a.k.a Supernollan.
Ack ja, dessa sköna nostalgitrippar.
Steve Martin i sin nästan-debut på filmduken i huvudrollssammanhang. Som den dyngtossige Navin, uppväxt i södern hos en färgad fattig familj. Navin kan inte fatta varför inte han kan hålla takten till bluesdängorna som spelas på verandan om kvällarna. Stor humor! Hahaha. Först när det börjar rycka i benen då han hör ”white folks music” förstår han att han kanske har ett annat ursprung. Hahaha. Stor humor igen!

Dåren Navin ger sig ut i världen på äventyr, som en sorts föregångare till den modernare slöhjärnan Forrest Gump! Galet tokiga scener, ofta med provocerande humor (för sitt 70-tal) avlöser varandra. Navin hittar rikedom, kärlek och sen går allt åt helvete igen.
Vad är det som är så bra med filmen? Så här många år senare?
Kanske att den vågar ta lite nya grepp om den humorstil som annars var legio under 70-talet. Här märks tydliga vibbar från SNL-scenen, både i humorns vinkling och dess skådisar (Broadway-stjärnan Bernadette Peters här i lagom spattig roll). Steve Martin själv är förstås lysande som den godtrogne och stendumme Navin. Han har ett minspel som går utanpå det mesta. Möjligen lider rullen aningens av att den tappar lite fart i sista tredjedelen, men det hela uppvägs av den listiga och smarta humor som finns längs vägen. Regisserad av Martin-kollegan Carl Reiner och med ett manus av Steve Martin själv OCH Carl Gottlieb (som ju skrev manus till Hajen!)

En sorts stilbildare för hur amerikansk crazy-humor på film skulle komma att visas upp.
Håller än, med visst överseende.

Idiotlycka i sommarnatten!