Jul 19 2019

#sommarklubben: Titanic (1997)

Men visst är det märkligt ändå! Såg filmen vid premiären på bio i januari 1998. Sen har återtitten uteblivit! Trots att jag köpte blu ray disken för ett par år sedan. Som har stått där i hyllan och bidat sin tid. Som att den vetat om att tiden skulle komma i sommarklubben 2019. En film som levt på sina minnen i min hjärna. Jag var helt tagen vid premiärtitten, skulle detta hålla 21 år senare? Som den gör! Det är fortfarande helt enastående att uppleva James Camerons svulstiga och storslagna äventyr. Drama, romantik och olycksbådande action på samma gång! Cameron ÄR The Man när det gäller att berätta i gammal god flådig Hollywood-stil.

Leo DiCaprio (hur ung var han inte här!) och Kate Winslet funkar kanoners med varandra, den digra rollistan i övrigt lirar lysande trevligt. Båtjäkeln själv får liv tack vare Camerons idéer och tekniska lösningar. Klart att det då och då skiner igenom lite kackig 90-tals CGI…men vad gör väl det. Storytellingen och känslan tar överhanden, vilket ju är det viktigaste här. Många har säkert spyliknande kommentarer att avlossa mot denna mastodontfilm…jag tillhör motsatsen. Det är sådana här rullar jag älskar med film och med Hollywood på sitt bästa humör. Och musiken! Glöm för tusan icke musiken! I briljant samspel med det som händer på det dödsdömda fartyget. En film som både Cameron och Titanics eviga passagerares odöda själar kan vara mer än nöjda med. Sällan har väl oscarsguldet som kastades över filmen varit mer rätt! Och hur är det nu…en film som fortfarande efter så många år gör det dammigt i rummet…måste väl ändå kvala in nånstans i övre betygsskiktet? Klart som fan! Detta är ett ohotat mästerverk! Full pott!

Enkel resa i sommarnatten!

 

 

Jul 18 2019

#sommarklubben: Little Big Man (1970)

121-årige Jack Crabb sitter på ålderns (!) höst och minns tillbaka på sitt liv. Som en annan Forrest Gump lyckas han med konststycket att dyka upp lite överallt under ”western-eran” vid 1800-talets andra hälft. Som liten kidnappad och uppfostrad av indianer, av en slump återbördad till ”civilisationen” där han slår sig på alla möjliga banor. Således en ung Dustin Hoffman som provar på allt; försäljare av tvivelaktig mirakeldryck, revolverman (speciellt roligt när tekniken ”snake eyes” ska tillämpas), jägare, spanare åt självaste General Custer. Då och då lyckas han också återvända till indianlivet! Som sagt, mustigt och ytterst färgrikt när regissören Arthur Penn serverar en mycket märklig take på en westernhistoria. Håller förvånansvärt bra även i dessa dagar. Börjar riktigt hejdlöst roligt, men övergår sakta men säkert till mer mörker när fokus riktas mot USA´s sätt att hantera sina urinvånare. Kan det vara en tillfällighet att filmen gjordes mitt under brinnande Vietnamkriget?

Payback för de missgynnade native americans kommer såklart vid Slaget vid Little Big Horn 1876, och gissa vem som var med i hetluften då? Självklart unge Jack. Eller kanske vid det laget det garvade och härjade Jack. Dustin Hoffman mycket bra i huvudrollen. Vi får också Faye Dunaway i miniroll, men priset tas nog ändå av Jacks ”indianpappa” spelad av finurlige Chief Dan George. Mer drama med komiska inslag än renodlad western. Klockar in på 2.20 men lyckas hålla intresset uppe hela tiden. Som sagt, en annan titel hade lika gärna kunnat vara ”Forrest Gump i Vilda Västern”.

Minnen i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Jul 17 2019

Midsommar (2019)

Uppkomlingen Ari Asters ”second album” efter mörka och minst sagt obehagliga Hereditary häromåret. Framgångarna med den rullen verkar ha fått filmbolaget att släppa alla bromsar och budskapet till Aster torde ha varit; ”gör vad du vill och HUR du vill den här gången…och det är ok att fläska på!” Och som han gör det, den gode Aster! Stackars Dani (Florence Pugh) får en tragisk början på rullen hemma i Colorado. Kanske en tripp ihop med pojkvän och kamrater till Hälsingland i Sverige (!) kan lindra? Alla ditbjudna av den svenske studiekamraten Pelle. Fira en rejäl svensk midsommar! Se hur det går till i landet uppe i norr. Jo jag tackar! Kanske kommer turismen till norra Sverige att minska nu? Kommer alla blåhåriga tanter att välja Hurtigrutten i Norge istället?

Mystiska och creepiga saker börjar hända ganska omedelbums, och jag konstaterar lite oroat från biofåtöljen att sådär brukar vi minsann INTE fira midsommar i Östergötland. Men vad vet jag, har ju aldrig varit i Hälsingland eller Hårga där hela storyn utspelas. Aster måste få cred för att han läst på lite om Sverige och vissa seder och myter (Ättestupan, Hårgalåten mm). Midsommar ÄR en obehaglig film. En märklig film. En film som gör att du utan tvekan vill hänga med till slutet. Dessvärre är filmens stora problem längden. 2 timmar och 27 minuter ÄR i längsta laget och jag hinner få den berömda träsmaken ett par gånger. Inte för att det jag tittar på är dåligt, mer för att det är uppenbart att Aster inte velat killa sina darlingar. Gott om utfyllnad om du frågar mig. Som att regissören varit rädd för att vi som tittar inte tar till oss det som smyger sig på från början. Mystik, obehag blandas med ett par rejält goriga scener. Här sparar han icke på obehaget! Dessvärre finns också scener som balanserar på gränsen till Monty Python, och hur mycket jag än gillar DET gänget..så kanske det är vibbar man inte vill få i den här typen av film. Florence Pugh är dock LYSANDE bra och bär hela rullen på sina axlar. Hon borde få pris för detta. Övriga skådisar som tar speltid är Jack Reynor, Will Poulter, Wilhelm Blomgren (som Pelle) och Gunnel Fred (!) som konstig svensk tant. Detta är ändå en underhållande film som kommer att sätta sina spår, även om också känslan av ”Wicker Man 2.0” dyker upp i skallen då och då. Och en obehaglig film där vissa scener får mig att brista ut i ett okontrollerat fnittrande kan inte få mer än ”bra” på skalan. Men visst vill man se mer av token Ari Asters värld!

 

Andra som spanat in rullen är

Jul 12 2019

#sommarklubben: Singles (1992)

Andra fullängdaren av ganska gemytlige regissören Cameron Crowe. Han tar grepp på staden Seattle i början på 90-talet. Grungen är på frammarsch och sätter spår överallt. En del kritiker trodde felaktigt att det var just den här rullen som fick musikstilen (och livsstilen) att exploderas nationwide, men det var ju istället Crowe som smart nog aktiverade ett gammalt manus han haft liggande i byrålådan när han märkte att det var något på gång i Seattle. Från början utspelades storyn i Phoenix! Att filmen hjälpte till att sprida grungen är det dock ingen tvekan om.

Själv brukar jag kalla storyn för en föregångare till gamla ”Vänner”, fast utan värsta lökigheten och det där smöriga. Här får vi ett gäng personer i Seattle, med olika vardag och drömmar och problem. Det gemensamma är att de alla bor i samma lägenhetskomplex. Bäst är Bridget Fonda som unga livfulla Janet. Matt Dillon är misslyckad grungesnubbe med mediokert band (håll koll på bandmedlemmarna…flera stora från stadens musikscen), Kyra Sedgwick är kvinnan i karriären som möter kärleken. Bill Pullman är en doktor, Eric Stoltz är en mimgubbe!
Det lullar på sådär trivsamt som det kan göra i Crowes filmer. Ett bra tidsdokument för sitt 90-tal och en skön backdrop med grungens Seattle. Som sagt; pre-Vänner…?

Seattle-kaffe i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 2 2019

#sommarklubben: The Italian Job (2003)

Heistrullar är alltid välkomna grejer. Kanske också speciellt på sommarn. Vet inte varför. Bara en känsla. Här en ”version” av den gamla 60-talaren med Michael Caine. Eller rättare sagt en heistrulle ”inspirerad” av originalfilmen. Ny story, ny spelplats. Ett gäng Mini Coopers är väl det enda gemensamma egentligen. Och guld förstås. Det handlar om att sno guldtackor. Och hämnas. Marky Mark Wahlberg leder crewet som ska sätta dit ex-polaren Steve (en som vanligt arrogant Edward Norton) som har lurat alla, mördat Markys mentor (Donald Suthetland) och snott guldtackor. Det blåsta gänget tar sig samman, fifflar på ny plan som sätts i verket. Biljakter, oneliners, lite hederlig lura-skurken-både-hit-och dit. Nyckelordet i dagens klubbare är ”underhållning”. Lättviktig sådan där manus är lagom ytligt. Det bjuds coola puckar och snygga moves som självklart är superduperorealistiska.

Förutom Wahlberg, Norton får vi också stabila insatser av Jason Statham, Seth Green, Mos Def och Charlize Theron. Sämre heist-gäng kan man ha! Fryntligt och mustigt ihopsatt av F. Gary Gray. Sommartrevligt!

Grönt ljus i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jun 29 2019

#sommar!

Pang, smock, smackelibang!! 

Plötsligt är den bara här!
Sommarledigheten!
5 skamlöst sköna veckor väntar. Med allmän kontemplering.
Och film förstås! Massor av film! och tv-serier!

Bloggen tar dock icke ledigt. Inte alls.
Även om frekvensen troligengår ned på inläggen…så finns Flmr där ändå under sommarn.
Och Sommarklubben fortsätter ju att leverera hela sommarn!

Liksom att Bio-Blockbuster-rullarna måste avhandlas! Icke att förglömma.
Tja, det mesta är väl egentligen som vanligt med andra ord.

Trevlig Sommar!

 

 

p.s.
Glöm inte att lyssna på sommarpoddarna från Snacka om Film! Mysigheter utlovas! Tjipp!

Jun 28 2019

I Am Mother (2019)

Ännu en Netflixare som tar tag i framtiden.
Den här gången synnerligen dystopiskt om en ung kvinna (Clara Rugaard), ”framavlad” i ett laboratorium av en vänlig robot. Världen ligger i spillror och vi får lära oss att mänskligheten dött ut. Robotens, ”Mother”, uppgift är att se till att jorden kan befolkas av nya människor direkt från kuvöserna. Den unga kvinnan, uppväxt i den kliniska miljön, börjar förstås fundera på tillvaron. Vad finns utanför väggarna? Hur ser världen ut? Robotmamman med röst av Rose Byrne avråder å det bestämdaste att fundera på sådant, befolkningsplanen måste hållas till varje pris. Läget ställs på spets när plötsligt en annan människa knackar på dörren! En kvinna, en skottskadad kvinna. Hilary Swank! Nya frågor. Nya funderingar. Swank påstår att mamma robot minsann far med osanning, och det finns en annan värld att upptäcka utanför! Hoppsan. Vem har rätt och vem ljuger? Och hur timid är egentligen dagens robot..?

Snygg som tusan i utförandet. Sömlösa effekter och roboten ser otroligt verklig ut. Här har pengar plöjts ned i budgeten. Det tackar man för. Det som inte känns riktigt lika kul är att storyn verkar få lite problem med att veta var den den vill ta vägen i slutänden. Upplösningen lider, enligt mig, av viss snopenhet. Annars är det smutt kammarspel hela vägen på den märkliga och isolerade basen någonstans i det okända. Rugaard och Swank funkar. Rose Byrnes väna röst känns verkligen passande i sammanhanget. Vilsam men ändå obehaglig på nåt sätt. Har vi en passning till HAL 9000 här? Inget dumt försök alls av fd reklamfilmsmakaren Grant Sputure. Olyckbådande stabilt nästan hela vägen in i mål. Trean kanske är svag, men likväl är det en ganska bra film. Värd att kolla in för den sci-fi-hugade.

Jun 27 2019

Escape Room (2019)

Kanske som en påse grillchips och dipp en lördagskväll? Ganska trevligt för stunden, men lämnar inga större remarks?
Känslan är Saw-karusellen fast utan det blodiga goret. En salongsvänlig variant av ett gäng stackare som står inför diverse dödliga fällor i olika rum. Alla ditlockade av ett erbjudande om att vinna 10 000 dollars om man klarar att ta sig ut levande. Klassisk blandning av klientelet, den nördsmarte, den blyga, den kaxige, den buttre osv. Konceptet är lika gammalt som VHS-systemet från 80-talet. Men kanske inte mindre underhållande för det. Själv har jag alltid tyckt att Saw-skiten (förutom första!) mest handlat om att skapa blodiga effekter på en rostig spik. Här satsas istället på viss spänning och fällor som känns bra budgetpåkostade. Känslan är trots allt en A-film från Hollywood.

Bra med relativt okända skådisar i rollerna också. Hos mig fastnar Deborah Ann Woll från Daredevil-serien och True Blood lite extra. Hjälten i storyn blir den förväntade såklart. Slutet är sämst och lämnar en lökig eftersmak. Fram till dess ändå underhållande. Det är väl heller inga tveksamheter om att ett uppföljarmanus troligen redan ligger på någon producents skrivbord.
Bra tidsinvestering överlag och jag sommarfriar hellre än fäller.

 

Jun 26 2019

#sommarklubben: The Postman (1997)

Kanske en av 90-talets mest utskällda. Återigen Kevin Costner inblandad. Efter tidiga framgångar i början på årtiondet fick han naturligtvis hybris och skulle styra och ställa både som huvudrollsinnehavare och regissör. Givetvis hamnar en sån rulle i sommarklubben. Många kallade den här ”Dirtworld” bland filmcrewet på plats. Givetvis utom hörhåll från Costner, då väntade sparken direkt hade han surt låtit meddela. Hoppsan. Så vad har vi här då? En pompös och överdådig story från ett framtida postapokalyptiskt USA. Filmens utspelas 2013 (!) och hela landet ligger i ruiner. Små städer försöker överleva, lokala krigsherrar leder sina arméer och ställer till jäkelskap. Costner är en drifter, en skojare, som plötsligt blir inblandad i värsta frihetskampen. Dessutom tar han av en slump på sig uppgiften att återställa gamla hederliga postservicen i landet! Heja!

Alla spydde på rullen, den anses som en av årtiondets största dikeskörningar. Ingen nåd fanns att hitta hos gammelpressen. Och visst är det galet löjligt det här. Med en speltid på nästan 3 (!) timmar kostar det på tålamodet att ta sig igenom spektaklet. Å andra sidan är det en film stöpt i gammal härlig överdriven patriotisk Hollywoodanda. Gillar man Drömfabrikens skamlösa överdrifter är detta naturligtvis mumma i sammanhanget. Filmen lyckas alltså vara lökigt usel och härligt underhållande på samma gång! Bra jobbat! Rullens skurk görs av goe Will Patton, han borde alltid spela as. Costner kör en ”Waterworldare” och det är ju som det är. Bästa i hela rullen? Gamle Tom Petty som spelar sig själv (”jag känner igen dig, du var ju berömd”) som en lagom cool ”borgmästare”. Filmen begåvades med att antal Stinker-awards, såklart lätt att fatta varför. Samtidigt är detta fin sommarunderhållning. Tjosan!

Posteleverans till varje pris i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 25 2019

The Upside (2017)

Klart att den skulle dyka upp förr eller senare. Det här är alltså är amerikansk nyinspelning av den franska BOATS:en En oväntad vänskap från 2011. Och, såklart morrar alla över fantasilösa Hollywood som måste kasta lystna blicka mot redan framgångsrika rullar från Europa. Men, klarar man av att bara jämfothoppa över detta faktum och liksom bara go with the flow…så kommer här en lyckad version av fransos-storyn. Jag gillade originalet jättemycket, och konstaterar nöjt att man här inte gjort några större ingrepp på originalberättelsen. Halvkriminelle Dell, en ovanligt bra nedtonad Kevin Hart, får mest av en slump anställning som ”skötare” åt svinrike men totalförlamade Philip (Bryan Cranston). Båda är buttra typer, lite less på livet i största allmänhet. Tillsammans börjar de dock lära sig att uppskatta tillvaron. Mest genom käbbel och lite halvkomiska situationer. Javisst, det är klyschigt och förutsägbart…men vad gör väl det om rullen lyckas skapa feelgood! Precis som det franska originalet gjorde.

Cranston och Hart har fin kombo. Vi får också in Nicole Kidman som Philips lite stiffa högra hand. Vilken naturligtvis också lär sig släppa loss i Dells närhet. Damn alltså, ingen kan som Nicole hoppa mellan rollfacken! Hon är självklart helt rätt i rollen. Regiman Neil Burger tar inga risker och försöker inte sabba originalstoryn på något sätt. Och det är vi (iaf jag) jäkligt tacksamma för!
Trivsamt!

Jun 24 2019

Murder Mystery (2019)

Nytt bränsle för alla som spyr på Adam Sandler. För oss andra kommer här ännu en synnerligen lättviktig sommarunderhållning. Här teamas Sandler återigen upp med Jennifer Aniston, de hade ju en rätt trevlig kemi i Just Go With It 2011. Och visst håller det här också. I samma lättviktiga fack. Sandler är New York-polisen Nick som lovat sin fru Audrey en Europa-semester hur länge som helst. Till slut går det inte att ducka längre, nu är paret på väg till Spanien för buss-semester! Ojojoj. Ödet griper in, på planet blir Audrey bekant med snorrike engelsmannen Cavendish (Luke Evans) som vips har bjudit med paret ombord på lyxig motorseglare i Medelhavet. Nick accepterar motvilligt (det är ju ändå gratis). Strax hamnar paret i skottlinjen när ett mord (på det klassiska mörkret-slocknar-i-salongen-sättet!) begås på båten, mitt bland alla rikingar och kändisar som också finns där (Snygg-Gemma Arterton är snajdig som bortskämd filmstjärna). Vem är den skyldige? Och varför tror alla plötsligt att det är Nick och Audrey som har fuffens för sig??

Jamen detta var såklart trivsamt. Du vet vad du får med en pigg Sandler och en inspirerad Aniston. Manuset må vara tunt som ett bakpapper, men det köper jag utan problem om det finns en go känsla i rullen. Vilket det gör. Snubbelhumor varvas med lagom lökig dialog. Den utger sig inte för att vara nåt mer än lite sommarunderhållning för stunden. Förutom båtscener får vi också vykort över Monaco och Lake Como. En klassisk dumjönsig who-did-it-story med andra ord. Och Aniston får köra Ferrrari som värsta Magnum! Sandler kör patenterade oneliners som funkar smutt på snobbarna. Ytterligare en rulle som ingår i Sandlers Netflix-deal med streamingjätten. Den här gången en somrig piggelin. No more, no less.

Jun 20 2019

#sommarklubben: Pacific Rim: Uprising (2018)

Bigassrobots-ish! Igen! Guillermo del Toro satte liksom ribban med sin originalrulle. Lökig, javisst…men med charm som räckte hela speltiden. Klart som korvspadet att en uppföljare förr eller senare skulle prånglas fram. Ingen del Toro på skeppet nu, kanske dock hans välsignelse? Det är ju liksom bara att hyvla på i uppdämda spår. Inga ögonbrynshöjare den här gången kanske. Mer att fortsätta njuta av Jaeger-maskinerna…och de nya hoten som strax dyker upp, Ett par år har gått sedan förra rullen, världen håller på att återhämta sig. Självklart skits det strax i det blå skåpet, och nya tappra Jaeger-piloter får kliva fram. I centrum den här gången Jake Pentecost (John Boyega), sonen till förra rullens stoiske Idris Elba. Nu måste det tas i med hårdhandskar igen när nytt Kaiju-hot närmar sig. Dessutom hittas skumraskheter bland mänskligheten också. Men det hade vi ju redan räknat med.

Lika snygg som originalet. Och faktiskt nästan lika underhållande. Det går liksom inte att bli förbannad på den här typen av filmer. Jo det går det visst, kom jag på nu (lex Godzilla – the king of monsters duuuhh). Men inte här. Det är klart, har man problem med den här typen av klyschig storyline…är det nog lätt att sitta och morra. Dock icke jag. Stentuffa robotar som tar tag i Kaiju-buset! Pang smackelibong! Originalet är alltid originalet…men den här ”beställningsuppföljaren” behöver icke skämmas för sig.

Systemomstart i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jun 19 2019

The Perfection (2018)

Yes! Lurig Netflixare som tar ut svängarna rejält över de branta kanterna. Och kommer undan med det! Blandar drama, mystik med en dos rejäl obehag…OCH…ett par rejält minnesvärda goriga scener! Charlotte (Allison Williams) var en  gång i tiden ess på att spela cello, långa och hårda studier på privatägd musikakademi gav skills. När hon plötsligt hoppade av cello-cirkusen för att vårda sjuk mamma hittade akademin snart en ny skyddsling att uppfostra. Ett antal år senare är Charlotte tillbaka och söker upp skolans mentor (Steven Weber). Även nya cello-esset Lizzie (Logan Browning) är förtjust att hennes gamla idol är tillbaka. Men vad har egentligen Charlotte i kikaren..?

Börjar som drama, tar en en galen omväg som gorig pusselthriller och slutar som…tja vad? Måste ses. Upplevas. Använder sig av tidshopp och bruten berättarlinje. Kan verka förvirrande till en början. Själv tycker jag det är smart och effektivt. Äckelpäckelscenerna är snygga (!) och hela storyn andas obehag. Dessutom kommer den med runt 3-4 olika twister inbakade i det slingrande berättandet! Smutt! Den som kan räkna ut hur det hela ska sluta..får klappa sig lite extra på axeln. Det här är en rulle där det mesta är ovisst hela tiden…och jag vet sannerligen inte vilket ben jag ska stå på. Precis när jag tror en sak…byter det spår igen. Vissa logiska avvikelser accepteras och får klassas som ”konstnärligt snygga” för att passa in i filmens mentala frame.

Jädrans bra underhållande detta!

Jun 18 2019

#sommarklubben: Barfota i parken (1967)

Oförargligt och lite lagom myslökigt om unge advokaten Paul (Robert Redford), nygift med yrvädret Corie (Jane Fonda). De flyttar in i liten etta på Manhattan, och det mesta tycks hända runt dem. Knasiga grannar, en märklig svärmor, nygiftas typiska filmgräl…sådana där som är mer roliga än oroande på film. Paul är den lite stiffe, Corie svävar ut åt alla håll. Kommer deras första veckor tillsammans att hålla? Bygger på mycket framgångsrik Broadway-pjäs av Neil Simon som även tog hand om manuset till filmen. Redford hade gjort rollen som Paul på Broadway och var först inte intresserad av filmrollen, men ”påtryckningar” från filmbolaget (hot om stämning) fick honom att ändra sig. Han passar självklart perfekt som Paul. Jane Fonda var inte förstahandsvalet till speediga Corie. Natalie Wood fick frågan men passade. Och visst blev det kanoners med Fonda! Kemin mellan henne och Redford är mysig hela vägen i mål. Överlag verkar regissören Gene Saks ha satsat på en kul tillställning och låter skådisarna ta ut svängarna ordentligt. Vissa exteriörscener filmade på plats i New York, och som jag skrivit förut finns en märklig charm över 60-talets version av storstaden.

Smutt trevligt hela vägen in mot finalen, och man behöver såklart aldrig oroa sig för utgången av kärleksgnabbet. Frejdigt, med två unga skådisar som verkligen har kul tillsammans.

Smekmånadsbestyr i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo