Eighth Grade (2018)

Bo Burnham är tydligen komikern to be just nu (maj 2019). Humor med tanke och mening. Om man ska tro de som kan ståupp-humor. Vilket jag själv icke gör, men har ändå vett att uppskatta en rolig show. Kanske också lite förvånande ändå att det är sagde Burnham som ligger bakom dagens rulle. Regi och manus. Och allt kretsar runt en trettonårig tjej som gör sina sista veckor i skolans eight grade..vad är det i Sverige? Mellanstadiet? Kayla, underbart bra spelat av Elsie Fisher, är sådär helyllevanlig som man nästan aldrig ser på film. Osäker, tystlåten, lever sitt liv i sovrummet med dator och telefon….det fina ordet…introvert…kanske? Och tack och lov är detta också en film som inte faller i klyschan att låta henne blomma ut till den slumrande skönheten sådär som det brukar vara annars. Tänk istället en miniversion av The Edge of Seventeen så fattar ni ungefär. Här är dock mer återhållsamt, smalare, tystare. Mer drama än humor, även och lustiga inslag icke fattas. Fisher ÄR Kayla hela vägen. Mycket tacksam känsla som infinner sig när man tittar. Mitt föräldrahjärta värker till lite då och då när vissa scener känns oerhört utlämnande. Kayla upptäcker kanske så sakteliga något om sig själv. Låt vara att vägen dit inte är speciellt rak eller smutt.
Ett nedslag i en vardag helt enkelt. Så som det kanske ter sig någonstans i USA…och jag faktiskt kan tro på fullt ut.

Fin liten film detta.
Jag lyfter på stråhatten för Burnhamns finlirande känsla som manustillverkare och regissör.
Sevärt!

Serenity (2019)

Senast jag såg Matthew McConagHEEJ i sommarkläder ombord på en båt var i den rätt underhållande (ändå) Fool´s Gold från 2008. Ett hejsanhoppsan-äventyr utan så allvarlig ambition. I dagens alster möter vi upp den gode Matt igen i samma miljö. Men ack så dyster han verkar här. På obestämbar karibisk ö (?) bedriver han chartertrafik med sin båt som hyrs ut till hugade djuphavsfiskar-turister. Men varför bär Baker (som han heter här) på så mycket mörker och sorg? Svaret kommer strax när gamla flamman Anne Hathaway dyker upp på ön med ett erbjudande han borde ha tackat nej till. Har det något att göra med hennes nuvarande svinige man (Jason Clarke)?

Börjar bra detta. Som det anstår en gammal hederlig noir-rulle. Bra vibbar. Som sen byts ut till ett enda stort ”meeeehh” från yours truly. En vändning i storyn som känns så galet over the top att det skär sig ordentligt. Dagens regiman, Steven Knight (Locke), har även plitat manus, och det är ingen överdrift att säga att han måste ha drabbats av nån sorts hybris. Typ ”nu jävlar ska de få se!” Matt Mc och Anne H gör vad de kan med det här knasknäppa manuset och Clarke är härlig svinpäls. Miljöerna är snygga, vattnet blått och produktionen överlag proffsigt gjord. Vad hjälper dock det när filmen typ ramlar överbord efter drygt halva speltiden.
Inte rackigt, men inte bra. Kom igen Matty! Onwards and upwards!

Snacka om Film #192 – ”ulf banner”

192:an!
Med smak av kaffe och bulle!
Vi träffas IRL över ett köksbord och gaggar på. Dessutom precis hemkomna från en synnerligen givande verksamhetsplanering! Sommaren och hösten är planerad!
Vi tjatar på i gammal god andra; Veckans Lista om musikfilmer, nytt på bluray med Matthew Mc och Anne Hathaway på äventyr i Karibien-ish hamnar under luppen, en ung tjej som heter Kayla i skolan…värt?
Veckans VHS splashar ned på en rejäl gammal goding! (Utan björn)

Det är ju bara för dig att hoppa in och lyssna!

Missa inte vår Patreon-sida, patreon.com/snackaomfilm!
Kom åt nytt fräscht extramaterial varje vecka!

Dessutom: vi går igenom tv-quizet och utser vinnare! Hurra!

Get some!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Assassination Nation (2018)

Satans svårbedömd rulle det här. Å ena sidan ett riktigt hopkok av snabba bilder, over-the-top-dialog, ibland en handling som känns icke-handling, och en lång startsträcka som gör att jag undrar lite om det här verkligen är en film att lägga tid på. Men så händer ändå nåt. En liten touch, eller läs: en skarp touch, av samhällsåskådning och hur individer beter sig mot varandra…smyger sig på. I fokus tjejgänget i den lilla staden Salem (ja den) som tycks leva efter devisen ”vi mot världen”. Det är skolan, hemmalivet och kompiskretsarna. Någon eller några börjar hacka nätet och lägger ut icke helt smickrande uppgifter om diverse invånare i Salem. Allt till beskådan för vem som vill. Reaktioner och avsky. Drevet går. Plötsligt blir vårt tjejgäng utpekade som uppviglare, och framförallt Lily (Odessa Young) anklagas för att sprida skymfer. Starka ord och beteenden uppstår. Var tar filmen vägen egentligen? Plötsligt byter den skepnad. Hela tiden med den obehagliga, skavande, känslan. Begreppet homeinvasion får ett nytt ansikte. Kanske den snyggast filmade sekvens man skådat i just den genren. Kanske.

Filmen andas obehag och mörker. Manus- och regimannen Sam Levinson drar upp tonläget ju mer filmen rullar på. I slutänden en knasig mischmasch av gorigt våld, systerskap, inskränkta stadsbor och ett samhällsklimat man gott kan bli lite rädd för. Rörig och spretig film till en början, men bakom kullen finns ändå en rätt sevärd historia. Trots allt. Inte minst scenografiskt. Kan man kalla den….sörjigt snygg? Andra som gör minnesvärda insatser är Colman Domingo, Suki Waterhouse och Joel McHale. Just det, Bill Skarsgård är med också. I kanske 60 sekunder totalt. Blink and miss.

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019)

Zac Efron ÄR Ted Bundy! Jäklars alltså. Gör han sitt livs roll i sin hittills unga karriär? Kan vara så.
Vi får en Netflixare om den galne seriemördaren. Igen. Den här gången som spelfilm, vilken under knappa två timmar beskriver filuren bakom fasaden och ”monstret” Bundy. Istället för goriga mördarscener fokuserar filmen helt på Bundy som person, både mellan morden han begår och framförallt under tiden han sitter i fängsligt förvar och den tungt mediabevakade rättegången. Regissören Joe Berlinger (dokumentärnisse som bla gjort just dokumentär om Bundy förut) satsar på att återge historien så autentiskt det bara går. Bakom manus finns en bok skriven av kvinnan som levde med Bundy under ett antal år. I filmen spelas hon stabilt av Lily Collins. Efron briljerar i rollen som knäppgöken Bundy, och känslan av en manipulerande och charmig (!) tokskalle går verkligen fram genom rutan. Hade verkligen den riktige Bundy lyckats med alla sina charmoffensiver om han såg ut som en vandrande katastrof eller som källarslusk? Såklart inte.The looks var på hans sida. Minst sagt. Vilket också skapade kändishysteri hos ett antal unga kvinnor under rättegången. Varför dras de alltid till de värsta typerna? ”Snälla killar får aldrig kyssa vackra kvinnor?” Rättegången leds med stor pondus av gamle John Malkovich, som äntligen fått en rejäl Netflixroll! Ofrivillig komik uppstår när Bundy propsar på att vara sin egen advokat under rättegångsdagarna!

Bakom den dialogtunga ytan döljer sig en smutt bra rulle, som verkligen lyfter fram seriemördargalenskapen hos dåren Bundy. Den som väntar på obehagliga mordscener får vänta förgäves. Här anas grymheterna i text och ord. Vilket också funkar alldeles utmärkt! Berlinger litar till sina skådisar och ett mycket bra dialogdrivet manus.
Bra rulle ändå….som verkligen lyfter fram obehagligheterna hos den ökände seriemördaren, vilken alltså mötte sitt öde i elektriska ”old sparky” i Florida 1989. Över 10 år efter att han blivit dömd.

Mary Poppins Returns (2018)

En liten godisbit för oss filmmusikalvänner!
Och en liten påhälsning från förr! 1964 kom originalet med Julie Andrews som den märkliga nannyn från skyn. Finns det någon som inte har koll på vem Mary Poppins är?? Kanske kids av idag. Nåväl, 54 år senare kommer uppföljaren och dagens regiman…superduperrutinerade Rob Marshall (Chicago) styr skutan med säker hand. Han tar inga chanser, lägger upp rullen enligt beprövad metod från-64. I filmen har det gått ett antal år och barnen Michael och Jane, nu spelade av Ben Wishaw och Emily Mortimer, som Poppins hängde med i originalet har växt upp, och Michael har dessutom fått egna barn! Därmed inte sagt att inte nannyns tjänster behövs. Marshall, och manuset, lägger egentligen karbonpapper på originalet så någon ny utveckling av karaktären är det inte tal om. Mer som ett besök från en kär gammal vän! Inklusive begreppet att införliva animerade sekvenser.

Jag gillart såklart! Rullen lyckas med konststycket att kännas fräsch och pigg trots att det är en gammal story med lite ny upphottad kostym. Emily Blunt har tagit över rollen som den bitska men godhjärtade nannyn. Hon är FORMIDABEL! Jag kan icke se någon annan som skulle kunna ha spelat Mary här! Lin-Manuel Miranda är en stabilt bra musikalstjärna och han dyker upp och skapar snygg kemi. Dansnumren är rappa och myspysiga, musiken blandar nytt med gamla välbekanta tunes från första rullen. Och Ben Wishaw får sjunga! Ja, det är helt enkelt ett väldans trivsamt besök från förr! Inget för den som har svårt för musikalfilmer såklart, men varför skulle de utsätta sig för en sådan här film från början?
Själv blir jag bara glad i sinnet och hjärtat! Otroligt trevligt detta! Spit Spot!

Snacka om Film #191 – ”den gamle skäggapan”

 

Jomen!
Nytt avsnitt och vi känner oss lite..bitska!
Veckans Lista totalhavererar…men vaddå, det är ju också underhållning. Eller?!!?
Mer uppror: vi ”spoilar” GoT! Ha! (dock inte som du tror)

Ted Bundy och Mary Poppins, en match made in heaven? Vi tar reda på fakta.
En tecknad spindelman vs en förfrusen Mads Mikkelsen i Arktis? Vem vinner??

I nya Veckans VHS hamnar vi på rätt skön rulle från det glada 80-talet! En rulle som du faktiskt inte bör missa om du inte sett den!

#191! Riktigt uppkäftig!
In och lyssna!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Arctic (2018)

Survival-rulle! Man tackar! Sånt är ju alltid gött! Känslan att se hur diverse stackare klarar av umbäranden utöver det normala. Själv skulle man väl lägga sig ned och bara tjuta tills det var kört. Om man inte gjorde en Tom Hanks och hamnade på en söderhavsö förstås. Känns kanske som om det skulle vara liite lättare att stå ut då tills man inte orkade längre. Andra bullar här. Arktisk ödemark. Nog så skimrande vacker att titta på. Från ett skyddat varmt ställe. Värre att vara i. Fraktpiloten Overgård (Mads Mikkelsen), ska han vara dansk eller norsk…?, befinner sig just i det vita helvetet. Hans plan har kraschat mot snövidderna och nu handlar det om överlevnad och att kanske värka fram en plan för hur man går vidare.

Debutregissören Joe Penna litar på Mikkelsens scennärvaro och låter dansken dominera framför kameran. Det är en enmansshow som heter duga. Han skaffar mat (fisk), försöker få radion att funka, skriver SOS-meddelande i snön, försöker undvika en envis isbjörn. Nätterna tillbringas i flygvraket. Till slut måste dock beslut tas om utifall vandring mot eventuell civilisation påbörjas. Så pass in i filmen har också en skadad helikopterpilot dykt upp. Extra börda för kämpen Mikkelsen. Men vad är det sista om överger? Jo, hoppet. Man måste ändå ge Overgård att han aldrig ger upp. Kämpar som ett svin helt enkelt. Vägrar att lägga sig ned och dö. Framför allt känns rullen jäkligt realistisk, så som det faktiskt kan te sig. Manuset tar inga Hollywoodgenvägar. Är det jävligheter som väntar längs vägen så är det. Jävligheter som dessutom känns realistiska. Kanske står filmen och stampar lite i vissa lägen, men det vägs å andra sidan upp av ovissheten och hur Mikkelsen beter sig i snön. Snyggt foto över vidderna, en kyla och hopplöshet som känns in i kroppen även på en åskådare från betydligt varmare plats.
Hårda papper i snön, en stabil Mikkelsen och ett manus med viss ovisshet inbakad. En bra enmansshow helt enkelt. Utan att glänsa.

Mortal Engines (2018)

YA-rulle! Men hallå, var inte dealen med mig själv att jag skulle hålla mig borta från dem?! Jaja, så kan det gå. Bygger tydligen på bok. Peter Jackson skaffade rättigheterna och producerar. Lååångt in i framtiden (typ 3000+) är Jorden en rätt karg plats. Enorma städer på hjul (!) rullar runt. Det är lite som skepp på hav. En av de största städerna är gamla London, som mullrar fram likt en enorm best och sväljer småstäder i ett nafs. Här dyker mystiska Hester upp (rätt bra spelat av isländska Hera Hilmar). Hon har en agenda. Som inbegriper Londons chefsarkeolog Thaddeus Valentine (Hugo Weaving). Det blir rabalder, action, effekter och som vanligt lite trevande tonårskärlek när Hester möter unge Tom från London…som självklart faller för den mystiska nykomlingen.

Som en blandning av Mad Max, Waterworld (fast på land) och valfri steampunkrulle. Snyggt tillverkad, scenerna med rullande städer är maffiga, märks VAR stålarna plöjts ned.  MEN, det är ju så satans oengagerande! Låt vara att skådisarna gör sitt jobb precis som de ska, men man bryr sig ju icke en uns om händelseförloppet. Känner inget för, och med, karaktärerna. Det tar tre minuter att räkna ut att Weaving är filmens svin. Förutom rullande städer flygs det i luften också med diverse farkoster. Och anar jag inte en liten hyllning (?) till Cloud City ovanför gamla Bespin också?? Trots det blir det aldrig speciellt bra. Kliniskt snyggt mitt i kaoset måhända. Men icke så att jag rekommenderar.

The Silence (2019)

Netflix fortsätter att pumpa ut rullar med nya investerade stålars och ganska rejäla rollistor. Ibland blir det rätt gött..och ibland blir det kanske mellanmjölk. Här en rulle jag verkligen var lite pepp på. Trailern (ja, jag tillhör dom som icke har problem med dessa) såg ju fräsig ut. Lite lagom domedagsmörk sådär. Kanske en kombo av Bird Box och A Quiet Place? Börjar lovande. Ett gäng klantiga grottforskare på amerikanska östkusten ”öppnar” hittills okända ihåligheter och släpper ut tusentals flygande, blinda, ödlor-ish (som om flygödlorna i JP hade blivit speedigt zombiefierade…eller nåt). Varelserna har extrem superhörsel och tar snart över hela landet – kontinenten – världen. Katastrof. En familj tvingas fly från sitt hus (man undrar varför, borde ju vara säkrare inomhus) ut på vägarna. Attacker, villrådighet, konsten att vara tyst och det faktum att det ALLTID finns nån jävel i filmer av det här slaget som har en sjukdom och att därför medicin måste införskaffas.

Förutsättningen är ändå lovande. Bra jobb i rollistan också av stabile Stanley Tucci. Honom kan man alltid lita på. Här som familjefarsa. Miranda Otto gör det också bra som mamman. Unga Kiernan Shipka spelar dotter med driv. Den DÖVA dottern! Wtf??! Håhåjaja. Copypaste-effekten! Effekterna med de flygande äckelpäcken är rätt bra . Ändå känns storyn hafsig. Framstressad. På bekostnad av vissa detaljer och inslag, som blir störande istället. Slutet kommer plötsligt och man känner sig lite lurad på konfekten. Visa vägar i manus väljs bort, trots att det finns lovande alternativ. Är det en ripoff på spänningspillret A Quiet….? Ja, säger vissa. Trots att, enligt info på the internetz, den här storyn skapades innan biorullen. Utifrån en roman tydligen. Kanske finns det en fortsättning på den boken. Kanske man dock inte behöver en uppföljare på film.
Duger för slötitt i soffan efter tacosen. I övrigt inte så mycket att yvas över.

Avengers: Endgame (2019)

Men så kom vi då i mål. Väntan är över. En av förra årets värsta cliffhangers har fått sin fortsättning.
I ett år har man funderat, spekulerat och gissat. HUR i herrans namn skulle den här supersvulstiga sagan kunna tas i hamn?? 11 år och 22 filmer senare är det alltså just i mål. Den sista installationen i Phase 3 lyser och gnistrar som en fullständigt förtjusande kristall över superhjältehimlen! Det är både fanservice och ett sjukt snyggt (och överraskande!) berättande som tar sagan i mål. Manuset är både enkelt och vackert på samma gång. Nånstans blir det också en liten tillbakablick på åren som gått,och visst lönar det sig att ha sett de andra filmerna i sagan. Även om det absolut inte är ett måste.

Regibröderna Ruso släpper alla bromsar i detta det sista äventyret (för den här gången och i den här konstellationen). De överlevande från förra filmen försöker klara sig i en ny värld. Plötsligt anas en liten chans att ställa allt tillrätta. Cap och gänget samlar sina krafter en sista gång. Filmen tar en sväng man kanske inte såg komma. Det hoppar från renodlad action, via heist-liknande svängar, till den sortens småputtriga humor som ändå förknippas med hela MCU. Jag roas speciellt av att Rocket och Scott Lang får lite extra utrymme. Vi gör besök på platser där man absolut inte trodde man skulle hamna. Det blir helt enkelt som ett enormt gigantiskt smörgåsbord av allt det man upplevt sedan 2008. Sista tredjedelen av filmen kommer att bli ikonisk. Det var länge sen jag kände den där wow-känslan i kroppen! Speciellt en scen mot slutet kommer jag att bära med i sinnet lång tid framöver. Kanske den….snyggaste (?)…scenen i hela sagan? Den som levt med hjältarna ända sen Iron Man stövlade in 2008 kommer att älska detta. The Russos presenterar en sista film som överraskar redan från minut ett. Filmen är inte helt utan flaws, ett par svängar i manuset är inte helt renrasiga och lämnar lite frågetecken…men å andra sidan…skit i det! Det är inte nödvändigt för en rulle på just den här nivån…och i den här situationen…att vara det. Det finns så många andra göttiga känslor att omfamna. Ett MÄSTERLIGT avslut på kapitlet! Och med en rollista (jag menar verkligen ROLLISTA) du inte skojar bort!
Tack för allt Infinity-sagan! Nu går vi vidare i MCU!

 

….Och missa för herregud i himlen inte hyllningen i eftertexterna!!!!

Andras upplevelser:

Snacka om Film #189 – ”the tv-tune-quiz 2019!”

Tjo!
Vi lyssnar på er önskemål!
Därför: vi ger er ett nytt…quiz!

Veckans avsnitt #189 glider återigen lite utanför ramarna, vi tar ett steg åt vänster och sportar fram ett QUIZ!
Igen!
Som vanligt finns fina vinster att hämta!
OCH, vill du bara göra quizet för skoj skull går ju det lika smutt! Den här gången handlar det om tv-signaturer! Vad har vi på det??
Kan du oss….kan du säkert ett antal av våra favvisar. Dyker de upp här?!

Tävla en stund med oss!
Get some!

Ta chansen och stöd oss på patreon.com/snackaomfilm!
Missa inte allt göttigt extramaterial som vi ÖSER ut varje vecka!
Seså, skynda skynda!

(Du som hatar quiz över allt annat och inte alls vill vara med och leka…tja du får väl vänta tills nästa vecka. Då är allt som vanligt igen. Tjipp!)

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

The Old Man & the Gun (2018)

Robban Redford har alltså sagt att detta blir hans avsked på film. Svanesången om man så vill. Nåja, vi får väl se. Jag säger bara ”Lex Clint”.
OM det nu är the final curtain som går här, så är det i så fall ändå med visst myspys. Redford som den gamle kåkfararen, rymningsexperten och bankrånaren Forrest. Han som inte rånar banker för att han behöver, mer för att han tycker om det! Typ! Dessutom är han den snälle rånaren. Som alltid skopar åt sig pengar med ett leende och dessutom får bankpersonalen att må bra av det! Sort of. Han träffar en änka, Jewel (Sissy Spacek, också hon på väg in mot Hollywoods dammiga arkiv), bjuder ut henne på dejt lite sådär som man gjorde förr. Allt andas lite dåtid, en svunnen tidsålder. Filmen utspelas i början av 80-talet, men skulle lika gärna kunna vara 60- eller tidigt 70-tal. Signerat regissören David Lowery, som jackat upp humöret och tempot en aning från hans förra A Ghost Story. Bygger på en tidningsartikel om en verklig Forrest, men som vanligt får man nog ta det mesta med en nypa sockersalt.

Som bäst i dialogerna mellan Redford och Spacek. Eller mellan Redford och hans ålderskumpaner Danny Glover och Tom Waits (ALLTID en fröjd att skåda på film). Ungtuppen, polisen och familjepappan John (Casey Affleck) blir besatt av att fånga Forrest och stoppa hans gentlemannaeskapader. Lättare sagt än gjort. Dock, den som väntar sig action och thriller blir kanske surt besviken. Kalla det istället en lugn dramathrillerkomedi. Redford sätter förstås avtryck i varje scen han finns i. Kanske är det också för att man omedvetet (?) tänker tillbaka på alla roller och filmer han spelat i? En njutning att hänga med honom och hans sandpappriga röst. Och som vanligt numera i modern tid ser Redford ut som hans hud sakta transformerat till slitstarkt läder. En mysig stund helt enkelt, där Redford gör en i grunden rätt svag film underhållande. En ganska stillsam och trevlig ritt in mot solnedgången ändå.
Om det nu blir så.

Robin Hood (2018)

Men för i helvete.
Jag kan svälja rätt mycket stupiditeter, men ibland får man ändå dra den där linjen i sanden. Behövs ännu en originstory om den glade stråtrövaren?? Hell no! OCH, om man nu ändå gör rullen…MÅSTE den tillverkas som en MTV-video och förse alla inblandade med ett mode som mer är Matrix och punk än..medeltid??! Fast det är klart, popcornskidsen av idag som bor i sin telefon och lever med Paradise Hotel som kvälls-tv, skulle väl sätta i halsen om en snubbe i gröna långkalsonger med fjäder i hatten plötsligt uppenbarade sig.
Men satan i gatan vad detta är rackigt. En Robin som ser ut som den 17-årige praokillen på ICA (Taron Egerton), en sheriff i Nottingham som ser ut som han klivit ur inspelningen av valfri nazistskurkrulle (ständigt denne Ben Mendelshon) och en Marion (Marian??!) som ser ut som en 2000-talssminkad dotter till en rockstjärna…vänta hon ÄR ju det! (Eve Hewson). Just det, Jamie Foxx är ju med också. Som kul snubbe och ”sidekick”. Joråsåatt.

Superduperskitochpannkaka detta. Till och med effekterna är rackiga (eldsvådorna!!). Alltså, nybörjar-skapade-på-min-första-dator-1986-rackiga. Hujeda mig. Ge mig Erron Flynn för tusan!
I gröna långkallingar.

Snacka om Film #188 – ”den gamle och pistolen”

The Påsk-Edition!
Vi äggar oss själva lite äggstra och pratar aktuella rullar nästan hela tiden; Jurtjyrkogården, Robin Hood (ja han!), Netflixnykomlingen The Silence…och så måste vi såklart uppmärksamma Robban Redfors sista (?) framträdande på vita duken i The Old Man and the Gun. Kommer han att göra en Clint, ljuga sig blå för att sedan dyka upp igen  om ett par år…??!

Veckans Lista tar span på rullar utan IMDb´s Top 250, finns det sevärda där? Klart det gör! Spånarna har varit frånvarande ett tag, men försöker sig på ännu ett framträdande. Hur ska DET gå?? Och sen…tja då blir det som vanligt ett jäkla snickesnack om allt möjligt högt och lågt. Du vet ju hur det funkar.
Get some!
OCH….marmeladen! Den lämnar oss inte!!!

Glad Påsk!

På patreon.com/snackaomfilm hittar du som vanligt äggsklusiva grejer, bonusrecensioner och annat fint tjattrande! Den här veckan ett filmsnack om en rulle som har viss bäring på helgen…om man så vill.

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm