#sommarklubben: State of Grace (1990)

Ändå en fin liten rackare det här. Från precis när 90-talet föddes. Med en ung Sean Penn, en ung Ed Harris, en ung (men lika tokskönt överspelande) Gary Oldman, och en förbaskat ung Robin Wright. Så pass att jag först inte kände igen henne! Jag såg ju filmen när det ”begav sig”, kommer jag ihåg något? Knappt, visar det sig. Att Sean Penn´s figur, Terry, föll för en tjej  (Wright)…det kommer jag ihåg. Var det här de träffades och blev kära på riktigt? En avhuggen hand i ett kylskåp på ett tak i Hell´s Kitchen, DET kommer jag också ihåg.

Terry har varit borta från New York. Nu återvänder han och tar upp kontakten med sin bäste vän Jackie (Oldman), vars bror Frankie (Harris) har tagit över som ledare för en irländsk maffiaklan i New York. Vad ingen vet är att Terry är undercover-snut med uppdrag att infiltrera klanen. Samvetskval för Terry, speciellt när han möter sin gamla flamma tillika systern i familjen, Kathleen, och känslorna vaknar till liv igen.
Regimannen Phil Joanou satsar på drama om svek, misstankar och blodsband. Snyggt filmat som vanligt i tacksamma New York-miljöer. Lite av risigheten och ruffigheten från 70/80-talets big apple anas då och då. Våldet är sporadiskt och när det kommer så blir det våldsamt och hårt.
Detta är inget man inte sett förr, och det har såklart gjorts tyngre och bättre. En gedigen rollista här borgar dock för stabil underhållning hela vägen. Sådana här rullar kommer ju oftast med facit på ganska uppenbar förhand. Istället är det ju kanske intressantare hur resan till upplösningen ska te sig.

Lögner i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Skamgrepp (1994)

Michael Douglas i smöret. Michael Douglas som ställer till det för sig själv. Michael Douglas i en typisk….Michael Douglas-roll. En 90-talare som plötsligt blir lika aktuell anno 2018. Om än i något omvänd form. En rulle som kanske till och med har blivit lite bortglömd? Douglas är IT-snubben Tom på det Stora Teknikföretaget i 90-talets Seattle. Tom hoppas på att petas upp ett par pinnhål i karriären när sliskige chefen och skäggapan Donald Sutherland ska tillsätta ny chef. Oturligt för Tom väljer han en kvinna istället, Meredith (Demi Moore), vilken dessutom råkar vara gammal flamma till Tom. Ajaj. Meredith är sådär stentuff brutta i en mansdominerad värld och vet hur ta för sig. En övertidskväll på kontoret vill hon ha Tom tillbaka. Eller i alla fall hans sexuella tjänster. Bara ett sting av plötsligt dåligt samvete verkar till slut kunna hejda honom. Dagen efter börjar Toms helvete när Meredith anklagar honom för nästintill våldtäkt.

Dramat om eventuella sexuella trakasserier håller förvånansvärt bra fortfarande. Att man här försökt vända lite på det och sätta Tom som den utsatte…blir ju lite lagom edgy sådär. Gäller samma regler om en kvinna våldfört sig mot en man? Eller kanske mannen ändå har en viss skuld i sitt både biologiska och mentala agerande? Bäst är såklart filmen när den dribblar med allt det här. Inbakat i storyn finns också en subplot av det mer thrilleraktiga slaget, om oegentligheter på företaget. Där förstås både Tom och Meredith spelar nyckelroller. Den storyn är mera mellanmjölk och hade utan tvekan kunnat strykas helt till förmån för fördjupning i det som händer på det andra planet. Saker man skulle vilja vetat mer om: Merediths bakgrund, hur förhållandet mellan henne och Tom var förr? Varför bröt de med varandra? Mer om Toms problem med att förklara sig på hemmafronten för frun Susan (Caroline Goodall) hade varit smutt. Här får HON alldeles för lite att jobba med.
Dock, en fortsatt underhållande rulle. Intressanta frågor, inlindande i lite annorlunda form av rutinerade regissören Barry Levinson. Från en tid när Douglas gjorde roller där han bevisligen ofta själv satte sig i skiten på ett eller annat sätt…men alltid kom ut som hjälte när eftertexterna började rulla. Anmärkningsvärt bara det ju.

Ett Nej är väl alltid ett Nej i sommarnatten (?)

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Descent (2005)

Kravla runt i grottor! Fi fan, fi fan, FI FAN!!
Klaustrofobi och panik. Jag skulle ALDRIG ge mig på denna företeelse! Leka med döden Ungefär som att hoppa fallskärm. Varför?

Sarah (Shauna Macdonald) och hennes tjejgäng tänker dock nu ägna sig åt detta grottäventyr. Ett system i Appalacherna i USA ska utforskas. Sarah själv kommer med tragedi i bagaget och behöver muntras upp/peppas in tillbaka i livet. Varför inte…grottforskning! Joråsåatt. Regissören Neil Marshall, som gav oss den lilla pärlan Dog Soldiers, håller i spakarna här..och öser på med obehag illa kvickt. Det som börjar med skratt och fnitter, övergår strax i jämmer och elände. Inte nog med att det dundras in i FEL grottsystem…nere i mörkret döljer sig även andra fasor..

Det som slår mig mest är hur jäkla bra rullen fortfarande är! Även vid en återtitt lockar den fram den där fasan i maggropen. Spänningen! Obehaget! Och detta trots att man vet hur det ska gå! Marshall när han var som bäst i regissörsstolen? Det är trångt, jävligt obehagligt och spännande! Plus lite lagom grisiga effekter. Filmen kom på sin tid med två olika slut. Slutet i dagens betraktelse är originalslutet som användes i Europa. För den amerikanska publiken användes ett mesigare slut. Suckers.

Trångt i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Snacka om Film #148 – ”sommar-sof #3!”

 

Back on the beach!
Vi somrar vidare med podden. Den här veckan på en filt vid en strand. Vi får sällskap av gamle Michael Douglas i veckans djupdykning. En rulle där familjefarsan Douglas sätter sig rejält i klistret. En rulle som dessutom faktiskt är ganska aktuell idag också…trots att den hade premiär redan 1994! Wtf?!!?

OCH vilka vinner jubileumsutgåvan av gamla fina Grease på blu-ray?!?!
Vi har förstås svaret!

Sommarn bara glider på.
Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Ant-Man and the Wasp (2018)

Dags för Ant-Man igen. Minst en MCU-rulle varje sommar! Det känns som vedertaget nu. Förra rullen med Paul Rudd som den först ofrivillige hjälten var rejält underhållande. Hade samma charm som första Guardians of the galaxy. Kan den här upprepa formeln? Och framför allt; får vi svar på frågan varför Scott Lang aka Ant-Man icke var med och röjde loss i senaste Avengers? Och när utspelas den HÄR storyn i förhållande till rafflet runt Thanos? Kommer man överhuvudtaget att beröra vad våra andra hjältar råkar ut för där??
Klart att en rulle i MCU inte kan hoppa över sådana grejer som inträffar i Avengers, frågan är ju bara hur det petas in här….för det är ju också så att fokus ligger på den här filmens egna story. Dr Hank Pym (Michael Douglas) har en ny teori om hur hans fru (en åldrad Michelle Pfeiffer), som fastnade i det mystiska Quantum Realm (förra rullen), kan hittas och räddas. Men då behövs Scotts tjänster. Dottern Hope Pym (Evangeline Lilly) har fått en egen dräkt och fräser på som The Wasp, men Scott behövs alltså också.

Saker att gilla med den här rullen; den är snabbare i tempot, vi vet redan bakgrunden till det mesta..vilket betyder att rullen kan ösa på direkt med action och lite lökig humor. Jag gillar verkligen tokmycket när MCU tar ett kliv bort från det högtravande och episka. Det här är en rejäl sommarunderhållning! Paul Rudd är som vanligt jäkligt kul, hans sidekick från förra rullen, Michael Peña, är såklart med här också. En rälig skurkpelle i Walton Goggins skepnad gör livet surt för våra hjältar…och som det inte vore nog finns en märklig skepnad, ”The Ghost”, med också och bjuder på gåtfull mystik.
Fräsiga effekter, barnvänliga såklart när det handlar om 11-årsgräns. Men ändå. Kul humor. Man tar liksom rullen för vad den är. Lite hejsanhoppsan. Det blir sällan sådär dramatiskt som i rätt många andra MCU-alster. Ihop med första rullen och Thor:Ragnarok OCH första Guardians…är det här helt klart bäst i facket när MCU bara vill leka loss lite.
Charmen, skojfriskheten, birollerna och roligt lekande med effekter gör att det blir finbetyg här också. Inte så mycket för själva storyn, mer för underhållningen i hur allt framställs. Föredrar jag möjligen skojfriska MCU framför allvarliga och dramatiska MCU? Det känns lite som det om man kollar betygen. Mycket fin serietidningsaction detta. Igen.

 

 

Snacka om Film #147 – ”sommar-sof #2!”

 

Vi fortsätter myset i sommarvärmen och snackar tillbaka en bortglömd (?) rulle in i hetluften igen. En rulle som på ett eller annat sätt kanske plötsligt är lite aktuell igen. Plus att den är förbaskat rolig. Fortfarande.

Å så drämmer vi till med en ny tävling! I år är det 40 år sedan gamla goa Grease kom till oss! Vi firar med hjälp av Fox Home Entertainment som skickat över ett par ex av den förfinade jubileumsutgåvan på blu ray! Ta chansen och vinn ett ex till sommarkvällen!

Och sommarn bara fortsätter!
Get some!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Game Night (2018)

Jag är så svag för de här snabba och intensiva komedierna som Drömfabriken spottar ur sig då och då. Nya alstret från regissörsfirma Daly/Goldstein, som gav oss skrattpillret Vacation – the next generation, är precis en sådan. Att den också sportar två av mina favvisar i huvudrollerna gör det ju sannerligen inte sämre!

Max och Annie (Jason Bateman/Rachel McAdams) älskar varandra. De älskar också att tävla. Speciellt i spel av alla varianter. Det bästa som finns är att träffa kompisgänget och ha spelkvällar. När Max´s brorsa, glidaren Brooks (Kyle Chandler) plötsligt dyker upp och vill bjuda hela kompisgänget på den ultimata spelkvällen…tas detta enkla nöje till helt nya nivåer. En möjlig kidnappning, ett möjligt brott, konstiga gåtor och ett mysterium som skickar ut hela gänget på en bisarr ”skattjakt” i natten…där ingen..inte ens jag som glor på tillställningen…vet vad som är på riktigt eller inte! Lovely! Brutalrolig humor, lite knasroliga scener, en luguber och creepy granne till Max och Annie, Gary (Jesse Plemons), möjliga skurkar och allmänt kaos. Ofta går tankarna till den gamla fina pärlan Trassel i Natten från 80-talet. Lite samma upplägg, det mesta händer under ett par intensiva timmar på natten.

Finfin kemi mellan Bateman och McAdams. Härliga biroller från  tex brittiska Sharon Horgan (tv-serien Catastrophe) och Lamorne Morris (New Girl). För att nämna några.
Duon Daly och Goldstein håller det rappt och sådär härligt ”komedibrutalt”. De slår inte in några nya dörrar, men håller stilen och fanan högt. En rejäl snurrepannkaka till film där själva underhållningen och utförandet känns viktigare än vad filmen egentligen handlar om. Ibland kan man till och med ställa sig frågan; ”vad i h-e har jag just sett?!!?”. Och det i synnerligen positiv mening.
En av årets hittills roligaste komedier!

#sommarklubben: The Bodyguard (1992)

Trots att rullen har styva 26 år under bältet har den något. Fortfarande. Kanske den coola approachen hos Kevin Costner? Den rebelliska charmen hos Whitney Houston? Det faktum att det faktiskt sprakar lite sköna sommargnistor mellan parets scener? Storyn är annars ganska mellanmjölk; livvakten Frank Farmer hyr ut sina tjänster till den som är villig att betala. Han är disciplinerad, iskall och alltid ett steg före. När hans tjänster hyrs in av posset bakom superstjärnan/sångerskan/filmstjärnan Rachel Marron (en illa förklädd karaktär på Whitney själv…visst hade det varit ännu coolare om hon spelat…Whitney Houston i filmen??) tappar han dock lite av sin fattning. Stjärnan har en utstrålning han inte riktigt räknat med. Och här gäller att vara på tå då okända krafter hotar stjärnan med död och pina.

En film som kom i precis rätt tid, i början av 90-talet när Costner var ultra-big name i Hollywood, och Houston var i smöret. Perfekta filmen att välja när man gick på date. Typ. Även om åren rullat på och handlingen kanske inte är sådär jätteupphetsande…funkar filmen finfint fortfarande. Costner satsar på att skådespela (även om han var producent här) och låter regijobbet skötas av veteranen Mick Jackson. Filmens sista 10 minuter har en sorts vemodig filmmagi över sig, speciellt när Houston tillåts waila asberömda ”I will always love you” över bilderna som stänger rullen. Har man det minsta romantik i sitt övrigt thriller/actionfyllda hjärta här…kan man inte låta bli att….känna!
Slugt spelat herr manusman Lawrence Kasdan!
Trevligt återbesök detta!

Skyddande ängel i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Snacka om Film #146 – ”sommar-sof #1!”

 

Den nördiga filmpodden har sommarlov, men kommer ut ändå!
Hur hänger det ihop??!
Äsch, i poddvärlden är allt möjligt. Hoppa med på sommarfilten en stund!

OCH…vem vinner biljetter till Avengers-utställningen i Norrköping??
Svaret finns i veckans avsnitt!

Ha en fortsatt go sommar!

 

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#sommarklubben: The Flamingo Kid (1984)

Tidig 80-talare från regissören Garry Marshall. Med en ung Matt Dillon som Jeffrey i Brooklyn 1963. High school är avklarad, sommarn står för dörren och pappa Arthur (Hector Elizondo) vill att grabben ska börja arbeta, ”så som normala människor gör”. Jeffrey drömmer sig dock bort till en tillvaro där han själv kan bestämma sitt öde. Kanske kommer chansen när kompisar ber honom följa med ut till The Flamingo Beach Club, tillhåll på Long Island för di rike och bättre bemedlade. Där varje dag är som en solig semesterdag. Strax har Jeffrey fått jobb på klubben, och lika strax har han snart blivit bekant med bilförsäljaren, viktigpettern och ställets gin rummy-champion Phil (Richard Crenna). Glidaren Phil lockar snart in Jeffrey på nya tankebanor om sin framtid. Men är allt som glimmar guld..?

En ganska lågmäld och enkel dramakomedi detta. Ev explosion i 60-talsfärger och musik. Man måste också tjusas av 60-talsmodet med snajdiga sommarskjortor, snygga klänningar och diverse strandoutfits. Damn, jag gillar verkligen 60-talets kreationer! Överlag snyggt som tusan! Och Panamahatten! Den hör ju sommarn till!
Inga överraskningar i manus, en färgrikt inlindad berättelse om hur Jeffrey kommer till sans om framtiden, och vad som (naturligtvis) är viktigast i livet. Dillon är bra, han känns naturlig och som rätt man i rollen. Crenna gör sin lyxlirare både älskvärd och sliskig på samma gång. Smårolig,men fokus ligger mer på dramat. Länge sedan jag såg den sist, och återtitten höll ändå för att trivselfaktorn skulle skrocka lite lagom. Bäst är miljöerna. En sommar på The Flamingo Beach Club kanske!??

Coming of age i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: After Hours (1985)

En av regissören Martin Scorseses minsta filmer? Liten cast, tajt miljö och ett manus som vindlar lite lagom krokigt och osäkert.
Kontorsnissen Paul (Griffin Dunne) ser fram mot att bryta kvällens hemmatristess  mot en möjlig date med en kvinna (Rosanna Arquette) han nyss träffat på ett diner. Ett telefonsamtal senare är Paul på väg i taxi från övre Manhattans lugnare miljöer till det lite mer…eh..oförutsägbara SoHo. Det blir också en starten på en nattlig resa som Paul sent ska glömma. Han kastas bokstavligen in i bisarra situationer hela tiden, möter konstiga människor med märkliga agendor. Kvinnan han skulle träffa beter sig sådär obehagligt udda, vilket gör att det kanske ändå är bäst att ta sig tillbaka till hemtrakter snabbare än kvickt. Vilket visar sig nästan helt omöjligt.

Svart humor, inslag av udda händelser, karaktärer som är både knasroliga och lite oroande på samma gång. Första gången jag såg rullen…kommer jag ihåg en sorts förvirring mixat med lätt förtjusning i biofåtöljen. Scorsese är kanske ingen kuf som man kommer ihåg för humor, men visst visar han att den funkar. Dock inte utan att han får sätta sin prägel på rullen med mörka inslag. Dunne gör det bra som lagom stiff kontorsknackare i kostym, Arquette är mystisk och lite lagom itchy olycksbådande. Hon är starten på Pauls bisarra resa genom natten.
Riktigt underhållande även vid återtitten så här många år senare. Scorsese lyckas framförallt med att skapa en märklig och mystisk stadsdel mitt i den myllrande storstaden. Lätt att omfamna Pauls stigande noja.

Lätt panik i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

It´s here – The Vaccation!

Härliga tider!
Strålande tider!
Nu äre dags igen för den gamla fina semesterledigheten att kicka in. 5 sköna veckor ska bedrivas. Kommer jag att lida? Kommer jag att längta till vardagen? Don´t think so!

Vad händer på bloggen i semestertider?
Tja, kanske inte så jättemycket påverkan ändå. Sommarklubben rullar på hela sommaren. Andra filmer, liksom nya fräsiga biorullar, kommer att dyka upp som vanligt. Det är väl möjligen så att det kanske blir aningens längre mellan uppdateringarna…men film- och bloggsemester helt…nä det går ju inte.

Omfamna filmsommaren!

 

 

It´s summervacation in the old truckster-time!

Snacka om Film #145 – ”gay all the way”

Vi tar sommarlov i och med dagens fräsiga #145!
Nästan.
Vi har ju ”sommarpoddarna” som ska underhålla dig i juli.

I ”vårsäsongens” sista avsnitt är förstås allt precis som vanligt. Och så är vi lite fotbollslyckliga! Film, trams, och lagom gnabb, det är vad du får.
Plus årets maffigaste tävlingen i SoF-podden! Den här veckan i samarbete med självaste Turistbyrån i Norrköping!
What!??!
Visst serru!
In och lyssna och ett sjujäkla gött pris kan bli ditt!

Go och gla sommar på er!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#sommarklubben: Nine to Five (1980)

Finns det någon från de yngre generationerna som ens känner till den här??
Den första riktiga Hollywoodkomedin (?) som tog kvinnans parti i den larvigt mansregerande kontorsvärlden i brytningen mellan 70- och 80-tal. En hejdlös komedi, med ett ganska allvarligt budskap inbakat. Kanske. Eller också bara en stunds åktur med tre trevliga tjejer i huvudrollerna. På Stora Kontoret styr mansgrisen och chefen Hart (Dabney Coleman). Inte lätt för rutinerade och garvade Violet (Lily Tomlin) att hävda sin kompetens. Så kommer nyanställda Judy (Jane Fonda), och tillsammans med yrvädret Doralee (Dolly Parton i sin långfilmsdebut) blir det nya tider på kontoret! Lite lagom lökigt, lite slapstick, lite förklädda sexskämt, lite unken kvinnosyn (som snart straffar sig), och ganska rejält mycket feelgood ändå. Såklart lider filmen av tidens tand, hopplösa kläder och frisyrer, #metoo hittar såklart ungefär 645 grejer att slå ned på. Men vi får också en rulle där odrägliga chefsmetoder får sig en rejäl snyting då våra företagsamma hjältinnor beslutar sig för att ta hand om fulspelet, låt vara att det börjar med ett missförstånd från Violets sida.

Colin Higgins bakom kameran hade koll på komedigrejerna efter succéer som Tjejen som visste för mycket och Chicagoexpressen (manus). Fonda. Tomlin och Parton är naturligt underhållande och Coleman får stå ut med en rejäl holmgång i rollen som den sexistiske chefen Hart. Idag ser ju filmlandskapet lite annorlunda ut, men 1980 torde detta ändå ha varit en rejäl frisk fläkt.
Och det var det ju.
Skriver jag som kommer ihåg den på bio.

Flextid i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Den blomstertid nu kommer (2018)

Klart det passar sig med en ”midsomrig” rulle på midsommarafton!
Som varande östgöte vurmar jag såklart lite extra intresse när filmkollektivet Crazy Pictures från Norrköping (äntligen) sportar ut sin första fullängdare efter år av jobb. Detta måste ju bara ses.

Med 18 miljoner på fickan och en lagom fantasifull story är det bara att kasta sig ut. Och som de gör det! Gängets lek med effekter och tung action får plötsligt de 18 millarna att se ut som 40. Att det sedan är lite si och så med dramaturgin i mellanpartierna…asch det får man ta när den övriga smaken på rullen är så uppfriskande! Storyn om Alex (Christoffer Nordenrot) som återvänder från ett hyllat artistliv i Stockholm till sin barndoms trakter utanför Norrköping…i samma ögonblick som skiten når fläkten på självaste midsommarafton…är så galet mörk, annorlunda och engagerande att det liksom inte går att värja sig. De unga filmmakarna har heller inte gått i fällan att bara prångla ut godisaction för slantarna, nej här bakas också backstorysar och karaktärsporträtt in och får ta sin lilla tid. Åker skämskudden fram nån gång? Kanske i enstaka scener. Alex´problematiska förhållande till sin pappa (Jesper Barkselius) och ungdomskärleken Anna (Lisa Henni) får också ta plats. Bra spelat av alla, kanske mest av Nordenrot vars karaktär faktiskt är en riktig skitstövel mest hela tiden, uppenbart märkt av barndomens vedermödor i trassligt hem. Men bäst är det förstås när det brakar loss som mest! När Sverige utsätts för den där attacken som broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” så gärna vill upplysa om.

Ljudet är som värsta Hollywoodblockbustern, fotot är drömskt och murrigt magiskt på samma gång, den svenska sommarkänslan är perfekt fångad…och aldrig har väl eldstrider i östgötaskogen och kraschande helikoptrar in i svenska kyrkor sett så jäkla läckert ut!
Crazy Pictures visar att det går att göra proffsig verklighet av drömmar med (förhållandevis) små medel. En härlig långfilmsdebut som blandar osvensk action med drama på ett synnerligen underhållande sätt!
Den fjärde stjärnan slänger jag dit av lokalpatriotiska skäl. Sådant här måste belönas!

Trevlig Midsommar!

 

I SoF-poddens somriga #144 ägnar vi fleeera minuter åt att snickesnacka mer om den här udda fågeln i svensk film. Lyssna gärna här!