Kan man bli lite sådär småkär i en film?
Klart man kan! Så att det känns lite genuint varmt och mysigt mest hela tiden. Att värdet på det man ser klingar i perfekt kombo med den känsla som sinnet plötsligt antar. Sköna vibbar helt enkelt. Och glädje som räcker en bra bit efter att filmen tagit slut.

Jag är nog en man i Wes Anderson´s klubb. Denne till synes märklige regissör och historieberättare vars alster sällan eller aldrig liknar något annat man sett. Ja, förutom hans egna tidigare filmer då. Sedan 2004 har jag envist hävdat att ”Life Aquatic….” är min Anderson-film…men banne mig om det inte har ändrats nu.

Det är sommaren 1965 och på en kufisk ö utanför New Englands kust förbereder sig en ung grabb och tjej för att rymma tillsammans. Sam är en scout som tänker ”desertera” och Suzy är en allmänt olycklig bokmal i huset där hon bor med syskon och udda föräldrar. De två har brevväxlat och nu är det dags för det stora språnget. Deras olovliga flykt sätter snart igång nästan hela öns befolkning som alla blir inblandade i jakten på rymlingarna på något sätt, och med märkliga tillvägagångssätt.

Storyn i dagens film är egentligen ganska fånigt simpel, och storheten ligger naturligtvis istället i utförandet. Det är Andersonskt berättarstil av bästa märke där detaljerna (dessa underbara detaljer!) får fokus och integreras finfint sida vid sida med skådisprestationerna. Som vanligt är det lite avigt och kantigt i både klippningen och flödet, liksom i replikskiftena där alla på ett helt suveränt sätt tycks anamma regissörens trademark. Trots att humorn egentligen känns lite avig och lågmäld kommer jag på mig själv flera gånger med att gapskratta åt vissa scener. Dessutom är jag övertygad om att Anderson många gånger gör en och annan skön filmreferens, av vilka många jag inte hinner uppfatta då jag är upptagen med att roas av det jag ser.

här ska rymmas rejält!

Ingen framgång utan bra skådisar heller. De två unga turturduvorna Sam och Suzy är helt enkelt hur bedårande som helst och frågan är om inte Jared Gilman (Sam) och Kara Hayward (Suzy) spelar skjortan av alla andra synnerligen etablerade skådisar som i god Anderson-stil ställer upp och bjuder på sig själva. Laguppställningen går sannerligen inte av för hackor och mönstrar bla Bruce Willis som polis, Edward Norton som scoutledare, Frances McDormand som mamma och Tilda Swinton som tycks göra en sorts parodi på sina alla häxroller genom åren…här som en kvinna från Socialtjänsten. Ingen Anderson-film är dock naturligtvis komplett utan de två ”husskådisarna” Bill Murray och Jason Schwartzman, där Murray som pappan kör på ett varv med sin patenterade speciella stil i dessa filmsammanhang. Och glöm heller inte bort Bob Balaban som då och då dyker upp som en sorts lustig ciceron i bild iklädd röd toppluva (!) levererandes udda fakta om ön de alla befinner sig på…eller Harvey Keitel i miniroll som scoutboss.

Moonrise Kingdom känns som en makalöst bra film. Som vanligt är känslan att Anderson spelar med små och ibland rätt ytliga medel, men att hans manus bjuder på underfundig humor, melankoli, värme och subtila knasigheter som gör mig alldeles varm i hjärtat. Att jag dessutom gillar hans kantiga sätt att berätta, där snabba klipp och detaljer får stor plats gör ju absolut inte saken sämre. Dags för ett klyschigt uttalande: en STOR liten film! Rekommenderas varmt.
Nej förresten, det blir en order: se den!