The Pack (2015)

Vi tar lite australiensisk vildmarksaction idag.
Eller, vildmark och vildmark…well..familjen Wilson bor i alla fall ganska isolerat och otillgängligt mitt ute i outbacken på den stora kontinenten.

Å andra sidan har familjelivet sin ganska sköna gilla gång får man förmoda. Tycker alla utom tonårsdotter som suckar och stönar över att alla kompisarna minsann bor i mer bebyggda områden…sådana där strömmen och internet/tfn inte går ned stup i kvarten.

Nåja, strax får hela familjen en väl så god anledning att lägga alla meningsskiljaktigheter åt sidan och svetsas samman….när ett yttre hot närmar sig gården. Från ingenstans; ett gäng synnerligen otrevliga, vildsinta och blodtörstiga vildhundar! Japp, du läste rätt. Inga vargar, inga varulvar, inga hybrider…bara rent jäkla vildsinta byrackor! Nu är det ju dock så att vilda jyckar i Australien uppenbarligen mer eller mindre ser ut som skabbiga vargar med hotfulla blickar och samma isande ylande. Flocken som kommer smygande ur skogen intill gården har uppenbarligen fått smak på människokött (efter ett par inledande attacker på andra gårdar) och tänker inte låta The Wilsons slippa undan. En sorts homeinvasion alltså!

Ibland kommer den bästa underhållning på det mest oväntade sättet!
Låg budget, okända skådisar och en enkel story. Inga större utsvävningar- För familjen handlar det bara om att överleva den galna attacken som de fyrfota inkräktarna sätter igång. Att barrikadera sig inomhus är heller ingen större garanti för säkerhet kommer det att visa sig. Hu!

Och, jag gillart. Tycker om att storyn hålls ganska kort och simpel. I fokus två instinkter; familjens att överleva…och bestarnas att krossa och förgöra.

”snäll jycke…SNÄLL JYCKE!!”

En rejäl tvekamp. Pappa Wilson (Jack Campbell) må ha sitt gevär…men det är sannerligen ingen säkerhet i det här läget, och mamma Wilson (Anne Lise Phillips) får tillsammans med son och dotter hjälpa till att sätta fantasin i arbete för att överhuvudtaget ha en chans mot det vildsinta hotet. Regissören, en Nick Robertson, jobbar snyggt med små medel. Ibland lite enklare specialeffekter som funkar fint, ibland gamla hederliga dresserade (får man hoppas) jyckar som står för det fartiga.

Ovisst och inte alls så självklart manus som du möjligen skulle kunna tro.
Spännande. På ett trivsamt…och rätt obehagligt..sätt.

X Moor (2014)

Brittiskt vildmarksraffel där det ska lekas med medhavda kameror igen.
Bör man huka sig inför träskvarning?
Svaret är…njaeeäää…kanske inte ändå.

Den ödsliga North Devon-heden i sydvästra England är ett ställe som alltid omgärdats av legender och  sägner. Mest känd: myten om de svarta pantrar/pumor som sägs leva fritt på heden och roama runt i ödsligheten. Ett antal expeditioner har försökt undersöka sanningshalten i den gamla skrönan (som faktiskt finns på riktigt).

En liten nätt belöning på 25 000 pund från en lokal tidning är kanske det som får amerikanska Georgia (Melia Kreiling) och hennes pojkvän/fotograf Matt (Nick Blood) att förlägga en höstlig utflykt till detta märkliga landskap. Att Matt dessutom snott med sig en massa high-tech-kameror från sitt jobb som kan ställas upp lite var som helst för att spela in det som passerar framför….är ju bara fina fisken!
Eller?

Men, oroa er icke, ni som har svårt för FF-genren. Det här blir tack och liv INTE ett frossande denna urvattnade subgenre. Vi snackar old-school-filmat här. Tack för det. Lokal guide/spårare måste anlitas för att ta paret ut i ödsligheten, och märklige Fox (Mark Bonnar) gör sitt bästa för att jobba hem titeln som filmens…kuf.

Vad har vi här då? Jo, en story som på papperet ska vara en sak….men strax förvandlas till nåt helt annat. Georgia och Matt får  anledning att önska att de aldrig lämnat USA för att möta otrevligheter på en kall engelsk hed. Det är isolerat, det är murrigt, det är dystert…och framför allt är det väldigt osäkert vad som egentligen är i görningen.
Först.

insikten att det är bättre att sitta hemma och titta på rysligheter…än att vara mitt i dem

För sen…ja sen blir det standarrutin enligt bästa B-formuläret. Fast inte så att jag sitter där och svär i tysthet. Mer ett lugnt konstaterande att rullen blandar liksom både högt med lågt. Eller ska man skriva friska grepp med gamla beprövade..?
Som vanligt en hel del i logiken att reta sig på. Och så fort det ska smygas på film, speciellt i naturen, prasslar och brakar och knakar det som en mindre karavan av elefanter rör sig genom vegetationen. Att kalla det smygande är ju rätt komiskt í sammanhanget.

Börjar lite intressant och gåtfullt. Byter nästan helt spår när det drar ihop sig till galenskaper, vilket i sammanhanget ändå känns rätt okej. Inte helt oäven historia som förstås tar till gamla beprövade grepp och därmed faller aningens i klyschornas träsk.

Men vaddå, jag hade inte tråkigt. Speltiden är på ynka 76 minuter, men i det här fallet känns det helt…rimligt. Bästa scenen är förstås den absolut sista bildrutan.