Up in the Air (2009)

Detta evenemangs huvudperson Ryan Bingham (George Clooney) levererar ganska snabbt in i filmen devisen för sitt liv; ”att flyga med mig är att känna mig”.
För det är något han gör, Bingham. Flyger kors och tvärs över den amerikanska kontinenten, intar arbetsplatser och har som främsta konsultuppgift att ge folk sparken öga mot öga när inte arbetsgivaren vill ta den obehagliga detaljen. Eftersom det är dåliga tider i the US of A  så är det förstås lysande dagar för Bingham och hans kollegor. När vi först möter den gode resenären verkar han ha antagit en sorts avmätt inställning till hela sitt liv och leverne, där det egentligen handlar om att bara se framåt till nästa hotellvistelse, nästa flight, nästa stopp. Som familjens, till synes svarta får, har han heller ingen överdriven lust att hålla kontakt med släkt och nära.

Ett slumpartat möte med en kvinna i samma situation som han själv leder till en, låt vara osäker och tunn, relation där kärleken får frodas via snabba träffar på hotell och flygplatser över hela USA. Oroväckande nyheter når också Bingham från hemmakontoret när det ska sparas på resekostnader och ny teknik ska testas som gör att de flygande konsulterna snart kan vara ett minne blott. Binghams värld, den enda värld han känner till, rubbas och likt en relik från förr gör han allt för att motarbeta förslaget, vilket bara leder till att han på nästa vända ut i landet får med sig den unga kvinna, Natalie, som utvecklat den tekniska besparingen för att hon ska få se hur det går till och hur mycket bättre hennes idéer är. Eller som Bingham ser det; att visa hur mycket sämre det kommer att bli.

Det här är en film som, liksom dagens bekväma jumbojets, lyfter behagligt och flyter på genom luften utan att något större uppseendeväckande händer. Jason Reitman håller sin registil fast men ändå ganska bekvämt tillbakalutad. Bingham i Clooneys skepnad blir ytterligare en sådan där rätt skön snubbe, med vitsiga kommentarer och en allmän coolhet, som just bara Clooney kan få till. Det är ganska lätt att tycka om honom i den här historien. Vera Farmiga gör en habil insats som Binghams kärleksintresse Alex, spelar cynisk och luttrad med en viss charm och självdistans. Mysfaktorn lurar med andra ord runt hörnet, men ändå är det något som inte griper tag riktigt i mig som tittare. Jag känner till viss del med Bingham, blir glad för hans skull när en liten dörr med kärlek verkar öppna sig och chansen till familjeförsoning äntligen tycks uppenbara sig. Men det hela planar ändå ut i ett sorts jaha och jaså och jag kan inte på allvar ta till mig Clooneys karaktärskänslor. Bingham tycks ändå förlorad i sin värld och någonstans anar man en sorts hjälplöshet hos denne man om han skulle bli ”groundad” för gott. Allt är förgängligt och inget är som det ser ut, allt är bara små oaser av verklighetsflykt i den kalla tillvaron. Är det möjligen så vi ska se det hela? När historien till slut landar gör den det med en mjuk isättning som inte sätter några större spår i landningsbanan.

Up in the Air är en småskalig film, gjord med viss värme och närhet, trots sitt kalla tema och inte alltid glada händelseutvecklingar. George Clooney spelar just den trivsamme Clooney och då går det mesta hem. Anna Kendrick som den unga Natalie matchar just Clooney och Farmiga ganska väl med sin yngre, naivare och kanske oskuldsfulla syn på kärleken och livet. Bra miljöer, ett trivsamt tempo och en liten spänningsovisshet, som dock alltså mynnar ut i ett märkbart stort ingenting. Ganska ovanlig när man ändå tittar på en film med rätt hög trivelsfaktor. Om man skulle mäta filmer i Helgfilmer och Vardagsfilmer är detta en klockren vardagsfilm att avsluta med i soffan ihop med en kopp kaffe och känna att man kan trots allt kan sitta rätt nöjd med sitt eget jobb där bakom skrivbordet i landet Verkligheten.