The Florida Project (2017)

Plötsligt händer det.
När stjärnorna står rätt i skyn, floden rinner åt rätt håll, kråkorna flyger baklänges…eller nåt.

Att se The Florida Project är som att översköljas av glädje och sorg på en och samma gång. När känslorna når ända in i hjärteroten och sätter ett avtryck som du bara inte kan skaka av dig.
Under väldigt många minuter är regissören Sean Bakers film en färgsvultstig uppvisning i hur framför allt barn från den mindre bemedlade delen av vår befolkning, trollar med fantasi och upptäckarglädje för att göra det bästa i vardagslivet. Underbara, UNDERBARA, Brooklynn Prince är lilla Moonee vars liv och dagar framlevs på det sunkiga men märkligt nog charmiga motellet The Magic Castle…endast en lång spottloska bort från  det riktiga Magic Kingdom i Orlando, Florida. Här, på bakgården av Disneys jättelika turistkomplex, handlar det mer om att överleva dagen än att fundera på vilken åktur man ska ta härnäst. Det magiska i Brooklynns värld består dock i att hon tillsammans med andra kids från motellet gör varje dag till ett eget litet äventyr. Allt från upptäcktsfärd i gamla igenbommade motell till att reta gallfeber på motellets manager Bobby (Willem Dafoe) genom tokiga och listiga små hyss. Brooklynns stundtals asjobbiga mamma Halley (fantastiska debutanten Bria Vinaite) är ensamstående fd strippa-sort-of. Pengar är alltid bristvara…och när det verkligen kniper..går det alltid att ta till ”världens äldsta yrke”.

Sean Baker bygger en helt egen värld i utkanterna av The Magic Kingdom. Där misär samsas med avig charm, spontan vardagsglädje och ett myller av fantastiska färger i scenografin. Bara stilen på de slitna motellen är värda små betraktelser i sig. Första hälften av rullen, ren feelgood. Moonee hittar på äventyr, Halley tjafsar med folk, tålmodige Bobby med stort hjärta försöker få allt att fungera…pengarna måste in…samtidigt som han håller ett beskyddande öga på kidsen. Sen blir filmen mörkare. Verkligheten hinner lite ifatt. Även mig som tittar. De färgrika fasaderna börjar krackelera och hopplösheten börjar äta sig in i filmtittarsinnet. Baker är listig. Som att han lurar mig dit han vill, för att sedan dra undan mattan lite. Finalen är rent av hjärtskärande och jag kan icke hålla tårar borta när kameran dröjer kvar på Moonees ansikte och det lilla barnet hon ändå är innerst inne, trots den tuffa streetsmartheten hon redan lagt sig till med, kommer fram. Den som inte känner i hjärtat då…får skämmas lite. Dessutom…att filmen inte fick mer uppmärksamhet vid vid Oscarsgalan 2018 är fanimig skamligt.

En galet fantastisk, livfull, engagerande och sorglig film. På samma gång!
A must see! Årets första toppbetyg dundrar in!
Damn right!