The Chamber (2016)

chamber_posterJag är dum, dum, dum. Så DUM!

Varför kunde jag inte lyssna på poddpartner Fiffis varningar som hon basunerade ut med klockor och bjällror på högsta ljudnivå!??!
Varför var den bisarra nyfikenheten tvungen att ta överhanden här? Den där ohälsosamma (i filmsammanhang) böjelsen att ännu en gång dyka ned (!) i det där kackiga träsket av uselhet.

Men, å andra sidan, en filmnörd är en filmnörd är en filmnörd. Det är ge och ta. Hur skulle en filmblogg se ut om man BARA skrev om bra filmer??
Ack så tråkigt. Alla fronter måste bevakas.

Och detta gott folk, är så risigt så det räcker inte med jämförelser om klockor som stannar eller målarfärg….eller annan symbolik. Det är så jävla uselt att en inte vet var en ska ta vägen. Undervattensbåtfilm-med-klaustrofobi-my ass! Skit och pannkaka!
Personligen är glad om jag slipper se ett endaste alster med någon av de inblandade i framtiden. Och, det gäller svensken också. Kanske han kan bli hemmaman åt sitt statsråd?

Fi satan alltså.
Ettan här nedan är fan snäll.

 

The Great Wall (2016)

great_wall_posterMatt Damon kom på att han ville ha lite semester från de ”seriösa” mastodontrullarna han gjort de senaste åren, tog familjen, åkte till Kina och hoppade in i en ”oseriös” mastodontfilm!

I vad som (när detta skrivs) är det dyraste samarbetet mellan Hollywood och det kinesiska…eh…”Hollywood”…har nu en munter saga om varför egentligen den kinesiska muren byggdes skapats. Glöm alla teorier om skrytbygge, manifesterande av en mäktig dynasti..och allehanda historiska teorier. Här får vi veta att muren byggdes av ett enda syfte; att hålla oönskat besök borta! Och här snackar vi rejält oönskat besök, inte den vanlige angriparen i form av fiendesoldater. Nej, här är det grymma grejer på gång, sprungna ur en (såklart) österländsk sagofilosofi.

Och så då Matt D och hans muntra gäng, som i form av legoknektar är på jakt efter det omtalade ”svarta krutet” som sägs kunna besitta pangeffekter vid rätt användning. Vore det inte smutt att ha med sig ett par tunnor av det tillbaka till Europa så säg? Detta var förstås innan de först blir tillfångatagna av en kinesarmé och hamnar i tillfälligt förvar på just muren. Precis när ett anfall från fienden hotar! Jaha ja, när i tiden händer det här då? Tja, under nåns dynasti var det såklart. Lite oklart, och det läggs aldrig någon större vikt vid exakt när. Eftersom jag icke är någon expert eller fena på NÄR den kinesiska muren uppfördes eller hade sin ”storhetstid”…skiter jag rätt snabbt i det och fokar på vad jag ser istället.

Man behöver inte vara raketforskare för att fatta att Matt och hans polare, spanjacken Tovar (Pedro Pascal) ganska omedelbums dras in i virrvarret, Kanske är William (Damon) lite lagom lockad av den stentuffa kvinnliga krigaren Lin Mae (Tian Jing) i sin färgglada krigaroutfit. Eller tjusas han av katapulterna som vräker iväg brinnande klot från muren? Eller kanske de badassiga krigarbrudarna som hoppar bungy-jump rakt ut och ned från muren med sylvassa spjut i nävarna? Märklig krigsteknik för övrigt. Dagens regissör, den visionäre Yuimo Zhang (Hero, Flying Daggers) öser på med allt han har vad gäller färger, form och koordinerade battle-sekvenser. Synd bara att han också måste underkasta sig tonvis av CGI som gör att filmen efter en timme känns som att glo på ett tröttsamt tv-spel. Första hälften av rullen bäst. Upplösningen kunde lika gärna passa i valfritt spel på en Playstation-konsol. Inget fel alls på CGI, men i för stora doser blir det ju tyvärr rätt snabbt enahanda att glo på.

the-great-wall1

Damon kör läder, pilarna rött och krigarna lila! Bring it on!

Vår man Matt vet förstås vad han gör. Easypeasy-money för att gå omkring och skådespela lite på en höft. Det räcker ju så. Detta storslagna äventyr har såklart spelat in sin beskärda del av cashen i just Kina, medans det i US of A har varit sämre med inkomsterna. De riktiga surkartarna har naturligtvis spytt ut sin galla över att man ”måste” ta in en Hollywoodskådis i huvudrollen som får rädda hela Kina. Orkar inte bry mig om sånt. Herregud, det är ju en popcornssaga! Inget som kommer att stå med i historieböckerna som banbrytande på nåt sätt.

Det är färger, trummor, action, snygga krigaroutfits, speedad CGI, läbbiga grejer och lite halvtaskiga oneliners. Jag säger inte att jag underkänner rullen, det finns stunder av underhållning här, det känns bara lite…tröttsamt efter ett tag.

Med andra en okej stund, men inget direkt att arkivera i minnesbanken.

 

avsnitt 82_1I SoF-poddens avsnitt #82 snackar jag och Fiffi mer om dagens rulle…och varför en av oss bla hypnotiseras lite av allt trummande i filmen!

Snacka om Film #82 – ”hur tänkte du nu?”

 

Tjo! Poddtorsdag!
82!
Vad har DU på det?

VI har bla det här; listvärdiga noir-filmer då och nu, kulturministerns man i ubåtsdrama, ensam mamma köper spökbräde, Matt Damon åker till Kina (och bygger kanske djurpark), hur ska man recensera film? Egentligen?, Fiffi ställer Stallone mot väggen…och så filmrouletten som försöker ge oss en utmaning. ha!

Sista podden ut i mars är såklart fullmatad.
Precis som vanligt.

Get some!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

The Girl on the Train (2016)

Girlontrain_posterRachel (Emily Blunt) tycks inte ha det så kul.
Varje dag tar hon tågpendeln till och från jobbet. Livet verkar handla om att bearbeta en skilsmässa. Kanske med lite för många drinkar som sällskap. Den enda vän hon tycks ha är fantasin som varje dag hjälper henne när tåget passerar ett visst villaområde och hon upptäcker en kvinna i ett av husen. Vem är kvinnan? Vilket sorts liv lever hon? Rachels tankar svävar iväg. Och vad är det som är så speciellt med området?

Denna märkliga ”lek” blir Rachels livlina från dag till dag. Ända tills hon ser något oroande. Eller…vad såg hon egentligen? Kanske inget alls? Är det ”mineralvattnet” som spelar ett spratt? Tillvaron tycks rämna och Rachel får ingen ro förrän hon likt en amatördeckare börjar snoka på egen hand. Men ack den som sig i konstiga lekar ger. Speciellt om man är halvalkad och har en en tendens att vakna upp dagen efter och icke minnas vad som hänt förgående dygn i spritens dimmor.

Jaha ja. Men det här var väl trivsamt minsann! En rulle som antar formen av ett Hitchcock-alster och slingrar sig likt den värsta av alpvägar. En handling som gör sitt bästa för att leda in mig i dessa tvära kurvor. Och lyckas rätt bra också. Börjar märkligt, blir konstigare och antar sen formen av lite mer traditionell thriller. Kan man se händelserna komma? Kanske i vissa lägen, men det är jäkligt finurligt och snyggt gjort. Emily Blunt är (förstås) ett ess i huvudrollen. Ingen kan se så olycklig ut som hon gör. Livet är verkligen icke på topp när vi först träffar henne. Hon är helt enkelt finemangs i rollen. Lägg till detta en rackarns bra övrig lista som innehåller bla Rebecca Ferguson, Justin Theroux, Luke Evans, Haley Bennett och Allison Janney. Till och med Lisa Kudrow får vara med på ett hörn!

girlonthetrain

”vänta nu…vad är det DÄR…???!”

Rullen satsar på traditionell twistad berättarstil, och har man läst boken som ligger till grund för filmens manus blir det förstås föga spännande här. Men för en annan, som satt där och kliade sig i skallen inför hur man egentligen skulle förhålla sig till den bräckliga Rachels verklighetsuppfattning och det eventuella överslaget av fantasi, blir det en rätt spännande filmresa. Regissören Tate Taylor (Niceville) har koll på läget och använder Blunt som filmens katalysator på bästa sätt. Drama och traditionell thriller i samma förpackning!

Snyggt jobbat av alla inblandade.
Stabil. Underhållande.
En bra rulle helt enkelt.

Staten Island Summer (2015)

Staten-Island-Summer-posterIcke en rulle för alla. No siiiree Bob.
Tillverkad av gänget bakom Saturday Night Live, och med självaste SNL-Lorne Michaels som producent för hela klabbet. Nu är ju detta sannerligen ingen garanti för högklassig underhållning på något sätt..meeen..gillar man stilen SNL hänger sig åt så…

Det är sommarn på väg mot sitt slut och på Staten Islands (den lilla ön mellan Manhattan och New Jersey) lokala friluftsbad jobbar ett gäng badvakter. Slackers, halvlosers, hormonstinna och allmänt knasiga helt enkelt. Ja kanske inte Danny (Graham Phillips) då, som gör sin sista sommar som badvakt innan studier på universitet väntar. Är detta sista dagarna med gänget? Kanske. En stor sommarfest på stället planeras, men det gäller att smyga med förberedelserna. Ställets driftchef är förstås en småpåve som måste hållas kort med diverse tricks och lurendrejerier.

Ok, rejält mycket med pruttskämt, sexskämt och allmän slapstick. Hela tiden på gränsen till larvigt. Rätt många har förresten redan stämplat den här rullen som just larvig, meningslös och trams. Vi får ett koppel SNL-fölk i biroller både här och där. Som Will Forte som avdankad biker i pytteroll. Hehe. Vi också bla Kate McKinnon och Gina Gershon som poolande hemmafruar. Den sistnämna riktigt classy som risig MILF på raggarstråt.

StatenIslandSummer

Staten Islands finest

Jag kan gilla sådana här tunna och lite flåshurtiga filmer ändå. Inte så mycket halabalo runt det hela. Mer pang på. Det finns en plats för dom också. Burdusa sketcher med en liten röd tråd som ska hålla ihop en story. Det handlar (förstås) om rädslan att lämna det ”oansvariga” tonårslivet för vuxenvärlden, sorgen att mista sina bästa vänner, frustrationen i att hantera kärleken som drabbar på de märkligaste sätt. Här får vi lite av allt detta inbakat i lagom flåsig komediform.
Jag tänker en kombo av Porkys, Sista Natten med Gänget, Project X och Tom i Bollen. Typ.

Återigen; en rätt trivsam ”fredagsrulle”. När du bara vill flina lite högt och slippa tänka på djupare manusintriger. Om du är på det humöret förstås. Här var jag det.

Inferno (2016)

inferno_posterPartnerskapet mellan Hollywood och Dan Brown ger sig inte. Dags för ännu en bok att visualiseras. In med rävarna Ron Howard som regissör och Tom Hanks i the lead. Förstås. Hur skulle det se ut om denna del 3 hade en helt annan professor Langdon?? Galet ju.

Klart är också att rullen (naturligtvis) har fått löpa gatlopp från och med att den hade sin biopremiär hösten 2016. Pöbeln har icke varit nådig om man säger så. Kan vi ana att den mustiga hype som en gång i tiden omgav Dan Browns böcker nu har ersatts av ett sorts förakt för hans hittepåhistorier…? Brown klassas kanske lite som att läsa Hänt i Veckan? Bara yta, absolut inget innehåll.

Här återvänder nu iaf den gode Langdon till Europa och alla mysterier som kan hittas här. Närmare bestämt i vackra Florens, där han plötsligt vaknar upp med jordens huvudvärk och minnet helt bortblåst. Hur hamnade han här? Som tur är finns den driftiga läkaren Dr Brooks (Felicity Jones) till hands (oh yes, Langdon byter tjejer för varje rulle) och kan bistå när det plötsligt skits i det antika blå skåpet igen. Väldigt många tycks vilja ha tag i Langdon, av väldigt oklara orsaker…men som vanligt blir det gåtor att lösa, rebusar och Langdons äckligt smarta slutledningsförmåga. Där en gång i tiden Da Vinci-koden tog sig viss tid att sätta upp spelplanen…struntar Howard den här gången i allt sådant och öser på direkt. Som vanligt handlar det om att ta sig till olika checkpoints innan nästa ledtråd kan avslöjas. Idag är det många inblandade i soppan; bla en mystisk it-miljardär (Ben Foster). Här finns också biljakter, skottlossning och snygga bilder över vackra byggnader i Italien, Turkiet och Ungern. Lägg nu också till detta att ”hela mänsklighetens existens står på spel”. Visst serru!

tom-hanks-felicity-jones-inferno-film-678x381

som vanligt i Langdon-rullar tittas det väldigt mycket upp

Det är bara att inse att kanske professor Langdon haft sina 15 minuter i rampljuset i Hollywood. Där originalfilmen var ganska snärtig, byggde på smart dialog och hade en aura av äventyrslusta över sig…känns det här som ett snabbjobb från det löpande bandet. Som att Howard fått order om att inte lägga ned för mycket tid på produktionen. Standardformulär 1A. No more. No less. Hanks fixar förstås rollen. Easypeasy money för honom. Märks att han går på rutin. Jones är alltid sevärd. Hon funkar här också.

Klart sämsta delen i franchisen. men annat var nog inte att vänta.
Trots det inte helt usel, och som fredagsfilm efter en arbetsvecka duger den gott. Snygg yta och Howard har ju trots allt en rätt hög lägstanivå. Är man dessutom, som jag, lite svag för rullar med mysterie- och gåtlösning…är en sån här rulle ALDRIG fel.

Godkänt med viss ansträngning.

Snacka om Film #81 – ”en dum-dum-dum historia”

Veckans småmagiska #81 bjuder förstås upp till dans!

Listor med braiga ”Vänner”-vänner-rullar, en svensk Michael J. Fox(??), zombies i förorten, Steffos oväntade träff med Pernilla W, en filmroulette som snurrar igen.

Vi ger oss också in i nytt verbalt slagsmål om en rulle vi tycker sådär hemskt olika om. Jösses, slagen viner ordentligt i dagens holmgång!

Ja du hör ju. Det mesta är ändå precis som vanligt.
But of course.
Snart är det vår också!
Heja!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Sorcerer (1977)

SORCERER - American PosterA.k.a Fruktans Lön på svenska biograferna när det begav sig. För övrigt en nyinspelning från -53.

Fram till nu en vit fläck på min filmhimmel. Den här versionen är regisserad av William Friedkin, som tydligen påstått att det här är den filmen han är mest nöjd med i sin karriär. Hahaha, vilken skojare!

En hoper bistra män, som efter vad som kan vara en av de mer dravliga inledningarna jag skådat, ska till att köra skrotiga lastbilar från punkt A till B i en sydamerikansk djungel. Lasten; lite skönt opålitlig nitroglycerin. Köra med lätt fot på pedalen alltså.
Jaha ja, drygt två timmar i djungeln. Snubbar som svär åt varandra med lagom överspel. Mest svär kanske den senige Roy Scheider. Lera, regn. Man spränger ett träd. Kör över en Indiana Jones-bro med visst besvär. Tja, och sen händer det inte så mycket mer. Drama? Action? Fan vet. Rätt seg rulle detta. Sen får Friedkin säga vad han vill. Visst, välgjort och autentiskt är det ju. Men det räcker inte för att göra en hel rulle. Bäst är musiken av Tangerine Dream.

Nix, detta var inte speciellt  bra.

#rewatch: V for Vendetta (2005)

V_vendetta_posterVissa rullar har en tendens att falla i glömska. Kanske inte helt, men lite sådär att man visserligen kan referera till att man sett en film och på ett ungefär komma ihåg hur man kände…men icke redogöra för de flesta detaljerna. Här har vi ett ypperligt exempel på det.

När såg jag den senast? Kanske nån gång under 2006. Gjorde den något som helst intryck då? Antagligen inte eftersom jag knappt minns ett jota. Och, hade det nu inte varit för att podduon Thomas & Tomas haft den här rullen som ett ämne i sin filmpodcast…hade jag nog fortsatt att behandlat den som ett svagt minne. Istället dök en återtittslust upp, och sådant går ju rätt snabbt att åtgärda. Herregud, rullen står ju dessutom i hyllan hemma så tillgång var inget problem.

Nå, vad får man sig då här? Som tydligen glömts bort. Well, tre minnen från förra titten har jag i all fall alltid burit med mig; en fånig mask, en skallig Natalie Portman och en film som kändes liiite för lång. Så den enkla frågeställningen är såklart om det är befogade minnen även 2017…?

Vi får ett England i en mörk framtid. En fasciststat som leds av en skrikande John Hurt som inte så lite framställs som en modern Hitler. Övervakning och diktatur. Utegångsförbund och oliktänkande som ”försvinner”. En ny spelare finns dock med i matchen. En viligante, en maskerad hämnare som kallar sig V, utstyrd i fånig page-peruk och en mask föreställande 1600-talsananarkisten Guy Fawkes som försökte spränga det engelska parlamentet. Denne nya lirare har uppenbarligen samma mål i den moderna diktaturen. In i detta dras unga Evey (Natalie Portman), som känner både avsky och lockelse till den mystiske anarkisten.

v_for_vendetta_movie_screencaps

mask-mulle och skalle-per

En sorts mischmasch av framtidsthriller och antisuperhjälterulle kanske. Mörk och hotfull i tonen, funkar förvånansvärt bra dock. Långa dialoger, på gränsen till kvasifilosofi, men filmen kommer undan med det också. Portman gör sig bra som kvinnlig motpunkt till den mystiske V, vars backstory kastas åt oss som små smulor mellan varven. Bakom masken Hugo Weaving, eller…man får väl hoppas det. Vi har ju bara hans röst att gå på. Kanske han gör en ”Darth Vader”? Nåväl, masken är fortfarande rätt fånig, Portman flashar skalle igen (lite modigt ändå)….och filmen känns fortfarande lite för lång för sitt eget bästa. Annars är det bra berättat med manus av syskonen/systrarna/bröderna (???) Wachowski och regi av James McTeigue (vilken gått i lära hos Wachowkis under Matrix-trilogin).

Helt klart sevärd, kanske den till och med tjänar på att ses minst två gånger för att man ska kunna ta till sig alla detaljer? Att kapa lite av den för långa speltiden skulle dock göra filmen gott, nu finns vissa partier som känns rätt halvdravliga och intetsägande i den annars snabbt engagerande historien.

Underhållande och (o)roande framtidsskröna.

Deepwater Horizon (2016)

Deepwater-Horizon-2016-HD-Movie-Poster-Jag har gillat regissören Peter Berg ända sedan den svarta komedin Very Bad Things 1998. Eller rättare sagt skådisen turned-director-Peter Berg. Det finns nåt med hans rullar som är sådär..underhållande och snyggt i utförandet.

De senaste åren tycks Berg, efter lättviktigt roande alster som Hancock och Battleship (ja, jag gillade ändå den!), ha vänt blicken mot själva nationen USA och skildringar av fenomen, personer, händelser. Efter de militära besvärligheterna i Lone Survivor fortsätter Berg nu samarbete nr 2 med Marky Mark Wahlberg i dagens rulle. Återigen en BOATS. Här om händelser i april 2010 som fick oljeplattformen ”Deepwater Horizon” att explodera i Mexikanska Golfen och orsaka det största oljeutsläppet i USA:s historia. Ingen fin merit.

Saker att gilla med Berg´s rullar enligt mig; han besitter en förmåga att skildra händelser på ett sakligt, men ändå ofta känslomässigt närvarande, sätt..som gör att det blir sevärt och att staksen alltid känns i första rummet. Sedan kan du tycka vad du vill om den eventuella patriotiska vinkeln som många hävdar dras till sin spets. Själv är jag av den uppfattningen att en bra och kanske hjältefin story från verkligheten gärna får berättas med en viss krydda. Liksom i sin förra film med Marky missar inte Berg chansen att i eftertexterna låta oss få en glimt av de verkliga personer som filmen porträtterar.

Det handlar om katastrof när fel beslut tar på oljeriggen. Rent dramaturgiskt får vi ett par bad guys i kontorsskjortor som självklart icke lyssnar på personalen som jobbar varje dag på denna märkliga arbetsplats. John Malkovich får bli filmens ansikte för girigheten och nonchalansen. Kurt Russell är ärrad veteran och mellanchef. Givetvis på fotfolkets sida. Marky själv är fixarfrasse och allmänt rättrådig. Något som kommer att behövas när det skits i det blå skåpet så trycket orsakar en katastrof.

Klassisk dramaturgi. Uppbyggnad mot katastrof, själva händelsen, och sedan hanteringen av efterdyningarna. Bra drag på det visuella. Jag känner mig som att jag är med ombord på den skadade riggen. Berg leker (självklart) med vardagshjälte-temat men svävar aldrig ut i fånigheter eller för mycket slisk. Kniviga situationer föder kanske nya hjältar, och varför skulle inte Wahlbergs figur Mike Williams kunna vara en sådan? Överlag en solid rollista med ovan nämnda namn. Lägg också till Kate Hudson som Mikes fru Felicia, vilken också dras in i katastrofen via tv-medier och nyheter. Andrea (Gina Rodriguez) är ”oljeriggs-pilot” (?) och försöker göra allt för att hålla den gigantiska och skadade kolossen flytande när katastrofen är ett faktum.

deepwater-horizon

”det är banne mig nåt som inte stämmer med mätarna…”

Trots att kanske de flesta av oss (?) känner till den verkliga händelsen via nyheter och artiklar…blir det ändå lite småspännande längs vägen. Berg skulle också ha kunnat gå Michael Bay-style och gjort hjältedåd larger then life-scener..men han håller det lite mindre, lite mer realistiskt. Kanske…trovärdigt? En viss dramaturgi a la Hollywood behövs förstås alltid tillsättas till anrättningar av detta slaget. Men resultatet är visuellt flawless och…hos mig…synnerligen engagerande.

I sedvalig Berg-anda får vi också autentiska bilder på de inblandade till eftertexterna. Många retar ihjäl sig på sådant tilltag, men jag anser att det tillför ytterligare en känsla till upplevelsen. Att staksen verkligen känns. Sen kan man ju också se det som en sorts respekt mot alla inblandade. Riktiga ansikten bakom alla namn och skådisar.

Underhållande. Trots det tragiska temat.

 

 

Kong: Skull Island (2017)

kong-posterAck ja, vad vore väl filmlivet utan dessa nedslag i den mest kalorifyllda och göttaste av popcornsbyttor då och då? Filmvärlden kan inte leva av djupsinniga allvarsamheter allena (även om det säkert finns de som faktiskt föredrar det).

Idag är det hejsanhoppsan och matinékänsla igen när vi tar oss till den gamla hederliga Skull Island. Jojomen. I filmen skrivs året till 1973, början på ett 70-tal med Vietnamkriget på upphällningen, utan mobiltelefoner och annat lullull. Mystiska vetenskapsmän tycks dock ha funnits i alla tider, och här heter han Bill Randa (John Goodman), vilken har en teori han behöver lägga fram i maktens korridorer i Washington. Rolig scen i början; Randa ser ut över en enorm massdemonstration mot kriget i Vietnam och utbrister; ”det blir inte galnare i Washington än så här”. HA! Tänk om den gode Randa hade sett Washington 2017! Kan vi ana en snygg manusanmärkning över tillståndet i den amerikanska nationen här…?

Hursomhaver, fyra manussidor senare är alltså en expedition på väg mot den mystiska ön som verkar ha både eget ekosystem och eget klimat som ser till att ön alltid är omgiven av stormar. Haha, fantasin! Lovely! Här finns nördiga vetenskapsmän, taniga forskare, en krigsfotograf (Brie Larson), en brittisk ex-militär (Tom Hiddleston) samt en hoper stridisar under ledning av den kärve Samuel L Jackson (vad gör han här…sin 345 film på två år?) Som en bonus får vi även en komisk sidekick i form av den strandade märkliga piloten Hank i skepnad av John C. Reilly. Kul gubbe! Utforskning av ön står på programmet, bl.a. via lite snyggelisnygga bilder på inflygningar mot ön medelst Hue-helikoptrar. Tidstypisk 70-musik gör sitt till och plötsligt känns det lite som Apocalypse Now igen. Smutt! Dessutom finfint färgsatt och med en kameralins som ger en snygg gritty känsla till hela rullen.

Där de tidigare King Kong-rullarna satt av tid på den ökända ön för att bygga upp stämningen, blir det rockn´roll nästan direkt här. Öns störste och mest buttre invånare dyker strax upp och leker plockepinn med de annalkande helkoptrarna. Wow! Vilken inledning! Inget gullegull eller myspys här icke. Dagens regiman Jordan Vogt Roberts (med blott sin andra featurefilm) tar steget från indiefacket och sätter sig bekvämt tillrätta i Hollywoods bästa popcornsstol. JVR tycks ha koll på precis hur man effektivast och framför allt snabbast drar igång en stunds röjigt roande äventyrsaction. Våra huvudpersoner i rollistan får göra skäl för lönen idag så att säga.

Det är fartigt, underhållande, sådär tramsigt overkligt som det ska vara i en riktigt hederlig äventyrsrulle. Vad manus högaktningsfullt bara skiter i är viss logik och den annars sedvanliga rutinen att svänga ihop antingen ett sorts ansträngt djup….eller den obligatoriska romantiken mellan några av protagonisterna. Här handlar det om att klara livhanken, inte bara i början från den minst sagt förbannade Kong…utan även från övriga obehagligheter på ön. Ok, vill man hitta någon sorts moralkaka här är det väl kanske att man icke ska ge sig på att ändra ekobalansen på ett isolerat ställe som detta.

Kong-Skull-Island

Så. Jävla. Förbannad.

Kong själv då? Jo tackar som frågar! Idag är han större och starkare än någonsin! Ser ut som ett badass i ansiktet, men visar också snart att han är både skräckinjagande OCH rättvis på samma gång. The keeper of the Island typ. Effekterna är förstås apsnygga (sorry) hela vägen in till eftertexterna och när jag går ut från bion känner jag mig nöjd. Jäkligt nöjd! Belåten över att faktiskt själva ön, Skull Island, idag nästan får stå i hela centrum för storyn. En snygg uppgradering av den gamla historien. Som självklart ändå inte missar chansen att ta med en och annan liten ingrediens från originalberättelsen.

En del har (som vanligt) suckat över bristen på personlighet och djup hos huvudrollsinnehavarna. Jag säger så här; vem fanken går på King Kong-rulle för att gräva ned sig i mänskliga karaktärer?? Det är ju gorilla-mayhem man vill åt! Och som också levereras till bl.a. Creedence´s… ”run through the jungle”! Mumma!

Wohoo! Vilka apkonster!
Jag ler fortfarande med hela nyllet.

 

p.s….SF visade (som vanligt) prov på smidighet…not… när man bara visar sina 2D-versioner på eftermiddagar mitt under jobbtider. Fick alltså bli 3D-glajjor på till denna kvällsrulle…men det kändes ok efter omständigheterna. Fast som vanligt rätt onödigt då effekten inte alls tillför ”något extra”. Tycker jag.

Snacka om Film #80 – ”pungspark!!”

Poddtorsdag!
Get some!

Okej, vi försökte hålla det relativt kort i detta magiska #80…men det blir ju som det blir när två filmnördar får styra och ställa som de vill.

Den här veckan, bland målarfärg och penslar (!!), undrar vi bla om gamle räven Anthony Hopkins har något mer sevärt på sitt cv än Hannibal Lector, det blir Big Ass Monkey Business Skull Island, en trött Järv på dyster resa, SF hamnar åter i skottgluggen för vårt missnöje…och Fiffi står inför sitt kanske svåraste Uppdrag ever.
Bör vi vara oroliga?!?

Se där, en minst sagt maffig meny att avnjuta. Hugg in!

OBS! Dagens snack om Logans vedermödor är av det mer spoiliga slaget. Du som icke vill höra vad vi har att förtälja i ämnet håller koll på räkneverket. Gå gärna och fixa kaffe under den här tiden; 52.45 – 1.13.05….sen är du med oss igen!

Topp!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Logan (2017)

LOgan_posterBioåret 2017 fortsätter kicka igång på bästa sätt. Nu med en smällkaramell som heter duga!

Hugh Jackmans last stand som den kloförsedde mutanten man myst ihop med genom åren. Jackman ser således vägs ände med sin figur, gick dock med på ett sista framträdande. Men bara om han och regissören James Mangold, som också basade över förra delen i ”trilogin”, fick berätta filmen på sitt sätt. Grönt ljus från filmbolaget, vilket bl.a. innebar att de också böjde sig för kravet att ge filmen en högre åldersgräns. Och jävlar i min lilla låda vad DET märks! Är detta den blodigaste, mörkaste och mest våldsamma filmen om en X-men-figur ever?? Kanske!

Framtiden är inte alltid ljus. Dagens rulle är ett bevis på det. I ett solkigt och gritty Texas anno runt 2029 försörjer sig Logan som limo-driver. Trött, sliten, härjad och uppenbarligen märkt av åren (de många åren!) som passerat förbi. Den märkliga metallen i hans kropp håller också uppenbarligen på att förgöra honom från insidan.
På andra sidan gränsen, i Mexiko, har den ärrade kämpen sina bopålar. Tillsammans med den torrvitsande albino-mutanten Caliban (Stephen Merchant minsann!) hjälps de åt att ta hand om en lika åldrad, sliten och numera sjuklig professor Xavier (Patrick Stewart tillbaka i sin paradroll). En professor långt ifrån sin glans dagar. Kanske rentav ansvarig för att alla andra X-Men numera är förintade från jordens yta?? Små hintar om detta kan anas i den mörka dialogen mellan Logan och Xavier. Livet är sannerligen icke en fest längre. Bara en dyster resa in i en framtid till synes utan mutanter. Och utan hopp.

MEN, pang, smack doobelidong så ändras allt när den lilla flickan Laura (Dafne Keen) gör entré i Logans värld. Med en till synes mystisk bakgrund, förmågor som matchar den gamle järven och ett buttert yttre som banne mig inte går att värja sig mot (anticharm som går hem?), tar hon över showen och storyn.
Damn, vad hon gör det! Kan vara den coolaste filmtjej jag har sett på år och dag på film!

Och jäklar vad bra detta blir när manuset tar fart! Mangold berättar inte bara en story som har sin nästan logiska och naturliga plats i X-Men-universumet…han tillför också ett sorts drama och djup som kanske normalt sett inte hittas i rullar av den här karaktären (som jag förstått har Mangold tagit ramstoryn från serien ”Old man Logan” och i den skapat en egen vinkel). Jag sitter med vibbar från gamla westerns, T2, den obehagliga men fascinerande Vägen. Det blir en sorts roadmovie. Men också en resa för Logans inre. Mot en möjlig försoning med hela sin existens. En superhjältefilm UTAN det bombastiska! Gott hantverk säger jag bara!

Hugh-Jackman-in-Logan-

trött, sliten…men fortfarande förbannad då och då

Men vänta, det blir inte bara djupsinnigheter såklart. En ny skurkliga med rälig och stenhård typ i form av den iskalle Pierce (Boyd Holbrook) som drillar sina legoknektar i att jaga runt efter Logan och hans dyrbara last. Där även den stiffe professorn får hänga med på resan! Och som sagt, det är hårt. Stenhårt! En kamera som icke på något sätt väjer för kapade lemmar, ituhuggna huvuden och klospetsade bröstkorgar.  Det röda blodet forsar och den gamle superhjälten flashar sina djuriska instinkter på ett sätt vi aldrig sett förut i franchisen.

Bryt ned historien och den är i grunden en enkel skapelse. Istället fyller Mangold, Jackman, Stewart och de andra den med synnerligen underhållande, engagerande och lite tragiskt innehåll. Och om man ibland får önska sig snygga slut och hopknytande av säckar, historier..you name it..så får man det idag. Så jäkla bra slut har jag icke skådat sedan Rocky Balboa 2006! Hugh Jackman kan gå med högt huvud och belåten min från denna numera ikoniska figur. Kanske också med en liten önskan, som jag mer än gärna stämmer upp i; låt nu detta vara nog. Med allt. Det blir inte finare än så såhär.

En av 2017 års bästa rullar! Redan! Yesss sireee Bob!

Keeping Up with the Joneses (2016)

Jonses_posterFortsätter gotta (grotta?) ned mig i de där lagom tramisga ”fredagsrullarna”.
De som passar sig som handsken efter en arbetsvecka och då man liksom bara vill ha lite hjärndöd Hollywood-underhållning. Varför inte med lite flåshumor och lagom mängd filmvåld?

Återigen strulputten Zach Galifianakis i centrum. Här som Jeff, vilken tillsammans med hustrun Karen (Isla Fisher) lever förortslivet hemma på villagatan. Kanske kan man också säga att deras äktenskap gått lite i…stå? Sommarn står för dörren och barnen är skickade på kollo. Vad har det spännande förortslivet att bjuda på?

Kanske ett par nya grannar i form av det bildsköna paret Jones som flyttar in. Tim (Jon Hamm) och Natalie (Gal Gadot). Vilka snyggingar. Snygg bil också. Snygga möbler. Helt enkelt bra smak vad gäller allting tycks det som. Jeff blir charmad av den spirande grannsämjan från första början och försöker bonda med Tim på direkten. Karen är lite mer….misstänksam. Nog måste det väl ändå vara något lurigt med det här? Så snygga och lyckliga par finns väl inte i förorten?

Jamen detta var väl inte så illa ändå.
Lagom töntigt och lite småputslustigt under drygt 100 minuter. Bäst idag är kanske ändå Isla Fisher som får visa komiska talanger som misstänksam hustru när hon leker amatördeckare i villakvarteret. Zach G går på med patenterat knasspel. Lite som man är van att få honom. Inget fel i det. Hamm och Gadot är vandrande reklam för det snygga och framgångsrika paret. Självklart med en hemlighet…OCH en anledning till att dyka upp på just den här villagatan. Snart visar det sig också att de båda paren minsann behöver vandra på ett eller annat sätt.

Keeping-Up-with-the-Jones

grannsämja pågår

I en annan tid och en annan form hade paret Jones lätt kunnat gestaltas av Brangelina-duon, men sådant är ju icke fallet numera. Hamm och Gadot är dock underhållande i sina roller. Helt klart.

En stunds knasskämsig humor i förorten, mixad med lite lagom action och underhållningsvåld. En story som inte har ett endaste dugg nytt att komma med, men funkar ändå. Det är simpelt, ytligt, trivsamt och rätt snyggt utfört. En fredagsrulle.

Och ibland räcker det ju så.

Flmr vs Filmåret 1978!

 

-78!
VM i fotboll i Argentina! Mario Kempes! Osvaldo Ardiles! (som hade nr 1 på sin tröja fast han var mittfältare!)

Filmerna från detta år.
Idag såklart nötta av tidens tand, det måste vi erkänna. Trots det firar nostalgin stora triumfer här. Och det är ju så det blir när man vaskar runt i dessa årsvatten. Klart att mitt vuxna jag har sett rullarna ett par gånger igen genom åren, efter att mitt 13-åriga jag tog del av de flesta av dem då när ”det begav sig”.
Så vad tycker detta hus om filmåret 1978 då?
Jo detta:

***********************

10. Battlestar Galactica

En fattigare kusin till Star Wars, men likväl rasande läcker nostalgi och precis lagom ”rymdig”. Detta är således originalet i Galactica-konceptet.

9. Animal House 

Fräck! Oborstad! Rå! Rebellisk! John Landis på uppgång. Och John Belushi! Wahoo!

8. Inavsion of the Body Snatchers

Sällar mig till kören som sjunger att detta är den bästa versionen. Kuslig. Fast otäckast är nog Donalds krull-frippa!

7. The Wild Geese

Slitna gubbs på röjar-action i påhittat afrikansk land. Jaja, men sköna lirare och lite pang-äventyr går alltid hem. Till och med då.

6. Superman

Hopplöst omodern idag om man ser till tekniken. Men då, när biohypen var som störst…vilken grej! Med 78-års mått mätt var det top notch på effekterna. Dessutom lite småkul. Utseendemässigt (i nyllet alltså) kanske den bästa Stålis av dem alla..?

5. Foul Play

Myspys med Goldie och Chevy! Och det bästa är att humorn håller än! Tål att omtittas med jämna mellanrum.

4. The Deer Hunter

Är det Henke på Fripps som kallar den för en ”one timer”? Håller nog med. Rasande bra skådisar men jobbig handling. Mörkret. Förtvivlan. Känns i magen. En jäkligt bra film förstås. Inget för en fredagskväll såklart.

3. Jaws 2

Spielberg hade gått vidare men Roy Scheider hängde på ett varv till. Det kändes skönt. En duglig uppföljare med fortsatt (faktiskt) underhållningsvärde. Kommer ihåg att vi alla i biosalongen skrek när hajjäkeln anföll helikoptern!

2. Halloween

Originalet. Oöverträffad. Man behöver faktiskt inte se någon uppföljare. Och absolut ingen nyinspelning! Carpenter var kung här! Och Jamie Lee! Vilken tjej! Rysningarna! Vi smög som skrämda kaniner hem från en biograf i Västerås (av alla ställen!)

1. Grease

Ohotad etta. 7 raka tittningar på anrika biograf Skandia i Norrköping säger allt. Är man musikalman så är man.



Bubblare
: Den vilda fighten, Pojkarna från Brasilien, Rosa Panterns Hämnd, Convoy

*********

Läs här nu nedan vad diverse andra bloggkamrater tyckte om detta år: