Snacka om Film #132 – ”den tajte fan!”

 

Den puttriga 132:an!

Oscarsbaksmälla (?), Bosch-utsikt, Veckans Listor, toppraffel i Marvelvärlden med Chris Hemsworth, Fiffi äter smörgåstårta från Köping, jag konstaterar (nu…2018?!??) att Kate Winslet nog är en bra skådis iaf. Extra bonus: våra gäster från förra veckan har ytterligare lite mer att säga! Bring e´m on!

Vi är din värme i marskylan!
Get some!

Skicka dina favvo-Kate-Winslet-titlar till film@sofpodden.se

Peace, Love & Vårsol!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Annonser

The Mountain Between Us (2017)

Inget nytt på bergstopparna här.
Förutom en massa jäkla snö. En helvetes massa snö. Och två personer som måste göra allt för att överleva. Till och med flörta med varandra.

Jaja, det här är såklart preciiis som det verkar. Klyschigt, ganska förutsägbart och toppad med lite lagom mumsiga logiska snedsteg. Å andra sidan, vad gör väl det ibland om utförandet ändå är rätt snyggt gjort? Och en rulle som sportar upp stabile Idris Elba och rutinerade Kate Winslet, vilka dessutom visar upp en oväntad bra kemi mellan sig, känns aldrig fel. Elba är läkaren Ben som bara måste ta sig till Baltimore via Denver medelst flyg. Winslet är fotografen Alex som ska ta sig hem till sitt eget bröllop. Utgångspunkten är nånstans i Idaho (tror jag, uppfattade aldrig det!). Plötsligt ställs alla flyg in på grund av annalkande snöstorm. Vilket inte stoppar vår dynamiska duo, strax sitter de i litet chartrat flygplan och avnjuter de snöklädda bergstopparna (Rocky Mountains?) från ovan. Ända tills de kraschar. Såklart! Men överlever (piloten hade inte samma tur), och nu börjar dramat (?) med att hålla sig vid liv.

Detta är lite som att glida in på hamburgerbaren och beställa en cheeseburgare och en äppelpaj, rätt gott för stunden…men i samma ögonblick du ätit upp maten har du glömt den. Och snart är du hungrig  igen. Det här är en oförarglig rulle. Jag tänker att den omöjligt kan reta upp någon. Eller, nån finns det väl alltid. Elba och Winslet tar lönechecken och gör sitt jobb. Överlevnad, jävligt mycket snö, en hund, lite hopplös humor, romantik och en puttegnutta av nåt som möjligen skulle kunna kallas småspänning i vissa sekvenser. Detta är såklart ingen rulle jag kommer att minnas i december. Eller ens i juli.

En no-brainer för fredagssoffan. Sämre alternativ finns.

The Florida Project (2017)

Plötsligt händer det.
När stjärnorna står rätt i skyn, floden rinner åt rätt håll, kråkorna flyger baklänges…eller nåt.

Att se The Florida Project är som att översköljas av glädje och sorg på en och samma gång. När känslorna når ända in i hjärteroten och sätter ett avtryck som du bara inte kan skaka av dig.
Under väldigt många minuter är regissören Sean Bakers film en färgsvultstig uppvisning i hur framför allt barn från den mindre bemedlade delen av vår befolkning, trollar med fantasi och upptäckarglädje för att göra det bästa i vardagslivet. Underbara, UNDERBARA, Brooklynn Prince är lilla Moonee vars liv och dagar framlevs på det sunkiga men märkligt nog charmiga motellet The Magic Castle…endast en lång spottloska bort från  det riktiga Magic Kingdom i Orlando, Florida. Här, på bakgården av Disneys jättelika turistkomplex, handlar det mer om att överleva dagen än att fundera på vilken åktur man ska ta härnäst. Det magiska i Brooklynns värld består dock i att hon tillsammans med andra kids från motellet gör varje dag till ett eget litet äventyr. Allt från upptäcktsfärd i gamla igenbommade motell till att reta gallfeber på motellets manager Bobby (Willem Dafoe) genom tokiga och listiga små hyss. Brooklynns stundtals asjobbiga mamma Halley (fantastiska debutanten Bria Vinaite) är ensamstående fd strippa-sort-of. Pengar är alltid bristvara…och när det verkligen kniper..går det alltid att ta till ”världens äldsta yrke”.

Sean Baker bygger en helt egen värld i utkanterna av The Magic Kingdom. Där misär samsas med avig charm, spontan vardagsglädje och ett myller av fantastiska färger i scenografin. Bara stilen på de slitna motellen är värda små betraktelser i sig. Första hälften av rullen, ren feelgood. Moonee hittar på äventyr, Halley tjafsar med folk, tålmodige Bobby med stort hjärta försöker få allt att fungera…pengarna måste in…samtidigt som han håller ett beskyddande öga på kidsen. Sen blir filmen mörkare. Verkligheten hinner lite ifatt. Även mig som tittar. De färgrika fasaderna börjar krackelera och hopplösheten börjar äta sig in i filmtittarsinnet. Baker är listig. Som att han lurar mig dit han vill, för att sedan dra undan mattan lite. Finalen är rent av hjärtskärande och jag kan icke hålla tårar borta när kameran dröjer kvar på Moonees ansikte och det lilla barnet hon ändå är innerst inne, trots den tuffa streetsmartheten hon redan lagt sig till med, kommer fram. Den som inte känner i hjärtat då…får skämmas lite. Dessutom…att filmen inte fick mer uppmärksamhet vid vid Oscarsgalan 2018 är fanimig skamligt.

En galet fantastisk, livfull, engagerande och sorglig film. På samma gång!
A must see! Årets första toppbetyg dundrar in!
Damn right!

Lady Bird (2017)

Men det här var ju trevligt.
Dagens rulle kommer över mig på ett sätt jag inte alls räknat med.

Jag gillar Greta Gerwig. Inte så att jag slänger mig över varje alster med hennes namn i, men hon har varit och är en indie-skådis att hålla ögonen på lite. När hon nu trycker ned sig i regissörstolen och sportar ett (självupplevt?) egenhändigt manus känns det som att en titt är högst befogad. Det är 2002 och snart 18-åriga Christine ”Lady Bird” McPherson (Saoirse Ronan) vill inget hellre än att lämna hemstaden Sacramento så fort hennes sista år på high school är klart. Östkusten och ”kulturellt studieliv” lockar. Bort från låginkomsttagarkvarteren och den inrutade Svensson-vardagen. Mer äventyr! Som vanligt handlar det om att ”hitta sig själv”. Låter det tröttsamt? Lite kanske. Har vi sett det förut? Japp, i den formidabla The Edge of Seventeen med den intensiva Hailee Steinfeld. Här får Ronan klä front för den längtande tonåringens alla dilemmor. Det är inte bara framtida utbildning som det funderas på. Kärlek, sex, vikten av att hänga med ”rätt” personer. Att inte behöva skämmas för föräldrarna, som knappast kan anse sig leva på ”rätt sida järnvägsspåren”, med en mamma som jobbar dubbla skift och en pappa som blivit arbetslös. Ur allt detta alltså en Gerwig-take på dramat med vissa komiska inslag. Den aviga humorn tar dock aldrig överhanden, och fokuset ligger hela tiden på dramat. Och längtan. Och viljan att vara förstådd. Är Lady Bird-Christine  jobbig och  störig? Yes, men det är också grejen. Hennes grej. Hennes ärlighet.

Felet jag själv gjorde rätt långt in i rullen, var att jag hela tiden satt och jämförde med The Edge of….. Bad idea. Hur skulle någon liksom kunna toppa DEN insatsen? Grejen är att ju längre den här rullen äter sig in i skallen…ju  mer får den ett eget liv. En egen etikett. Ok, Ronans Lady Bird är inte lika lätt att tokälska som Steinfelds hysteriska Nadine. Men den här rullen har å andra sidan Laurie Metcalf som gör en fantastiskt bra porträtt av en asjobbig morsa, som kanske egentligen älskar sin dotter mer än någon annan. The Edge of…sticker fortfarande ut som den bästa av de två, men Gerwigs film funkar lysande ju längre den rullar på. En från början påfrestande Lady Bird blir mer och mer en tjej som öppnar sig och visar upp både rädsla, hopp och avig kärlek till sin familj. Ronan gör det bra, inte snack om den saken. Upplösningen når mig liksom långt in i sinnet, och kanske är det just det som till slut får mig att kapitulera? Trots att jag ”sett allt förut” blir filmen som ny i mina upplevelseögon…och det om något betyder väl något. Kanske inte lika varm som referenstiteln ovan, men tillräckligt för att jag ska ta den till mig.

Nånstans känns det också som tur att Gerwig valde att ta hand om projektet själv, och inte lämna över det till Noah Baumbach som var ivrig att kasta sig över det. Kanske fick rullen en mer…”ärlig” touch tack vare Gerwigs styrande händer..? Var filmen en värdig kandidat till Oscarsgubbe för bästa film 2017? Nja, tveksamt. Men det är en lysande liten pärla i det annars så klyschiga coming-of-age-träsket. Inga nyheter direkt i manuset. Men gjord med en touch som hittar in. Jag belönar med en extra stjärna.

Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

Snacka om Film #131 – ”kung-fu-podden”

 

Mikrofonerna glöder när 131:an avhandlar The Oscars och lite annat smått och gott!
Vi tar in expertis i form av Eleganten Från Värmlands Vidder och Arbogas Vassaste Filmtyckare för att hjälpa oss ta detta mastodontavsnitt i hamn.

Förutom märkliga Listor och runt-bordet-diskussioner om Oscarsrullar genom åren…trycker vi också in Fånspånet DeLuxe!
Och allt toppas med lite livemoment från natten då alla vi filmnördar njuter lite extra!
Get some!

Och visst är det väl passande att veckans avsnitt klockar in på nästan 131 minuter?!
Joråsåatt!

Peace, Love & Glitter!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Going in Style (2017)

Klassiskt upplägg.
Tre gamla stötar spenderar ålderns höst med att droppa skämt och mobbas om åldern med varandra. När deras surt förvärvade pensionssparpengar ryker i ett diffust fifflande återstår bara att råna banken för att ta tillbaka dem. Men hur blir tre gamla gubbs smarta rånare för en dag?

En absolut icke-ögonbrynshöjande story detta. Dock inte sagt att den är astråkig. Michael Caine, Morgan Freeman och Alan Arkin i huvudrollerna är alltför rutinerade för att göra bort sig. Dessutom kastas Ann-Margret in som pilsk singelpanter. Plus Matt Dillon som FBI-agent. Jojo. Bakom ytan avhandlas detta med att bli gammal, på ytan följer vi den udda rånartrion inför den stundande stöten. Hur ska det gå? Och framförallt; kommer alla att överleva filmen?

Mest intressant; det är funnyman Zach Braff (Dr Dorian från Scrubs) som står bakom kameran. Tidigare har han väl mest regisserat indie-dramer? Garden State. Wish I was here. Här känns det mer som konventionell komedi. Jaja, inget fel i det såklart. The oldtimers puttrar på. Liksom filmen.

Oförargligt. Ok för stunden.

 

The Post (2017)

Det finns tillfällen då allt liksom stämmer. När man är sådär riktigt mottaglig för det som levereras in i sinnena och hjärnbarken.

Här har vi ett sådant. Mästaren Spielberg teamar upp med snorstabile Tom Hanks och en Meryl Streep som är på tåget igen. Att Streep bara behöver sätta sitt namn på ett filmkontrakt för att bli Oscars-nominerad tillhör numera standardförfarande (och kan alltid diskuteras), såklart att det är så här också, MEN…om det finns något tillfälle när nomineringen verkligen är befogad…så är det banne mig här. Och så är det ju en murvelfilm också! Och BOATS. En old shool-variant! Knattrande skrivmaskiner och rökande journalister vid sina skrivbord. Bara nostalgifeelingen är värd en stjärna. Vi får Washington Post och chefredaktören Ben Bradlee (Hanks). Javisst, samme Breadlee från Alla Presidentens Män! Streep är tidningens ägare Kay, den första kvinnan som är på väg att göra karriär inom branschen. Nu får tidningen gå upp mot självaste Nixon-administrationen. Det är 1971 och kriget i Vietnam rasar för fullt. Opionen hemmavid är inte nådig, och när tidningen kommer över en samling topphemliga rapporter som beskriver det hopplösa läget i Vietnam börjar karusellen. Nixon-lägret försöker med alla medel stoppa tidningen från att publicera, Bradlee fattar att han sitter på ett scoop av sällan skådat slag, Kay känner sig splittrad, starka krafter runt henne vill hålla hemliga saker hemliga. Inte minst ”författaren” till rapporten..fd utrikesministern McNamara som också är nära vän till Kay. Kärvt läge.

Ojoj, detta är älskvärt! Ytterligare ett stycke amerikansk nutidshistoria (får vi väl ända kalla det) som hade avgörande konsekvenser för hur framtiden formades politiskt i USA. I sina bästa stunder är manuset som ett sorts styvbarn från Aaron Sorkin, vass dialog, rappt tempo när murvlarna går igång. Hanks är sådär kärvt charmig som en tidningsredaktör SKA vara. Streep går från osäker miljonärska till tuff kvinna i en knökad mansdominerad bransch. Det hela är helt enkelt toksnyggt levererat av Steven Spielberg. Han låter Hanks och Streep vässa kemin mellan sig, fångar tidsmarkörer och detaljer. Det blir verbal action på alla fronter. Stressen och osäkerheten. Det eventuella hotet inför att en demokratisk statsmakt ska bestämma över vad en tidning ska få publicera eller ej. Detta är en rejäl joyride om du som jag älskar rullar om journalister. En stabil fullträff. Okej, Nixon-gänget kanske inte känns lika vidriga som katolska kyrkan gjorde i den magnifika Spotlight. Men så fick DEN också en femma i betygsraden. Här blir det nästan full pott.

Lysande underhållning detta. Murvelhatten av.

Mute (2018)

Jajamen, här fortsätts det att trycka upp Netflixare på filmbloggen. Dags för ännu en rätt känd regiman att ta emot stålars från streamingjätten. Duncan Jones! Honom har jag ju ändå haft ett gott öga till…ända sen Moon. Och Source Code var riktigt rafflande. Träskdyket med Warcraft låtsas vi inte om. Usch.

Här nu sjösätter han ett sorts framtidsscenario i Berlin runt sisådär 2050. Världen ser misstänkt likt ut som Blade Runners B-rolls. Neon, glitter och punk. Och flygande bilar! Check. Mitt i allt detta hittar vi Leo (Alexander Skarsgård), stum efter en båtolycka i barndomen och eftersom föräldrarna var tungt troende Amish så var läkarhjälp inte att tänka på. Nåväl, stum eller ej, att jobba som bartender är trots allt funkis. Och att ha en kärlek i form av en ”värdinna” på samma bar, Naad (Seyneb Saleh). Så där står han, i sina hängelsbyxor och sköter i stort sett sitt i den här märkliga världen. Tills Naad plötsligt försvinner. Spårlöst. Och ingen verkar vara villig att berätta vart. Återstår för Leo att själv ge sig in i de riktigt mörkra delarna av Berlins undre värld för hitta svaren.
Snart korsas dessutom hans väg med de minst sagt udda Cactus Bill (Paul Rudd) och The Duck (Justin Theroux), Rudd sportar snart legendarisk slokande porrmusche och Theroux pysslar med minst sagt otrevliga böjelser.

Jones spinner sin story runt de här filurerna och bjuder på en sorts miniodyssé genom ett futuristiskt Berlin. Trots att dollars säkerligen plöjts ned i projektet, med snygga visuella ytor, sjunger det ”fattigmans-Blade Runner” i min skalle. Det går att ana att det är trista lagerlokaler i Tyskland som förvandlats till fräsiga neongator i det framtida Berlin. Dessutom tar storyn alldeles för lång tid på sig. Ett kapande på 30 minuter hade gjort filmen gott. En sorts mix av drama och sci-fi-våld, men som inte riktigt verkar veta vad den vill vara. Som att Jones inte haft lust att gå in för det helhjärtat. Ändå lär detta vara lite av ett hjärteprojekt för honom då stoyrn skrevs redan innan Moon. Skarsgård gör det dock bra utan ord. Han låter ögonen tala. Theroux har värsta frillan, och Rudd med sin musche visar att han kan spela otrevliga typer på ett gött sätt.
Överlag lämnar hela rullen ett ihåligt intryck och man undrar om det verkligen inte blev mer än det här? Efter de förhandsrapporter som sipprat ut. Moon och Source Code drar ganska lätt ifrån på betygsskalan.

Slätstruket. Utan att vara uselt. Mer ett…jaha.

 

I SoF-poddens #130 funderar vi mer på hur Jones tänkte med sin story. Finns att lyssna på här.

 

Snacka om Film #130 – ”lajka Laika?!”

 

Det sanningssägande #130!
Vi dyker djupt ned i Oscarsträsket och ägnar nästan hela (bara nästan) avsnittet åt att spåna fram mer eller mindre säkra stalltips på vinnarna i den förestående filmgalan.
Men såklart att vi slänger in en lista också med de märkligaste (?) animerade filmerna man kan tänka sig.
Och så tittar vi kollektivt på Netflix nya framtidsalster med Alex Skarsgård i topprollen. Out-of-the-box eller fattigmans-sci-fi? Vi reder ut frågetecknen.

Och självklart avslöjar vi vinnaren i superdupertävlingen! Hurra!

Dina finaste snöminnen skickar du till film@sofpodden.se
Arktisk kyla och SoF-podden – a match made in heaven!

Peace, Love & Öronmuffar!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

The Snowman (2017)

Herrejävlar vilken dikeskörning! Rakt ned i snön!
Två timmars konstant splittrad och förvirrad story. Vad f-n, fick klipparn spunk!?!? Alltså, heeelt osammanhängande scener staplas på varandra. Damn it! Jag har läst boken av den norske författaren Jo Nesbø, en föredömligt spännande och oförutsägbar mörk historia om den desillusionerade norske snuten Harry Hole i Oslo vilken dras in i jakten på en seriemördare som har ihjäl kvinnor och lämnar en snögubbe likt ett hånfullt visitkort vid varje mordplats. Sträckläste boken. Lätt en av norskens bästa i bokserien om Harry.

Filmen är som ett hån mot detta. Lider helt klart av gigantiska produktionsproblem. Som att det inte funnits varken tid eller pengar…..eller tålamod att jobba fram ett stabilt alster. Även om man inte läst romanen framstår vissa partier som helt ologiska och gåtfullt ihopsatta. Och har man läst boken…ja jäklars i så fall alltså. Vilken soppa det blir då! Värst av allt; det är vår svenske Tomas Alfredsson som står bakom kameran. Detta är inget vidare att ha på sitt cv. Från börjar skvallrar ryktena om att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen, men av detta blev intet och han står med som producent istället. Drabbades hela projektet av kalla fötter då? Drog filmbolaget öronen åt sig? Inte ens Alfredsson lyckas rädda detta haveri. Inte heller Michael Fassbender i huvudrollen. Han snubblar mest runt och ser förvirrad ut. Pålitliga Rebecca Ferguson då? Hon är ju en klippa! Men nej, hon kommer också bort i denna träskrulle. Som för övrigt är belamrad med diverse andra svenskar i rollistan; Peter Dalle, Jonas Karlsson, David Dencik och Sofia Helin. Men inte hjälper det.

Norsk seriemördarjakt på engelska, nix inte en bra idé. Tomt, ihåligt och framför allt förvirrande ihopsatt. Det är inte alls vad jag förknippar med kapten Alfredsson.
Skit och pannkaka detta.

Only the Brave (2017)

Är detta en typisk Steffo-rulle? Javisst, såklart det är.
En BOATS om ett gäng hårda killar (och förstående fruar) som steppar upp när det behövs som mest. Som vanligt kan Hollywood detta med att skildra verkliga händelser på ett dramatiskt och intensivt sätt. Okej, inte alltid. Men för det mesta. Det säger sig också självt, att har du svårt för klyschor ihop med hjältedyrkan the american way…bör du hålla dig borta från detta.

Rullen tar avstamp i historien om the ”Granite Mountain Hotshots”, ett gäng brandmän i den lilla staden Prescott, Arizona, som 2013 gav sig in i kampen om att släcka en av de värsta wildfires som härjat i delstaten. Fram till denna kritiska punkt i filmen får vi hänga med ett par av figurerna, vara med på jobbet, den obligatoriska galghumorn, den rutinerade bossen Marsh (Josh Brolin), hans högra hand (James Badge Dale), vildhjärnan (Taylor Kitsch) och SÅKLART rookien (Miles Teller). Privatlivet sätts på hårda prov för alla, främst för fruar och barn. Men som vanligt i hjältestorysar så måste jobbet komma i första hand. Hur illa ställt det än är.
Regisserat av Joseph Kosinski som ju gav oss Oblivion för ett par år sen. Nu sportar han stoiska brandmän, lömska skogsbränder, rök och ansträngda privatliv. Rejält snygga scener på brinnande landskap och skog. Effekterna känns top notch. Kosinski håller det dessutom ganska ovisst mest hela tiden i ”actionscenerna” mot eldsvådorna. Vill du leta viss styltighet i storyn kanske den hittas i de lugna scenerna…visst hade jag önskat lite mer att bita i för tex Jennifer Connelly som fruga till Brolin, men absolut inget som drar ned helhetsupplevelsen. För tusan, vi får ju Brolin som stenhård brandman! Vad kan gå fel?? Extra bonus blir gamle räven Jeff Bridges som stöttande stark man i den lilla staden. Vilken duo! På ytan en klyschig rulle, som plötsligt engagerar mer än jag trott från början.

Vill du göra dig en otjänst fräser du ut på internetzet och läser på om de verkliga Hotshots-gubbsen och vad de råkade ut för när de stod upp mot den numera ökända ”Yarnell Hill Fire” i juni 2013. Annars väntar du  med att kolla fakta och omständigheter tills du upplevt detta lilla adrenalinpiller med minst sagt dramatiska turnarounds.

Engagerande, spännande och till och med lite känslosamt i rummet.

The Cloverfield Paradox (2018)

En rulle som tagit lite olika turer fram till hit. Från början en originalstory som hade arbetsnamnet God Particle. Tills icke helt obekante J.J. Abrams fick span på storyn. Och snabbt som en atompartikel beslutade sig för att införliva den i Cloverfield-franschisen, via lite lagom justeringar i manus. Vilket naturligtvis i sig har bemötts med olika reaktioner. Vissa utdelar spott och spä och hade hellre velat se originalstoryn, så som den en gång var uttänkt, komma till liv. Andra tycker att det väl funkar helt okej. Och där är jag. Dessutom valde Paramount att släppa rättigheterna till Netflix, som lika snabbt skjutsade ut den i streamingflödet. En signal om att man inte trodde på rullen som biofilm? Kanske.

I en nära framtid är det illa ställt på jorden. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Det har gått så långt att nationer hamnar i luven på varandra om både ditt och datt. Främst om energiförsörjningen. Nya krigshot vilar ständigt över planeten. Därför finns också rymdstationen Cloverfield i en bana runt jorden, befolkad av ett gäng forskare, ingenjörer och fixare som har till uppgift att försöka få igång en enorm partikelaccelerator ombord som kan ombesörja energi till jordens alla behövande. Ingen högoddsare att påstå att maskinen krånglar. Besättningen sliter sitt hår och påfrestningar anas i umgänget rent socialt. När maskinjäkeln till slut behagar hoppa igång..ja det är då det skiter sig på allvar. För VAR är plötsligt den blå jordbollen som hela tiden funnits utanför rymdstationens fönster??

Helt klart är att det går att se var filmen har sin originalstory och var man klistrat in nya grejer för att få den intryckt i Cloverfield-universumet. Det går liksom inte att missa de skarvarna. Vilket nu absolut inte behöver betyda att filmen inte gör vad den ska. På minussidan finns förstås att rullen inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En vetenskaps-sci-fi? En spänningsthriller? Eller kanske till och med en sorts svart komedi?? Man får liksom allt serverat under 100 minuter. Ändå kan jag inte påstå att det blir rackigt. Casten gör vad de kan. Vissa scener funkar såklart bättre än andra. Sett ur Cloverfield-perspektivet blir det en småputtrig utveckling, själv tycker jag att den kanske fungerar som en sorts (med lite vilja) bro till den första Cloverfield från 2008. Inte helt galet. Men det är ju jag det. Rymdspänningen har man sett förut, lagom mycket springande i korridorer. Offer måste göras och knappar måste tryckas på..placerade på de mest konstiga ställen. Men återigen, går man in detta med rätt humör är det inte kattskit. Abrams nöjer sig med att producera och överlåter regiandet till en Julius Onah. I rollistan hittas inga superstars, mer habila ”svensson-skådisar” som Daniel Brühl, David Oyelowo, Chris O´Dowd och norsk-Aksel Hennie. Och javisst, det funkar det också.

Lagom gåtfull och lagom lättviktig action i rymden. Att (mikro)sambandet med de andra Cloverfields är ansträngt skohornade in i mallen kan jag ta. Ingen himlastormande upplevelse, mer en stunds underhållning som gör jobbet. För den som har rätta humöret påkopplat.

Black Panther (2018)

Så var det dags för den svarta pantern att hoppa in i MCU också. Efter gästspelet i Civil War, som lovade gott, får han här nu en hel film att gotta sig i.
Och det är raka rör från början. Via ett apsnyggt intro presenteras vi för hittepå-landet Wakanda i Afrika. Ett mystiskt land. På ytan fattigt och hankar sig fram på jordbruk. Under en skyddande energikupol (tänk Wonder Womans ö) döljer sig dock en högteknologisk civilisation där det fräsiga ämnet Vibranium (Captain Americas sköld!) utvinns. Wakanda bjuder således på ett och annat förutom det ögat först möter.

Hur är det med rullen på just den fronten då?
Oerhört hajpad och uppsnackad inför premiären. Handplockad regissör i fantomen Ryan Coogler (Creed). Har han lyckats sätta sin egen prägel på rullen…eller inordnat sig i MCU´s strikta ramkoncept? Både och säger jag. Såklart finns vissa checkpoints som aldrig får utelämnas i ett Marveluniversum. Filmerna däri glider lätt och effektivt enligt väl beprövat storymönster. Men, Coogler har faktiskt lyckats med bedriften att ändå göra den mest djupa Marvelfilmen på länge. Ett sorts budskap, som i första hand handlar om individer och att tro på sig själv som…vanlig (?)..människa. Kanske är det en av de ”smalare” superhjältefilmerna? Storyn om unge T´Challa (Chadewick Boseman) som återvänder hem för att ta över landets tron efter att fadern blivit mördad i Civil War (remember?). Inte det lättaste ska det visa sig när utomstående Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp som gubben i lådan, med ett svårtbortförklarat arv, och utmanar T´Challa om ledarskapet. Killmonger är lätt en av de bästa badassen Marvel trollat fram. En skurk man faktiskt bryr sig om, som har (nästan) hållbara argument för sina handlingar. Jag gillar det. Vilket också betyder att hjälten själv, den svarta pantern, hamnar lite i skymundan. Han liksom bara är där. Blir han möjligen den blekaste personen i sällskapet?

Två saker dock som drar ned helheten; en i mina ögon helt meningslös utflykt till Sydkorea för att få till stånd en förvisso fräsig biljakt. Hade lika gärna kunnat bedrivas i Wakanda. Plus då den obligatoriska CGI-finalen när det ska brännas på med det mesta som finns i effektväg. Masscener där jag har svårt att engagera mig sådär jättemycket. Hade vi inte nog av sådant i Ringen-trilogin…? Och nog hade väl den absolut sista fajten mellan Pantern och Killmonger kunnat ha bedrivits någon annanstans än inne i ett berg, på ett tågspår…i mörkret? Där precis allt är CGI-konstruerat. Lite själlöst är känslan.

Rejält bra ös i birollerna måste tillstås ändå. Filmens skönaste roll görs av T´Challas syster, den teknikbesatta Shuri (Letitia Wright) som en sorts Q för hjälten. Alltid redo med en dräpande replik eller en vass teknikpryl. Vi får också bra inhopp av Lupita Nyong´o, Angela Bassett, Martin Freeman OCH Andy Serkis! Han har ju dykt upp tidigare i MCU! Varför Hollywood dock envisas med att ringa Forest Whitaker när det behövs en äldre, stoisk, svart skådis…känns lite tröttsamt. Har inte han gjort sitt nu? Är han rentav den nye James Earl Jones?
Cooglers rulle har gjort det bra för Hollywoods svarta stjärnor. Inte tal om annat. Han presenterar också en story som inte bara bygger på effekter och yta. Cred för det. Att det sedan stundtals hemfaller åt vissa tröttsamma detaljer får jag väl svälja på vägen. Pantern tar sin rättmätiga plats i MCU. En av de mer berättande superhjälterullarna, helt klart. Dock alldeles för lång för sitt eget bästa.

Stabilt.
Underhållande….utan att få mig att tokjubla.

 

Pantern får såklart sina beskärda delar minutrar i SoF-poddens #129. Lyssna gärna här.

Snacka om Film #129 – ”Pung Jackman”

 

Det äventyrliga #129!
Med ett vigt pantersprång hoppar vi rakt ned i poddsäcken!
Vi avhandlar bla; Daniel D Lewis hotar med filmpension, kan vi ta det som ett löfte?
Vilka icke-pk-rulllar (nej inte p-rullar) förtjänar att nämnas?
Nya Cloverfield-rullen…en paradox?
Vad händer i hittepå-Wakanda hos Pantern??
Dessutom smörar vi med lite lockgodis såhär i Oscarstider!
Get Some!

Allt förstås paketerat och snickesnackat enligt bästa nördförmåga.
Den här veckan dessutom med liiiite annorlunda inramning! Tjosan!

Älska oss på film@sofpodden.se
Dygnet runt!

Peace, Love & Panters!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film