En rysare eller obehaglig film av rang ska förstås ses på kvällen när mörkret är som bäst på att omsluta mig som tittar.

Om det sedan är i ett utlämnande biomörker (okej, då kan man ju faktiskt kika på dan också…) eller i ett vardagsrum där strategiskt viktiga lampor är släckta spelar nog inte så stor roll. Är bara storyn tillräckligt obehaglig kommer den där otrevliga, men ändå lockande, känslan krypande. Som i det här fallet.

Nej, jag har inte sett originalet från Sydamerika. Och efter dagens (eller höstkvällens) övning känns det verkligen inte som jag behöver ägna mig åt någon jämförelse, eller välja sida angående vilken av dom som skulle bäst. Det räcker bra som det är med den här amerikanska remaken. I botten dessutom en story som sägs bygga på verkliga händelser (jårå..hrm visst…)

Sarah (Elizabeth Olsen) ska hjälpa pappa och farbror att både städa upp i, och renovera, släktens gamla sommarhus som stått övergivet en längre tid. Det är grådaskig natur, isolerad omgivning och hösten verkar ha kommit till kvällens film också. Det gamla huset är inte i direkt gott skick och elförsörjningen är inte att lita på. Snart får farbrodern ge sig iväg för att försöka få tag på en elektriker som förhoppningsvis kan kolla upp tillståndet i huset. Kvar alltså Sarah och pappa John i sällskap med ett antal ficklampor och arbetslampor av varierande kvalitet. Och tänk så mycket mer hotfullt insidan av ett hus plötsligt ter sig när mörkret tar över. För att inte tala om det plötsligt konstiga ljud som verkar komma från övervåningen…trots att fadern och Sarah för tillfället befinner sig på undervåningen….

Dagens regissörsduo, Chris Kentis och Laura Lau, låg också bakom den effektivt obehagliga Open Water 2003. Liksom den hålls den här filmen inom de små ramarna med en närgången kamera. Lau har anpassat manuset till amerikansk mark, och det är konstiga ljud, skuggor, oklarheter och framför allt ett jäkla MÖRKER hela tiden! Mycket obehagligt och effektfullt. Inte bara Sarah tvingas lita till de svaga ficklamporna, även jag som tittar får anstränga mig för att glo i mörkret. Faktiskt precis som att vara där intill Sarah. Frågetecknen och de otrevliga känslorna hopar sig. Sarah irrar runt i kåken. Plötsligt är pappa borta! För att sedan dyka upp skadad och blodig! Vad är det som händer? Och varför tycks Sarah inte kunna komma ut ur huset?

Kentis och Lau har superkoll på obehagligheterna och låter mig som glor inte vila en sekund för att hämta andan. Nya konstigheter tycks vänta bakom varje hörn i detta synnerligen märkliga hus.

Vad det till slut blir är en effektfull lek med mörker och förstärkta ljudkulisser.
Den ständigt närvarande, handhållna, kameran på Sarah hjälper till att koncentrera obehaget. Jag skruvar på mig, beredd på att ett jumpscare kommer vilken sekund som helst. Jag dras in i filmmakarnas påhitt och vill hela tiden veta mer om vad som händer samtidigt som det känns nästan lite jobbigt att se på filmen. Ovissheten i kombo med de visuella murkiga upplevelserna?

” det där är fan INTE hallonsylt…!!”

Olsen gör sin roll övertygande ända in i kaklet, och även om de största skrämseleffekterna klingar av när väl husets hemligheter börjar anas och rullen går in i slutklämmen, finns tillräckligt mycket kvar på pluskontot i form av illa-till-mods-känslor för att den här filmen med lätthet ska kunna kvala in i avdelningen ”synnerligen obehagliga upplevelser”.

Silent House är en påfrestande liten film, som med små (nästan larviga) medel tar ett ENORMT grepp om mina sinnen. Kanske är den rätt simpel egentligen, säger förmodligen du som redan sett den. Spelar mest på förmågan att dupera och förvilla.
Ja kanske. Men resan till upplösningen och beyond är fan så obehaglig.
Ur alla aspekter.