywood.

En rulle som gör jobbet!

  

 

I SoF-poddens Halloween-avsnitt #112 pratar vi mer om mysryset med dockjäkeln. Lyssna här vetja!

A Good Marriage (2014)

A_good_marriage_posterNä men vad fan, det här var ju tråkigt.
När nu gubben Stephen King tar och förvandlar en av sina egna små noveller till ett filmmanus, så stiger ju onekligen förväntningen lite.
Och så blir det så satans…trist.

Rullen kommer som en vänsterhandsproducerad tv-film, och det känns som en direkt-till-hyllan-pjäs.
Paret Darcy och Bob Anderson, ett riktigt strävsamt helyllepar som varit gifta många år. Vuxna barn, varav en står i begrepp att snart gifta sig. Gemytligt hus och lugna förotslivet. Tills Darcy en kväll upptäcker att Bob av alla människor kan vara den notoriske seriemördaren ”Beadie” hela staten söker efter!! Chocken!

Visst låter premissen ovan rätt bra ändå?
Hur ska Darcy förhålla sig nu? Dessvärre rumlar rullen in i en sorts katt- och råttalek mellan paret, story-flytet blir kantigt och ojämnt. Darcys eventuella nya upptäckt griper liksom aldrig tag, får fäste i mitt fokus. Som att King´s manus bara skrapar på ytan, för mig okände regissören Peter Askin drämmer på med alla klyschiga bildvinklar han kan komma på. Typiskt.

A_good_marriage_pic

have a nice day Hubby…

Det känns som ett hastverk. Eller ett beställningsjobb som ingen tjänat på.
Joan Allen gör det såklart bra som hustrun Ddarcy (men vad gammal HON känns här!) och AnthonyLaPaglia…tja han gör en tv-roll helt enkelt. Inget nytt där. Han är och förblir fortfarande bäst som skådis när han var Daphne Moons ständigt packade brorsa i Frasier.

Synnerligen blek skapelse från King. Kanske ska han helt enkelt ge fan i att skriva manus på sina egna berättelser? Tv-spänning, och inte av den minnesvärda sorten.

Mer eller mindre underkänt här. Extra stjärnan på nåder för Allens stabila tolkning av frun i huset.