Solid regel i Drömfabriken; slå alltid mynt så mycket det går av konceptframgångar och trender. Alltid!

Den räliga dockan Annabelle syntes första gången i den utmärkta The Conjuring 2013. Om än bara flyktigt och i förbifarten, och med en olycksbådande aura över sig. Klart det inte dröjde länge förrän hon fick sin ”egen” film, den godkända men lite bleka Annabelle 2014. I sann Hollywoodanda behövs således en prequel också! Därav dagens alster. Vad är Annabelles historia? Hur kom hon till? Varför denna aura av ondska i de livlösa porslinsögonen? Svaret finns i 40-talet då dockmakaren Samuel (en fåordig Anthony LaPaglia) skapar dockan åt sin dotter Bee (eller Annabelle om du så vill). Tragedin slår till och Samuel kastas in i sorgens tillvaro ihop med sin fru Esther (Miranda Otto). Hopp i tiden till 50-tal och makarnas stora hus har öppnats för ett gäng föräldralösa kids i väntan på eventuell adoption. Samuel och Esther bor fortfarande kvar, och hoppas kanske på att liv och rörelse i kåken ska..ja..göra vad..? Det dröjer naturligtvis icke länge innan obehagliga saker börjar hända i det stora huset…och allt verkar leda till den uschliga dockan Annabelle som återigen dyker upp, på minst sagt märkligt ställe.

Såja, premissen i den ganska klyschiga storyn satt. In med svenske regissören (heja!) David F. Sandberg, som visade var skåpet skulle stå med underhållande Lights Out häromåret.
Sandberg fortsätter att leka med skuggor och ljud på ett synnerligen övertygande sätt. Ljudmattan är intensiv och sitter i främsta rummet. Minsta lilla knirk blir en olycksbådande förvarning om obehagligheter på ingång. Likadant med bilden. Sandberg utnyttjar ofta det som händer i bakgrunden..detaljerna, när fokuset ligger i bildens framkant. Vilket också gör att jag som tittar…sitter och glor med intensiv blick och bara väntar på att något ska hända! Vilket det ofta gör…men inte alltid där man förväntar det. Klassiskt och fungerande knep!

Storyn är i grunden superklyschig och styltig, men inlindad i så pass snygg produktion som här gör det inte så mycket att det egentligen är ett antal scener staplade på varandra med fokus på att skrämma sina åskådare. Gediget skådespelande av kidsen i rullen. Driftiga Lulu Wilson, som senast syntes i den utmärkta Ouija: Origin of Evil, dyker upp här också. Så ung och redan typecastad in i rysare…? Hardcorefans av skräck suckar troligen åt ”vaniljkänslan” på rysligheterna…men som vanligt hävdar jag att det ofta blir mer underhållande med ”less is more” när det kommer till effekter och gore. Inget undantag här. Sandberg kommer att få gott om fortsatta jobb i Hollywood.

En rulle som gör jobbet!

I SoF-poddens Halloween-avsnitt #112 pratar vi mer om mysryset med dockjäkeln. Lyssna här vetja!