The Dirt (2019)

Klart att det ska smidas när järnet är varmt! Bohemian Rhapsody kanske öppnade fördämningarna?
Biopics om musikaliska gamla hjältar. Hur många till har vi att vänta? Netflix dyker på hajpen och slänger upp filmatiseringen av Mötley Crües galna ”självbiografi” The Dirt. Alla som växte upp med glamrockshårdrockarna på 80-talet ler i dubbla led. Själv var jag ingen hårdrockare direkt. Bossen Bruce var min kille. Därmed inte sagt att man inte uppskattar en god skröna. Vilket det här är. Allt från uppväxten till de första stapplande stegen som band. Och sen skandalerna och att leva upp till myten om sex, drugs and rock. Såklart till viss mån klyschigt, men också underhållande. Och lite edgy för att vara Netflix kanske? Otroligt mycket naket, kroppsvätskor och knark i omlopp under knappt 110 minuter. Är det porträttlikt? Svårt att avgöra kanske, som sagt…jag var icke en beundrare direkt av Vince Neil och hans muntra musketörer. Här återfinns skådisar som Douglas Booth, Daniel Webber, Machine Gun Kelly (namnet!) och GoT-bekante Iwan Rheon i tidstypiska hårdrocksperuker.

Ganska länge en ordinär saltad (?) berättelse utan större överraskningar. Men sen! Händer något. Plötsligt tar sig storyn in bakom de där ruffiga fasaderna. Jag anar ett hjärta och själ hos de de inblandade. Ser du bara lite bakom ytan så berättas en sällsamt rörande (faktiskt ibland) historia om ett gäng snubbar som det kanske gick lite för fort för ibland. Till slut kommer jag på mig med att den här betydligt billigare och lite mera ”kusinen-från-landet”-produktionen faktiskt berör aningens mer än självaste Bohemian Rhapsody! Hoppsan! Och då superdupergillade jag ju ändå den! Så kan det gå! Otippat!
Väl värt detta! Även för en icke-hårdrockare från förr.

Snacka om Film #185 – ”varulven har vaknat!”

 

Kan det vara så att det är våren som vaknar i #185!?!
Vi KAN ha bevis för det. Den dynamiska duon bakom mikrofonerna är redo för tjatter! Bort med influensa och in med sockerspeed!
List of the week med halvläbbiga rullar på olika sätt, en dansk polis som charmar Fiffi, Vattenmannen som familjefarsa i snö?? Javisst funkis, iaf om du frågar moi!

Vår man i Sörmland är inte bara en trogen lyssnare, han är Patron också! På finaste nivån! Då får man önska en filmrecension i podden! Vi tar oss an hans…eh…udda request. Har det gått inflation i musikaliska biopics?? Kanske. Här kommer en till! Rykande färsk från Netflix. Fiffi hoppar förstås lite extra eftersom det är ett band hon LEVDE och ANDADES med när det begav sig!! Ojoj…hur ska det här gå?! Vi tar såklart på oss tyckar-glajjorna!

Och så kan du tävla igen! Förstås!
In och vråla lite vår ihop med oss!

Passa på att stödja oss på patreon.com/snackaomfilm!
Fint extramaterial bara ligger där och väntar på dig! Seså!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Captain Marvel (2019)

Marvels 21:a rulle i MCU håller på att börja riktigt illa. Köra av vägen direkt. Innan det ens gått en kvart. Aj tusan! Ett jädrans virrvarr av rymden (jymden!!!),planeter som jag glömt namnet på, olika raser som ligger i luven på varandra (Kree, Kraa eller Kree…mot Skrulls eller Skrolls…vete fan). Åh jäklars så rackigt trist! Nästan så jag blev lite trött i ögat direkt! Captain Marvel heter i början Vers eller nåt, och tillhör en specialstyrka som leds av filuren Jude Law (är det sådana här roller han får nu?). De är på hemligt uppdrag nånstans, har glömt varför…men det var nåt  med en spion som skulle räddas/infångas. Alltså, det ÄR för trist det här. I början. Sen händer nåt. Vers (fortfarande osäker på stavningen där så bare with me alla Marvel-hardcore-fans) kraschar på gamla hederliga jorden…och PLÖTSLIGT VAKNAR FILMEN TILL LIV! Det är 90-tal och ut på scen kliver nu Brie Larson och börjar dominera! Snart träffar hon en yngre upplaga av Nick Fury (föryngrad Sam Jackson funkar finfint), och ledtrådar om Vers förflutna måste sökas. Läge för äventyr och röjaction anpassad till 11-årsgräns.

Manusmässigt en av Marvels blekare historier, men den räddas upp till en underhållande nivå av Brie Larson som dagens hjältinna. En del åsikter finns att hon är det svagaste kortet i filmen, men går icke att hålla med om. Hon är ju det starkaste! Ingen kan som hon stirra ned en person! Blicken! Tuffheten! Hon har swag! OCH, mitt i allt en trulig charm som inte går att värja sig mot! Dessutom en finfin kemi med Sam Jackson, vilket ofta mynnar ut i ett par sköna comebacks i dialogen. Regissörsduon Anna Boden/Ryan Fleck lyckas till sist hitta en underhållande nivå på rullen. Effekterna är sådär som de brukar vara i Marvels ”mellanfilmer”, inte FÖR bombastisk eller svulstig. Standardsnygg. Action vi sett förut, men utan att bli trist. Tacksamt nog slipper man den värsta ”obligatoriska 20-minuters-CGI-finalen” där det ska bombas in effekter. Lite mildare här. Skurksen är dock astrista och behållningen finns i Larsons agerande mot sina skådiskollegor. Ligger lite i samma vatten som Guardians of the Galaxy och Thor: Ragnarok när det gäller tonen i rullen….UTAN att för den skull vara i närheten av dom! Men visst vill vi se mer av Captain Marvel! Är det henne MCU ska bygga vidare på?? Hoppas. Tuffheten och de raka puckarna finns där! En originstory som börjar illa men tar sig och blir till slut ändå underhållande. Men katten Goose är bäst! Ger G-kraften ett nytt utseende! Tjo!

 

Vad tycker poddpartner Fiffi?
Vad tycker mästerbloggaren Henke?
Vad tycker ordkonstnären Sofia?

Snacka om Film #183 – ”I don´t give a fuck…döda dom!!”

Snacka om att vi trycker in filmflamset i veckans avsnitt! Det är MUSTIGT och MURRIGT om vartannat!
-99 års bästa filmer, ett besök på El Royale Hotel, en önskerecension från en Patreon-medlem om en minst sagt..udda syskonskara.

SJÄLVKLART  hinner vi också med ett besök i MCU och spanar in Brie Larson som stentuffa Carol Danvers i just Captain Marvel!

Lägg till detta; Mello, Talmannen, Noice, vädret, Wacko-Michael Jackson, grottdramat i Thailand…..så har vi oss en fullmatat avnsnitt! Och vem var nu Steve Kanaly igen….? Missa heller inte att tävla! Gånger två!

Kom åt drösvis av extramaterial hos SoF-podden…bonusrecensioner och extrasnack om allt möjligt i filmens värld.
Besök patreon.com/snackaomfilm och hoppa med!
Get some!
p.s. Apropå Captain Marvel….vi rankar ALLA 21 MCU-filmerna!
Du hittar Top 21-listan under extramaterialet hos patreon.com/snackaomfilm

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Paddington 2 (2017)

Ahhh, Paddington. Den lille gynnaren. Hur kan man inte älska denne finurlige björn med sina marmeladmackor!! I förra rullen gjorde han ju bejublad entré in i familjen Brown. När vi återigen möter honom har han blivit en del av vardagen i grannskapet. När hans moster Lucy nu ska fylla 100 (björnår?) måste present införskaffas. En fin pop-up-bok hittas i Mr Grubers antikvariat. Lyckan dock kortvarig när en tjuv snor boken. Vild jakt som slutar med att Paddington själv blir åtalad för stöld! Aj! Fängelsedom och in i buren med den godmodige lille björnen. Nu måste alla knep tas till för att fixa biffen. Både för The Browns och björnen själv.

Detta är ju för jäkla härligt ändå! En uppföljare som liksom bara tutar på och kör vidare i samma härliga anda som första filmen! Man blir helt enkelt glad att hänga med Paddington! Och lyssna på honom! Ben Wishaws lugna röst ger figuren en galet levande karaktär (har man möjlighet ses rullen FÖRSTÅS med originalspråket). Trots att det kanske är klassat som en familje/barnrulle..finns här gott om skämt som ligger en bra bit över kidsens huvud och träffar oss gamlingar helt rätt. Britthumor när den är som bäst kanske! Fortfarande mycket bra insatser av Hugh Bonneville och Sally Hawkins som makarna Brown. Dagens skurk görs av självaste Hugh Grant, och jisses vad bra han passar som stiff, illvillig skummis! Grant bjuder på hela sitt komiska register, och tar verkligen hem det. Vi glömmer inte heller Brendan Gleeson som Paddingtons fängelsepolare! Mumma! Såklart apsnyggt (björnsnyggt??) vad gäller effekter och det visuella. Jag tror banne mig på att det är en liten björn i röd hatt med en marmeladmacka som knallar runt och sprider visdomsord! Man blir helt enkelt på topphumör med Paddington! Oerhört bra uppföljare till en redan toppenbra originalrulle!

Bad Times at the El Royale (2018)

En satans snygg film detta! Färger, musik och mörker i samspel med varandra på ett rejält tittvänligt sätt. En del har kallat den sävlig, nästan lite trist. Jag, som gillar när stämningar byggs upp ihop med det som presenteras visuellt, har inget att klaga på här. En ensemblerulle. Ett antal främlingar som alla samlas på samma ställe,  i det här fallet det något slitna hotellet/motellet El Royale på gränsen (precis på faktiskt!) mellan Nevada och Kalifornien. Det är 1969 och hotellet har sett sina bästa dagar passera förbi. En gång i tiden ett ställe där frifräsare som tex The Rat Pack höll till. Eller Marilyn! Nu istället en regnig kväll som blir skådeplats för en sällsam historia. Drew Goddard, manusgeniet med The Martian, Daredevil-serien och Cabin in the Woods på meritlistan, sportar här upp en thriller-noir som träffar på alla snygga punkter. Musiken, gåtfullheten och framför allt scenografin! Detaljerna! Herregud, jag som fullständigt älskar gamla motell/hotell från 60-talets amerikanska färgexplosiva skola…går ju ned i brygga här! Färgerna, murrigheten, feelingen! Man anar en svunnen epok med fest och glam och hålligång bland alla retrodetaljer! Goddard har icke slarvat med grovjobbet! Nu fylls också skådeplatsen med diverse kufar och hemlighetsfulla lirare. Ingen tycks vara den man utger sig för att vara. Mycket underhållande.

En film-noir som satsar på att bygga känslan helt enkelt. Jag gillart! Gillart rejält mycket! Jag gillar att de olika storylinesen liksom inte hör ihop från början, men sakta börjar mixas i varandra. En del kanske till och med kommer att börja muttra om fattigmans-Tarantino….men det går inte att hålla med om. Den här rullen fiskar kanske i samma vatten i vissa scener..men där QT ofta fläskar på med brutalitet och grova kanoner…håller dagens alster mer på sig och satsar på dialogen i samspel med den sjukt snygga scenografin och miljöerna. Inget fel på skådisarna heller; Jeff Bridges, Jon Hamm, Dakota Johnson, Cynthia Erivo och alltid sevärde Chris Hemsworth i en bisarrt underhållande roll.
Ett rackarns snyggt manus/regi-jobb av Goddard detta! Oerhört väl värt att sitta igenom dryga två timmar. Mumma för ögat!

Vice (2018)

En hel rulle om amerikanske vicepresidenten Cheney. Ojoj, kan det verkligen vara underhållande? I drygt två timmar också!? Visst serru, svaret på frågan är ju ett Ja! Med tillägget kanske; om man är lite sucker på det här med amerikansk politik och alla dess turer. Som jag är. Vad vet vi egentligen om Dick Cheney? Sådär på förhand. Inte så jäkla mycket visar det sig. Att Cheney fanns med i kulisserna bakom George W. Bush under dennes administration…kände man ju till. Men kanske inte den maktfaktorn han ändå uppenbarligen var. Regi/manusmannen Adam McKays rulle kör en snabbkurs genom Cheneys liv fram till att han blir en tung pjäs i Vita Huset. Är det en komedi? En svart skröna? Eller en ”riktig” BOATS? Svaret är kanske en sorts mix. Liksom i sin förra rulle The Big Short väljer McKay att berätta allvarliga saker med en sorts svärtad humor. Där jag dock inte alls föll för DEN rullen…går det bättre här. Kanske svaret är så enkelt att det beror på att amerikansk politik är så pass mycket intressantare är amerikansk ekonomi? Å andra sidan går ju ofta de två ihop ganska mycket. Jajaa..fan vet.

Christian Bale dominerar såklart som den bastante Cheney, både till fysisk form och till agerandet. Kanske hans Oscarsnominering var rätt ändå? En rejält färgrik skröna detta. Med nedslag i olika tidpunkter i den politiska världen som formade Cheney och hans medarbetare. Är det en känga mot republikanerna? Jag vill ju tro det, demokrat-ivrare som jag är. Andra att hålla ögonen på är Steve Carell som Donald Rumsfeld, Sam Rockwell som Bush och Amy Adams som Cheneys fruga Lynne. Allt som alles en rejält uppfriskande stund med lite roande/oroande insikt om vad som eventuellt skedde bakom maktens dörrar. Även om McKay skojar till det och kanske inte helt går i borgen för att allting utspelades som det presenteras….blir det ändå svårt att göra för mycket hittepå med Cheney. Han är ju ändå så pass officiell som person? Kanske mer en rulle för den som gillar dialogdriven film där det tas rejäla genvägar till punchlinen. Verklighetsbaserad skröna är kanske orden som passar bäst.

Snacka om Film #182 – ”hon ger ordet sliten ett ansikte!”

182:an är precis som vanligt igen.
Vi sitter i våra små krypin och bluddrar högt och lågt, subjektiva sanningar och allmänna snickesnackerier. Precis som vanligt alltså.
I Veckans Lista är det Coen-bröderna som ställs under luppen lite..på ett annorlunda sätt. Fiffi gör en kupp! Igen! Fast en bra sådan förstås. Jag glor på tungt maskerad Christian Bale och underhålls än en gång av kängor i den amerikanska politiken. Tillsammans har vi också upplevt Nicole K´s nya insats som sliten krimmare. Jobbigt läge för Nicolan!
När vinnarna i Venom-tävlingen ska utses…håller det hela på att gå överstyr ordentligt! Tur att det är helg snart och alla får vila upp sig.
OCH, vi går igenom svaren och vinnare i vårt Valentine Weeping Quiz!
Som ni har väntat!
Vinter eller Vår ute?! Skit i det, med podden som sällskap är det alltid sommar!
Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Searching (2018)

Searching är just en sån där rulle som har förmågan att med små medel fixa engagemanget, och spänningen! Det speciella med rullen är ju också dess format, att hela tiden utspelas visa skärmar. Dataskärmar, mobilskärmar, ipad-skärmar…kort sagt, det som enheternas kameror ser…det ser vi. Begreppet har använts förut, så det är ju inget nytt. Lite ovanligt första minuterna kanske men sen vänjer man sig. Vi lever ju trots allt i den elektroniska världen. När änklingen Davids (John Cho) dotter Pam (Sara Sohn) inte kommer hem efter en övernattning hos en kompis..och dessutom inte går att nå…börjar oron gnaga i David. Med all rätt!!!! Okej, nu är jag ju superduperpartisk i målet såsom varande 3-barnsförälder…men det är oerhört lätt att identifiera sig med David. Ångesten i magen, oron i bröstet. Och det där att man ringer och ringer OCH RINGER…och ingen dotter som svarar (hur mycket hatar man inte mobilsvar i sådana här lägen!!!). Hopplöst läge för David och till slut återstår bara att koppla in polisen. Vad göra förutom att vänta? Jo, kanske börja kolla dotterns dator som fortfarande finns kvar hemma. Han tar sig snart i burken, och vips öppnar sig en helt ny värld han inte känner till. David blir plötsligt hemmadeckare, och via Pams dator, facebook-sidor, instagram-konto osv osv……börjar han fatta att han kanske inte känner sin dotter så bra ändå…

Jädrans finurligt ändå det här. Upplagt som ett litet minidrama, vilket så sakteliga övergår i mysteriedeckare. Utan att på något sätt bli tramsigt. Och grundtonen i rullen är hela tiden att hur lite man kanske känner sina barn..om man inte pratar med dem! Så, nu har filmens moraldos tryckts in lite snabbt. Ta dig förbi den och det blir en engagerande stund ihop med desperate David när han försöker få reda på vad som hänt dottern. Vissa logiska luckor måste såklart sväljas (det är ju trots allt en film), men bara man sväljer ordentligt så funkar det. Annan bra roll görs av Debra Messing som kriminalaren som tar sig an Davids fall. Och som sagt, bli kompis med filmens ”format” så bjuds du på en åktur bland de ack så välbekanta skärmarna som ju finns i din vardag hela tiden. Stabil underhållning.

Mile 22 (2018)

Ingen hemlighet att jag gillar regissören Peter Berg. I mina ögon en snubbe som har förmåga att skapa både engagemang och spänning i sina filmer. Något av en specialare i hans fall är ju också att han gärna gör rullar baserade på verkliga händelser, Lone Survivor, Deepwater Horizon, Patriots Day, och SÅKLART spelar på patriotiska strängar av guds nåde. I vissas ögon kräkmedel, i andras snygga stämningshöjare som hela rullar kan byggas runt. Jag har som sagt inga problem med Bergs patriotism, utan att för den skull hylla hans uppenbarligen republikanska dragning (fi fan!) på skalan. Här känns dock som ett avsteg på Bergs ”seriösa” filmtillverkning. Istället en renodlad actionthriller som bara vill smälla och panga i en och en halv timme. Superduperklyschigt ytligt sådär så det riktigt svider. Och, även här Mark Wahlberg upp i rollistan. Som CIA-snubbe ute på shady uppdrag i sydostasien. Tillsammans med sin sidekickgrupp handlar det om att hitta försvunnet radioaktivt medel som kan användas i terrorbrott. Spåren leder till Indonesien, som nu alltså blir spelplatsen. En avhoppad indonesisk agent kan sitta på information, men han vägrar prata innan han fått asyl i USA. Uppdraget således att eskortera agenten till en flygplats där ett plan väntar. Lättare sagt än gjort då indonesisk underrättelsetjänst (?) gör allt för att hindra the heroes. Det blir till att skjuta sig fram helt enkelt!

Som sagt, det smäller. Det exploderar! Det ryker! Det biljagas och springs. Här finns inget nytt under solen att rapportera i filmberättande. Det har såklart gjorts förr. Både bättre och sämre. Och ibland är det ju så; att man liksom bara vill se lite fräsig våldsaction utan djup. Får man här. Berg vill uppenbarligen inte berätta något den här gången, istället satsas bucksen på tung action och bistra repliker. Och eftersom Berg ändå har öga för det visuella när det gäller Hollywoodaction, är det snyggt som tusan. Om än inte trovärdigt för fem öre. Men vem hade väntat sig det?
Dessutom bjuder rullen på en liten twist som är rätt snygg…och maskerar sig rätt bra. Förutom Wahlberg görs solida insatser av Lauren Cohan, Ronda Rousey, indonesiske slagsmålsesset Iwo Uwais och minsann John Malkovich i en liten men viktig roll! Fredagsmackelibong utan hjärna som gör jobbet för den som inte kräver alltför mycket.
Trean är måhända lite snäll, men jag säger ju inte nej till lite shootouts i snygg regi.

About Time (2013)

Men satan i helgsoffan vilket mys det här var då!
Och! Det dröjde ända fram till nu innan jag såg rullen. Så kan det gå. På tiden att jag såg den då. Richard ”Love Actually” Curtis bakom både manus och regi. En ren (nästan) romantisk komedi som tar med magkänslan på en skön liten resa. Skriver nästan renodlad kärlekskomedi…för det finns ett litet mått av akward….tja vad ÄR det….twist? Lulligt kryddmått av sci-fi (!) kanske?? Unge Tim (en klockren Domhnall Gleeson) får veta av sin pappa (Bill Nighy på lekhumör) att männen i släkten har en märklig genetisk förmåga….de kan resa i tiden! Dock bara bakåt. WTF??! Jaja, även om DET låter bonkers så är det inte en jättebig deal i filmen. Okej, Tim använder såklart ”förmågan” då och då i kärlekens tecken (och ibland i andra rätt komiska sekvenser) men den udda touchen är aldrig det som sätts i superfokus. Istället är det mötet med Mary (Rachel McAdams…charmigt bedårande) det handlar om. Är Mary Tims stora kärlek? Med alla hinder och verkningar DET innebär. Kanske är det också en sällsam berättelse om att åldras.

Trots den lite märkliga approachen med tidsresandet har Curtis en härlig förmåga att spotta ur sig dialoger som man bara gillar rakt av. Ytliga, klyschiga kanske…men tusan vad trevligt det blir! Gleeson funkar perfa som filmens protagonist (dessutom skulle lika gärna Hugh Grant kunna ha haft rollen! Här finns repliker som är typiska Grant-iga) Örnögda får också se Margot Robbie i en liten roll.
En myspysig underhållande kärleksskröna, som trots sin övernaturliga touch…aldrig blir ”overklig. Brittisk romcom levererar. På sitt sätt.

Snacka om Film #181 – ”mer com än rom!”

 

Veckans #181 ägnar sig (nästan) helt åt Oscarsspektaklet!
Tillsammans med våra gäster Sofia och Johan samlas vi runt (eller var det rektangulärt) ett bord i Trångsund och går loss i snickelisnack om högt och lågt. Oscarsminnen, film som underhållningsmedia, filmbetyg (behövs dom??) osv osv OSV!
Så har vi fått ett hemligt kuvert också! Med frågeställningar som inte ens jag och Fiffi har en aning om på förhand! DESSUTOM! Vi får en fråga på mail från en person…kanske inte lika begeistrad i film som vi är…om hur det KÄNNS i kroppen när man ser på en riktigt bra rulle!
Allt detta och mycket mer nörderier få du om du tunar in oss den här veckan!

Vill du ha ÄNNU MER Snacka om Film rekommenderas ett besök på patreon.com/snackaomfilm , där du kan stödja oss, och på kuppen få tillgång till klipp, bonusrecensioner och bilder som inte hittas någon annanstans! Som ett gött extramaterial på en bluray helt enkelt!

Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Vengeance: A Love Story (2017)

Damn, det började ju så bra. Och höll ändå i sig till sådär 40-minutersstrecket. Och sen….
Gamle goe överspelarn Nic Cage igen. Men vänta, här är han ju ändå funkis i sin roll. Lite nedspelad sådär. Går mest runt och ser ledsen ut. Som kriminalaren John får han nysta i fallet med stackars Teena (Anna Hutchison), överfallen och våldtagen på väg hem från nationaldagsfirarpartaj. Dottern vittne till allt. De skyldiga är ortens traditionella rötägg. John och poliskollegorna kan strax gripa asen, men en synnerligen sliskig advokat (Don Johnson) ser snart till att Teenas bräckliga vittnesmål smulas sönder. De skyldiga går fria. Teena (faktiskt mycket bra spelat av Hutchison) bryter ihop, unga dottern och mormor gör sitt bästa att finnas där för Teena. På avstånd ser den plågade John på. Men vänta, kan han han göra nåt i lönndom kanske..? Klart han kan!

Inget fel på hämnarrullar! Att ett gäng sliskiga våldtäktsmän hamnar i kikarsiktet är ju bara gött! Cage, återigen jäkligt nedtonad (generellt tjänar ju karln på det!) funkar helt okej som svårmodige John. Det är inte hans fel att filmen helhet slirar. Inte heller Hutchison ska klandras. I en uppenbar lågbudgetmiljö spelar hon rätt övertygande med de förutsättningar som finns. Nix, jag skyller allt på manuset som tar till de klassiska skräp-klyschorna för att förstärka scener. När det faktiskt inte behövs. Jag tror till exempel inte för en sekund på att en domare i rätten beter sig så som gubben gör i den här rullen. Den situationen finns bara med för att ”förstärka” hopplösheten för Teena. Ibland är ju trots allt less more…. Vi lägger också lite skuld på den okände regimannen som kanske ville lite för mycket. Cage kommer undan, men han har ju i ärlighetens namn inte asmycket att göra på det djupare planet. Som en hygglig tv-rulle i bästa fall. Självklart ligger B-stämpeln tung.

 

A Star Is Born (2018)

Men se där ja! Pang, smackelibong så satt den i skallen och kroppen!
Klyschig? Såklart. Men vad f-n, filmer kan väl vara bra ändå! Bradley Coopers stora stund (?) som skådis, och regiman, rentav! Han har tagit det gamla slitna manuset om den gamle avdankade stjärnan som möter och upptäcker den oslipade unga diamanten…till ännu en nivå. Och lyckas också se till att storyn står på HELT egna ben. Inte någon gång sitter jag och tänker på de gamla versionerna som tidigare filmats i Hollywood. Bra betyg bara där. Jack (Cooper) är den countryrockstjärnan som peakat men ändå har sina fans. Turnélivet är hårda papper och Jack dövar med sprit och piller (oh, that old road again.) Unga Ally (Lady Gaga i sensationellt bra roll!) jobbar och drömmer om att kunna sjunga for a living. När de två möts av en slump händer det grejer! Gnistor sprakar! En musiksaga startar! En stjärna föds! Mustigt, gulligt, läckert, romantiskt…besvärligt. Den naiva jakten på tomtebolycka kommer inte utan pris. Höga pris. Kan fallgroparna undvikas?

Cooper känns förvånansvärt solid som regissör. Han fångar de där momenten som jag tror på. Lever mig in i. Klyschorna skulle kunna ha haglat i legio, men regissören Cooper lyfter blicken och låter skådisen Cooper vara en katalysator åt Ally. Rejält funkis! Lady G själv lyser i rollen! Damn, vad bra hon är! Och hur perfekt passar hon inte att spela den där ”ordinära tjejen” som du kan möta på vilken gata som helst. Hon känns ”enkel”. Trovärdig. Som granntjejen next door. Förtrollande bra sångnummer förstås, men annat var väl inte att vänta. Oscarn för bästa sång sitter som gjuten. Det enda som INTE har mig är finalen. Har lite svårt att köpa händelseutvecklingen där. Den berörde mig inte alls som jag hade velat. Så kan det gå.
Trots det en helgjuten rulle med hjärtat på rätta stället! Dessutom, BONUS: Sam Elliott!
Mumma detta. För alla hjärtan som inte är iskalla.

Bohemian Rhapsody (2018)

Är det här filmen om Queen, eller filmen om Freddie? Ibland svårt att avgöra. Kanske this is it. Det behövs ingen framtida storytelling om gruppen. Vi har den här. Med början och slut i den legendariska Live Aid 1985. Ojoj, här kommer nostalgiglasögonen på! Kommer såväl ihåg den där lördagen. Klistrad framför tv:n. Och så fick man då se Queen. Jag vet att jag var helt trollbunden av Freddie när han dompterade publiken. Satan vilket performance! Och nu får jag uppleva det igen, i detalj (ändå ned till de omkullvälta pepsimuggarna på pianot!) med en bedårande Rami Malek som axlar Freddies persona.

Vi får också historien om unge Freddie, hur han brinner för musiken i början på 70-talet. Hur han mer eller mindre nästlar sig in i den halvhyggliga gruppen Smile där Brian May och Roger Taylor finns. Och sen…tja sen är det ju historia för hela slanten! Okej, allt jag ser är kanske inte sant. Och är friserat för att passa dramaturgin. Men det är satans underhållande. Murrigt och lite tragikomiskt på samma gång. Ett extra plus är förstås om man gillar Queen och deras musik. Röster har knorrat om att filmen är för ”snäll” för att vara trovärdig. Nog fanns det väl fler konflikter och hinder på vägen….än de som visas upp? Klart det fanns. Men, måste vi se allt? Icke, säger jag. Att sedan originalregissören Bryan Singer uppträdde som ett svin och fick sparken…och Dexter Fletcher fick kallas in in och styra upp det hela….påverkar inte resultatet alls vill jag påstå. Rullen lyckas förmedla de känslor, sinnesstämningar och skeenden som känns viktiga i storyn. Det som också går fram är den ensamhet som Freddie nog ändå drogs med. Hans tvivel och ängslan. Överlag är såklart alla mest snälla mot varandra. Konceptet Queen segrar i slutet av rullen…och vi belönas med det fantastiska uppträdandet på Wembley 13 juli 1985. Finns det minus med rullen, även för en Queen-gillare som moi? Skulle väl vara kanske att den gode Rami, trots sin all-in-approach vad gäller figuren Freddie i fråga om rörelser, manér, tal och utseende…..till slut blir en duktig skådis som gör en sorts ofrivillig parodi på en väldigt speciell person….
Men, trots det är detta förstås en av 2018 års mest underhållande rullar. Och som ”musikfilm” smackelibom-bra!