The Upside (2017)

Klart att den skulle dyka upp förr eller senare. Det här är alltså är amerikansk nyinspelning av den franska BOATS:en En oväntad vänskap från 2011. Och, såklart morrar alla över fantasilösa Hollywood som måste kasta lystna blicka mot redan framgångsrika rullar från Europa. Men, klarar man av att bara jämfothoppa över detta faktum och liksom bara go with the flow…så kommer här en lyckad version av fransos-storyn. Jag gillade originalet jättemycket, och konstaterar nöjt att man här inte gjort några större ingrepp på originalberättelsen. Halvkriminelle Dell, en ovanligt bra nedtonad Kevin Hart, får mest av en slump anställning som ”skötare” åt svinrike men totalförlamade Philip (Bryan Cranston). Båda är buttra typer, lite less på livet i största allmänhet. Tillsammans börjar de dock lära sig att uppskatta tillvaron. Mest genom käbbel och lite halvkomiska situationer. Javisst, det är klyschigt och förutsägbart…men vad gör väl det om rullen lyckas skapa feelgood! Precis som det franska originalet gjorde.

Cranston och Hart har fin kombo. Vi får också in Nicole Kidman som Philips lite stiffa högra hand. Vilken naturligtvis också lär sig släppa loss i Dells närhet. Damn alltså, ingen kan som Nicole hoppa mellan rollfacken! Hon är självklart helt rätt i rollen. Regiman Neil Burger tar inga risker och försöker inte sabba originalstoryn på något sätt. Och det är vi (iaf jag) jäkligt tacksamma för!
Trivsamt!

When a Stranger Calls (2006)

Galet klassiskt upplägg i dagens rulle?
The mother of all gamla rysare?
Barnvakten och telefonsamtalen.

Idag en nyinspelning på gammal kultförklarad (nästan?) originalrulle. Här upphottad version där unga Jill Johnson(!) (Camilla Belle) ”måste straffas” för att hon använt mobiltelefonen på tok för mycket. Telefonräkningen har blivit åt skogen för hög enligt pappa Johnson (och minsann är det inte ”agent Coulson” som flimrar förbi där!). Utegångsförbud på kvällarna, ingen tillgång till bil och plikten att tjäna ihop cash till att hjälpa till med räkningen.

Som att sitta barnvakt ute obygden hos paret Mandrakis till exempel. Vilka bor i värsta lyxvillan mitt ute i…ingenstans.
Pappa Johnson skjutsar Jill och manar henne samtidigt att höra av sig under kvällen om hon känner sig orolig över nåt. Taskigt läge dessutom, alla kompisarna på skön friluftsfest! Bara att bita i det sura äpplet.

Och vad kan hända, tänker Jill?
Ensam, nästan, i ett stort glassigt hus, barnen som sover. Bara att låta timmarna gå och inkassera cashen. Eller?
Of course not!!!

Så här pass in i rullen har man som tittare redan fått ”avnjuta” en synnerligen illavarslande prolog, och strax är Jills tillvaro på gång att få sig en rejäl åktur.
Regissören Simon West (Expendables 2) serverar en rätt salongsanständig version av den gamla rysligheten från sent 70-tal. Här är det som bäst under första halvtimmen då en rejält obehaglig stämning ändå målas upp. Den avlägsna villan och den lite hotfulla naturen runtom gör förstås sitt till. Som vanligt går att anmärka på knäppa, ologiska, val som Jill gör. Samtidigt gör inte Belle bort sig i huvudrollen. Vek, orolig men ändå troget stabil när det hettar till i handlingen.
För att det ska just hetta till på ett eller annat sätt…det kan man ju vara ganska säker på.
Det handlar egentligen bara om under vilka former.

så mycket som det rings i rullen….är det konstigt att kidsen inte vaknar av alla signaler!

Sparsam cast, inte helt fel i sammanhanget, och ett par små trevare till att lura oss uppåt väggarna. Är man van filmgloare är det dock förstås inga problem att förutse handlingen. Vänner av Sons of Anarchy får dessutom tillfälle att dra på smilbanden lite.

Well well, inte det bästa i genren. Men inte det sämsta heller.
Ni som törstar efter gore får leta nån annanstans. West vill satsa sina bucks på skuggor, mörker och olycksbådande stämning. Vilket han alltså lyckas bäst med INNAN det hela brakar loss på allvar.

Sen blir det mest standardformulär 1A i ryslighetsavdelningen.