Inconceivable (2017)

Länge sen vi hade en fredagskapning nu väl? Här kommer en!

Titta på bilden intill. Titta på Nicolas Cage. Se hur lulligt sömnig han ser ut. Som att han inte riktigt har koll på var han är. Eller vad han gör där. Precis som det känns i filmen. Han knallar runt som läkaren Brian i skitstort hus och verkar ha mummelimproviserat fram hela sin insats. Och då är han ändå inte huvudkaraktären i den här rullen. Nix, det är två kvinnor som står i fokus. Brians fru Angela (Gina Gershon) och den ”mystiska” Katie (Nicky Whelan). Katie är på flykt undan ”något”, har en dotter i samma ålder som Angela och Brian. Brudarna bondar och snart har Katie flyttat in i gästhuset hos de andra. Jaja, det handlar om barn, hemligheter och konstiga begär. Som en dålig mix av allehanda ”störiga-personer-invanderar-en -annan-familj”. Cage lullar runt i enstaka scener och tillför nada till rullen. Han underspelar å det grövsta. Sjukt onormalt när det gäller honom! Som om regissören, en lirare vid namn Jonathan Baker, kommenderat gamle Cagen till tystnad och lugnande piller.

Räliga agendor, homeinvasion-light, helt galna grejer i manus där man bara sitter och undrar för sig själv HUR detta ens kan kommas på. Jag är den förste att förespråka att det inte alltid behöver vara logik i det som sker, men det finns tusan en gräns för det också.
Det är kasst. Mycket rackigt och knasbolleuselt. Ändå…när jag väl börjat titta…kan jag inte stänga av skiten! Som en sorts besatthet i att jag måste få veta HUR alla inblandade ska klara sig ur denna bedrövelse.
Galna grejer detta!

(finns på Netflix)

Snacka om Film #155 – ”floater!”

 

Vi fyller 3 år! Hurra!
Dags för säsong 4 i vår aviga poddsaga! Aningens nytt utseende, men samma gamla uvar bakom mikrofonerna.
I veckans snickesnack hör du om Fiffis magiska biobesök, Steffos chockerande Netflix-upplevelse…och hur vi förhåller oss till ”Deep Throat” (nej inte DEN).
Veckans Lista sportar upp läskiga filmscener! Finns dom?
Tja, allt är ju relativt förstås.
Och så gräver vi ju djupt i vinnarhatten och delar ut två exemplar av Pacific Rim: Uprising på blu-ray från Universal! Mumma!Veckans Tack (som vanligt) till Geniet Jerry…..OCH…Vicky G!

Kan vi lita på att hösten är här nu!?
Tjipp!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#sommarklubben: Miller’s Crossing (1990)

Sist ut i årets sommarklubb en gammal goding från när 90-talet var i sin linda. En Coen-rulle! Helt klart en av brödernas bättre! En lite flirt med maffiafilmer kanske? Någonstans i slutet på 1920-talet i en namnlös amerikansk stad. Irländske maffiabossen Leo (Albert Finney) styr stadens politiker och polis. Liksom att han dagligen får tjafsa med italienska maffiaklanen som leds av den koleriske Caspar (Joe Polito). Mitt mellan bossarna hittar vi Tom (Gabriel Byrne), Leos högra hand. Det är också Tom som är rullens primus motor, då han pysslar med sin egen agenda vid sidan om. Plus har ett förhållande med Leos kärleksintresse Verna (Marcia Gay Harden).

Som alltid i Coens storysar handlar det om dubbespel, svek och egna agendor. Tom rör sig mellan gängkonstellationerna och spelar ut dem mot varandra. Han får problem med en asjobbig lirare i form av Vernas bror Bernie (John Turturro). Det skjuts med gamla Tommy-guns, kulor smattrar, busar klår upp varandra, överrockar swishar i vinden och alla ser bra ut fedora-hattar. Det är helt enkelt en snygg rulle. En retrovinkning till gamla gangsterrullar. Den snor dessutom intrigen i Yojimbo, men det gjorde ju Sergio Leone också. Lägg till vemodig vacker musik av pålitlige Coen-medarbetaren Carter Burwell. Plus fotat av Barry Sonnenfeld. Japp, här har man icke tråkigt en sekund. Håller än!

Sveken i (sen)sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 


Dags att tacka Sommarklubben för den här sommaren! Veckorna går så fort! Som alltid riktigt trevligt att få gotta ned sig i alster från förr. Rullarna som passar så bra att avnjuta igen under sommarens sköna veckor.

Nu bommar vi igen badhytten för den här gången…meeeen du vet ju att Sommarklubben alltid kommer tillbaka när det vankas sol och semester!
På återhörande!

Hej Hösten!

Book Club (2018)

Det är för jäkla gött ändå när det kommer filmer som får en att må sådär übergott i själen.
Du vet, den där känslan av upprymdhet och att du liksom älskar hela världen. Hur jävligt det än ser ut därute. Det här är en sån film. Tack vare (?) en ung man som uppenbarligen vet hur att framställa pantertanters kärleksliv på film! Låter det konstigt? Kanske, men skit i det. För det är precis vad som bjuds. I spetsen för dagens muntra historia hittar vi IKONISKA Jane Fonda, Diane Keaton (med basker), Mary Steenburgen och Candice Bergen. Alltså, smaka på namnen igen. Inga du skojar bort direkt.

Tillsammans har de gamla vännerna en liten bokklubb, en träff varje månad för att diskutera det de nyss läst. Eller är det kanske mest en ursäkt för att få sippa lite vin och skvallra om livet? En är änka, en är frånskild, en är envis singel och fokuserar på onenightstands (!) och en är stadigt gift i ett äktenskap som kanske saknar det där lilla…extra..på ålderns höst. Plötsligt ställs allt på ända när romanen 50 Shades of Grey kastas upp på bordet! Från förlägna fniss till ett alltmer stegrande intresse. Och banne mig, boken gör något med dagens hjältinnor. På olika sätt börjar de leva upp igen, göra saker som de kanske inte haft en tanke, eller mod till att göra förut. Men stopp nu, förvänta dig inte att Diane Keaton ska gå ut och handla piskor till sängkammaren. Nej, det här manuset är alltför smart för det. Istället blir E.L. James bok en sorts katalysator för våra brudar. De går ut och omfamnar livet…och kärleken på ålderns höst..skulle man kunna säga. Kanske. Jag gör det. Smart skrivet och regisserat av Bill Holderman som utnyttjar den kvinnliga kvartettens erfarenhet och samspel. Snärtiga och ROLIGA repliker haglar i parti och minut.  Vi får också en solid birollslista med lirare som Andy Garcia, Don Johnson, Craig T. Nelson och Richard Dreyfuss. Blytunga namn alla dar i veckan, men här får de spela andrafiolerna. Och gör det mysigt värre.

En smart, lite vemodig, kärleksfull, meningsfull och ROLIG dramakomedi som för en gångs skull fokuserar till hundra procent på fyra äldre kvinnors känslor och behov OCH deras kärleksliv. Det är inte HELT vanligt i Hollywood ändå nowadays.

Kanonstart på filmhösten detta!
”the next chapter is always the best!”

Snacka om Film #154 – ”the next chapter is always the best eller beställ aldrig kokad frukt”

 

#154 kickas igång med hjälp av kaffe och huvudvärkstabletter vid ett frukostbord morgonen efter att podden haft verksamhetsplanering!
Och sen rullas det på. Som vanligt. Listor med twistade filmer. Och så Denzel!! Vem älskar inte honom?! Även med glugg mellan tänderna och lökiga kostymer. Brucan W röjer upp i Chicago bland buset! I en annan tid hette han Charles Bronson. Hur klarar sig en av årets mest utskällda nyinspelningar?

Vi smygkollar också bioaktuella pantertanter på äventyr! Jösses!!
Fånarna dyker in på ett omtyckt (?) ämne…och hamnar sen på Ozzy!!Wtf??!
Och se på tusan, vi har visst en liten tävling igen! Don´t miss!

Sista avsnittet av säsong 3!
Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Like Father (2018)

Såhär. Tussar du ihop favvo-Kristen Bell och gamle favvo Kelsey Grammer (Frasier kom tillbaka!!) i en lagom lökig Netflix-rulle om relationer och förlorad kontrakt som ska hittas igen….OCH du dessutom placerar duon på ett soligt kryssningsfartyg New York-Jamaica t/r…OCH slänger in lite lättsamt försök till komedi…..jo men då får du iaf mig till att titta. Är detta en bra film? Nja, snarare lättillgänglig, småputtrig och superklyschig. Fast på ett trivsamt sätt. Jag säger för typ en fredagskväll i tv-soffan när helgen känns sådär smarrigt i antågande. Bell är (som vanligt) solid i vad hon än tar sig för. Från bitchig till gullig på tre sekunder. Gamle Frasier-Kelsey håller fortfarande stilen! Jäklar vad han ser bra ut i skägg förresten! Fast han går och springer med fötterna utåt som värsta Chaplin-wannaben! (en gammal spaning som fanns med redan på Frasier-tiden).

Vid altaret övergivna bruden Rachel (Bell) får alltså med sig pappa Harry (Grammer) på bröllopsresan (resan är ju iaf betald)!! Knasig situation såklart, speciellt eftersom Harry övergav Rachel och familjen för lääänge sen. Varför dyker Harry upp nu? Vad har han för bagage som behöver vädras ut? Kan Harry påverka sin dotter att tagga ned och njuta av resan? Kan Rachel stå ut med Harry efter alla dessa år? Kommer filmen att sluta i dur och gullegull?
Lättsamt regisserat av Lauren Miller Rogen, jepp hon är gift med Seth Rogen…vilken såklart dyker upp i miniroll som påfrestande kanadensare på vift. Det här är såklart inget för den som kräver något matnyttigt att tugga på. Men det var kanske inte heller att vänta?

Tarvligt trivsamt. Vilket beror uteslutande på skådisarna.

 

Hostiles (2017)

Tillbaks till prärien! Mer western åt folket.
I ärlighetens namn dock mer av ett drama, en slowcooking-story där den riktiga dramatiken utspelas mellan de inblandade. Fast såklart att det finns ett par rejäla shootouts också! Plus räliga skurk-indianer och lömska pälsjägare.

Runt 1892 får den härjade och bistre armékaptenen Blocker (Christian Bale) uppdraget att eskortera den döende och fram till nu fängslade indianhövdingen Chief Yellow Hawk (Wes Studi) med familj tillbaka till dennes hemtrakter i Montana. ”A good will” från presidenten-ish. Blocker, som hatar indianer över allt annat, alltså rejält HAT, vägrar först..men efter hot om krigsrätt rättar han muttrande in sig i ledet. Synd att säga att det är en munter stämning hos det lilla ressällskapet som ger sig av norrut från torra Arizona.

Snart träffar också gruppen på en kvinna (Rosamund Pike) som fått hela sin familj dödad i ett indianöverfall. Näst intill galen av sorg tas hon med på färden. Man kan lugnt säga att det jäser lite i gruppen. Där vi också ser Jesse Plemons som en av Blockers underlydande. Är detta en sorts roadmovie? Ja varför inte. Som alltid i draman av det här slaget…kommer huvudantagonisterna närmare varandra vare sig de vill eller inte. Jag har dock inga som helst problem med denna ”klyscha” så länge det görs på ett bra sätt. Som här.

98 procent  av filmen utspelas utomhus, vilket också betyder sjukt snyggt foto. Vyer, solnedgångar och annat fint lull-lull. Dagens regissör, Scott Cooper (Black Mass) hittar en ton i rullen som jag sväljer direkt. Melankoli, sorg och hopp i en salig blandning. Handlar rullen egentligen om att förlåta varandra? Att se framåt istället för bakåt? Filmen berör mig rejält. Christian Bale känns gjuten i rollen som hatiske kapten Blocker, vilken får göra en inre resa han inte hade räknat med.
Alla som förväntar sig en traditionell western kommer kanske att bli småirriterade.
Vi andra tackar och tar emot. En rulle med tyngd och mening.

Calibre (2018)

Det här är en riktigt obehaglig liten Netflixare. På ett bra sätt alltså.
Vaughn och Marcus är gamla barndomskompisar som ska tillbringa en weekend ihop nånstans i de skotska högländerna. Jakt står på programmet, trots att den ene av dem knappt hållit i ett gevär förut. Knasig idé direkt detta ju.

På plats i en liten isolerad by nånstans i spenaten börjar det gött med lite fredagsfylla och chittchatt med locals på puben. Nästa dag går allt åt helvete nästan direkt. Vaughn darrar med geväret och plötsligt hann det tänkta bytet att försvinna in i snåren. Precis när han knäpper av skottet. Dessvärre fanns det någon bakom….i skottlinjen. En liten pojke. (ingen spoiler). Chocken! Vad göra??! Tyvärr väljer dagens huvudpersoner det felaktiga valet, och en spiral av noja, skuld och skamsenhet tar sin början. Samtidigt går larmet i byn att en liten grabb har försvunnit i skogen. Har besökarna möjligen sett till honom under sin hajk i skogen…? Ajaj.

Bra fångad sinnesstämning av regi- och manusmannen Matt Palmer. Vaughn och Marcus som är ett snäpp ifrån att bryta ihop. Och samtidigt måste de hela tiden ligga ett steg före för att försöka mörka sin hemlighet för de oroliga invånarna. Och snart kanske de lite misstänksamma invånarna? Jag noterar Tony Curran (Underworld) som headhonchot i byn. Den som bestämmer och alla tycks frukta. Bra miljöer, den avlägsna byn känns verkligen isolerad, skogen känns vild och fientlig. Marcus och Vaughn känns sådär desperata och hopplösa på ett sätt som inte sticker ut sådär speciellt bra…om man nu ska dölja något för en hel by.

En olustig utflykt på alla sätt för dagens duo.
Och en stabilt bra film.

 

The Meg (2018)

Okejrå, låt oss först slå fast det som alla hojtar om.
The Meg ÄR en DUMDUM rulle. En sommarsilly-skapelse med logiska luckor, överspel, klyschor och förutsägbarheter av guds nåde. Ingen med sina sinnens fulla bruk i funktion kan väl ta detta på allvar. Den är att jämföra med en lagom sladdrig kioskdeckare du läser på stranden en varm sommardag-ish. Med det sagt; detta kan i min bok vara THE Sommarmovie 2018. Filmen jag liksom gått och väntat på. Den rulle som får sammanfatta den fina årstiden detta år som vi icke kan klaga på. Som vanligt ser jag blockbusters med magen och låter hjärnan vila. Vilket också betyder att jag har oerhört lätt att låta snedstegen passera förbi utan att lägga någon större vikt vid dem.

Vi får raffel i Marianergraven. Mitt ute i oceanen. En ubåt från den närliggande undervattensforskningsstationen Mana One hamnar i trubbel när det visar sig att botten på djuphavsgraven inte alls är botten…det finns en botten till! Med tillhörande okänt och oväntat ”djurliv”. Som tex en utdöd Megalodon-haj! 27 meter lång och inte alls så utdöd som man ju trott! In på banan också med dagens hjälte, stenhårde Jason Staham. The Stat! En gammal djuphavsdykare som misstros av alla för att han runt fem år tidigare hävdade att det just kunde finnas typ en monsterhaj i plurret. Guess who´s right now? Med The Stat influgen på plats räknar vi in alla andra stereotyper, som den skumme rike affärsmannen/ägaren till forskningsstationen (Rainn Wilson så skönt sliskig som man vill ha honom), den rättrådiga kinesiska hjältinnan (kinesiska producentpengar remember..?), den svarte gnällige fixaren, den unga stentuffa tjejen, doktorn som till slut måste ge Statham upprättelse…och såklart den lillgamla dottern till hjältinnan! Kids på film! Ett vågspel. Men här funkar det. Faktiskt.

Dagens regissör, Joe Turteltaub (National Treasure-rullarna), vet om att det är en knasdum film han rattar, men skiter i det och öser på med allt vad Hollywoodbucksen tillåter. Benägen hjälp kommer från kinesiska producenter, därav görs också ett stopp vid en kinesisk badstrand då vi får en sorts ostig version av när gamle vithajen attackerade Amity Island i mästerverket Jaws. Knasbollekul för hela slanten här! Den dumflinande kinesen i plastbollen som rullar på vattenytan är bäst! En mumsbit för The Meg!! Hahaha, mycket roligt! Jag hinner också räkna in typ 5 blinkningar till just Hajen under de knappa två timmarna vattenrafflet pågår. Smutt. Rullen har verkligen inget nytt att komma med i kategorin. Men vem hade väntat det? Det är en sommarsnygg B-rulle uppklädd i en A-films allra bästa kostym. Att filmen är lagom nedklippt för att passa PG-13 är lite typiskt, men det får man leva med. Cashen måste in från kidsen i biosalongen. Klart att filmen hade blivit bättre i råare version. Däremot blir den faktiskt inte sämre i  den nuvarande. Till och med lite småspännande då och då. Plus jädrans snygga effekter! Men annat var ju icke att vänta i denna rulle, som möjligen då får stänga sommaren 2018. Sicken tur att det gjordes med en kalasbra glimten-i-ögat-rulle! I min bok alltså.

Kanske bara värd en trea, men feelgooden belönar med

 

Andra bloggkompisar som idag skriver om rafflet är:

Fiffis Filmtajm
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord

 

I SoF #153 har vi minsann också ett minbattle om rullen där högt och lågt dryftas med stort nöje! Lyssna gärna här!

Snacka om Film #153 – ”ett pärlband av dumheter”

 

Torsdag! Nytt avsnitt!
The 153-ish. Du får snyggofotade filmer. Tennis-Billie-Jean. Christian Bale i Vilda Västern. Vi tömmer tävlingssäcken i värsta prisyran.
Och så THE MEG, bigbadass-hajen i sommarens creature-feature!

What more can you possible want…??
Tänkte väl det.

Get some!

”Pippiiiiin!”

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#sommarklubben: The Arrival (1996)

En lite bortglömd rackare från 90-talet?
Tillverkad samma år som blockbustern Independence Day, men passerade betydligt lägre på radarn. En rejäl B-films-sci-fi. Med alla de välbekanta konspirationsdetaljerna. Vi får Charlie Sheen i goatee som envis radioastronom. En natt snappar han upp en radiosignal han absolut inte förväntar sig att få höra. Eller kanske ens borde höra. Alla försök att rapportera fyndet faller icke i god jord, och snart står Sheen utan jobb också. Envis är ju som alltid bra, och strax har han inlett egen privatundersökning om vad det egentligen är som händer. Finns det rentav en hemlighet att avslöja Och vilka kan man lita på när det skits i det blå skåpet egentligen??

Regimannen heter David Twohy och han kör ett straight race. Inga konstigheter. Ett lagom fantasifullt och lökigt manus. Effekterna sådär skönt ostiga som de brukar vara i en rulle som inte plöjt ned miljoner bucks i budgeten. Sheen är stissig värre, men det betalar sig såklart. Kanske till och med lite vibbar till det gamla goa konspiratoriska 70-talet?
Ett nöjsamt återseende.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Twilight Zone: The Movie (1983)

Troligen mest för oss gamla nördar som var tonåringar på 80-talet.
Som ett sorts nostalgiskimmer kanske. I ärlighetens namn har den här rullen rätt svårt att hävda sig mot tidens tand.
Men då, när det begav sig, kanske en liten ögonbrynshöjare. Att fyra då superduperkända regissörer tog sig an ett litet segment var. Vilket är bäst? Jag säger George Millers version av ”Nightmare on 20.000 Feet” där John Lithgow spelar väldigt nervös passagerare på ett flygplan….där storyn är från självaste Richard Matheson. Mästaren Spielberg kör en typisk Spielbergare med stråkar och barndom i fokus. John Landis har kanske på papperet den mest intressanta storyn…om rasistsnubben som hamnar i en högst obehaglig tidsloop. Tyvärr blev det segmentet dystert nedklippt när huvudrollsinnehavaren Vic Morrow och två barn omkom under inspelningen. Något som för övrigt fick Spielberg att tappa lusten för hela projektet. Kanske därför HANS del känns så…tam? Joe Dantes story om lillgrabben som låter otrevliga saker hända om han inte får som han vill, är kanske den tristaste. Nu när jag ser den igen är det svårt att förstå att den fick plats överhuvudtaget. Kanske var det så…att i och med dödsolyckan (där John Landis för övrigt blev åtalad för dråp) tappade hela projektet både fart och vitalitet? ”Prologen” med Dan Aykroyd som liftare är dock roande.

Som varande 80-talsnostalgiker har den ändå förstås ett litet värde. Planer på nya Twilight Zone-rullar fanns från början, men det rätt usla mottagandet i biljettkassorna dödade alla sådana planer.
Sommartrean i betyget är nog rätt snäll, men vad gör man inte för nostalgin…?

Skymning i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Red Sparrow (2018)

Ok, låt mig först slå fast: Jennifer Lawrence är en tjej i min bok.
Jag gillar´na som skådis. Tycker att hon övertygat i de flesta roller jag sett henne i. OCH, hon är bra här med. Som den ryska ex-ballerinan Dominika som ”tvingas” in i den ryska spionvärlden när danskarriären får ett abrupt slut. The russkies brottas med att det finns en mullvad inom underrättelsetjänsten. Kanske kan Dominika vara till hjälp. Först måste hon dock gå i spionskola och bli en ”sparrow”, lära sig använda sin kropp som en honeytrap. Som sagt, Lawrence är bra som ryska Dominika. Istället är det manus…och regissören Francis Lawrence (inget släktskap), som gnuggar filmens inledning i trist riktning. Känns som att se två olika filmer i en. Filmens första del ägnar på tok för lång tid till att dra tillbaka feelingen till det gamla Sovjetunionens värderingar och världsåskådning. Som att tidsklockan helt plötsligt vridits om. Jag köper det inte riktigt. Charlotte Rampling spelar nån sorts ”husmor” på spionskolan, och plötsligt blir det nästan parodi på alla gamla agentfilmer om sterila och opersonliga ryssar. Allt blir löjligt överdrivet. Dessutom vill filmen uppenbart casha in på att flasha Jennifers Body ((heh!) på alla de möjliga sätt. Som att man vill basunera ut att ”Kolla här! Jennifer Lawrence kan minsann också göra gritty nakenscener!!”

När själva spionstoryn sen tar fart och rullar vidare i Budapest blir det genast lite fräsigare. CIA är förstås med i matchen och representeras på plats av agenten Nate Nash (Joel Edgerton), vilken redan varit inne och rört om lite i Moskva under filmens inledning. Strax har väl han och Dominika också hookat upp. Frågan är ju nu bara vem som lurar vem…och vems känslor som är av det mer äkta slaget? Filmens plus är såklart att jag aldrig vet var jag har Dominika riktigt. Eller för den delen CIA och Nate. Även ryssarna med den bistre general Korchnoi (Jeremy ”sandpappret” Irons) lurar i vassen. Har jag då astråkigt? Nej, det kan jag icke säga. Däremot är filmen på tok för lång, hade tjänat på att kapats sisådär 40 minuter. En ganska traditionell spionhistoria som har sina förtjänster…kläs i för stora kläder….och betyget dras ned rejält av de billiga tricksen man utnyttjar med Jennifer Lawrence´s kroppsliga fokusering. Man kan ju säga att hon liksom ”Red Sparrow-ar” oss som tittar kanske…?
Godkänt, men inte mer. Hade dessutom blivit rejält bättre med kortare speltid.

 

I SoF #152 är det uppenbart att vi minsann är ense om att vara oense när det gäller den här filmen. Ett litet minibattle kanske? Lyssna gärna här!

 

Snacka om Film #152 – ”helgbyxan på!”

Det FRUKTIGA #152!
Vi rejsar mot hösten! Veckans jidder är märkligt och elegant på samma gång. Var ska detta sluta!? Båtfilmer. Datten (DATTEN??!). Jennifers underkläder. Franco Neros blå ögon. Amatörernas afton. Fiffi gör en kupp! Allt eller inget. 100 procent filmtrams!
Get Some!

Och TÄVLINGAR! I parti och minut! Vinn helsvenska Hjärtat och lika helsvenska Amatörer från Universal Sony Pictures.

Inte nog med det! I samarbete med Fox Home Entertainment kan du också vinna hem heta Red Sparrow och fräsiga Game Night på blu-ray! Tävlingshysterin känner inga gränser! In och ta reda på mer!

Nu kommer hösten!
Heja!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

How It Ends (2018)

Kallas lite överallt på the internetz för Netflix´ just nu (augusti -18) mest hatade film.
Oj, tungt ok att bära. Framför allt är det finalen som retar gallfeber på folk och fä. Själv var jag kanske inte beredd att gå man ur huse med grepen i högsta hugg…satt mest och blinkade med truten som en fågelholk. Minst sagt konstigt är det. Vissa kan möjligen kalla det typ….konstnärligt filosofiskt..eller nåt.

Kokas det kanske soppa på en spik här? Ibland känns det så. Och ibland känns det som en story som ändå har ett sorts intresse. Will (Theo james) från Seattle är på affärsresa till Chicago. När han ändå är där passas det på att göras ett besök hos svärföräldrarna i staden. Minst sagt ansträngt mellan Will och pappa Tom (Forest Whitaker). Inte heller läge då att berätta att flickvännen Samantha är gravid hemma i Seattle. När Will nästa morgon försöker flyga tillbaka västerut tar det stopp. Alla flyg inställda och när han pratar med Samantha i Seattle hörs plötsligt en explosion nära henne innan samtalet bryts. I samma ögonblick brakar hela kaoset loss. Vad händer? Kärnvapen? Jordbävning? Krig? Alien invasion? Frågorna hopar sig och Will har gett sig fan på att ta sig till västkusten till varje pris. Vilket får bli landvägen i bil. Lite otippat också i pappa Toms bil, vilken propsar på att följa med på roadtrippen.

Jahopp, vi får en sorts överlevnadsresa västerut genom landskapet. Ingen litar på någon, alla är misstänkta typer och ingen vet riktigt vad som hänt. Bara att samhället tycks ha kollapsat. Jag gillar förutsättningarna ändå. Gåtfullt och oklart. Sen öser filmens regiman David M. Rosenthal såklart på med allehanda klyschor i parti och minut. Allt har setts förut. Ibland drama och ibland renodlad B-action. Tittarvänligt ändå just där och då, om man inte har några superförväntningar på filmen förstås. Forest är alltid pålitlig, även om han får löjligt lite att jobba med här. James är sådär lagom träaktig, som en hjälte i B-rullar SKA vara. Fram till filmens sista kvart är det standardutförande. Men sen, när hela grejen med allt ska ut i ljuset…DÅ händer det ofattbara! Det som nu får alla att gå bananas.
Besvikelsen blir total i skallen. ”Konstnärligt” eller bara löjligt? Eller en manusman som tappade intresset? Fan vet. Plus ska dock utgå till effekterna som bitvis är snygga och gör jobbet.
I övrigt dras betyget ned av finalen. Dock inte helt usel som upplevelse.

 

Rullen finns på Netflix dårå, men det har du säkert redan koll på.