Klart det skulle komma en uppföljare.
Givet när originalet spelade in nästan 210 miljoner dollars på investerade 35 i budget. Ännu en guldkalv som gick att tälja på med andra ord.

För att ens skapa en uppföljare som möjligen kan vara värd namnet, behövdes naturligtvis att den dynamiska (en del fördrar ”gapiga” som attribut) trion Kurt (Jason Sudeikis), Dale (Charlie Day) och Nick (Jason Bateman) återvände i sina roller.

Vilket de alltså gjort. Livet känns kanske lite lättare sedan förra filmen, knasbollarna har fått span på en idé som kan göra dem ekonomiskt oberoende i framtiden och framför allt…låter slippa dem ha galna chefer som bestämmer. Nu gäller det bara att skaffa investerare. Kanske till synes gemytlige affärskostymen Bert Hanson (Christoph Waltz) och hans odrägliga son Rex (Chris Pine) kan göra framtiden ljus?

Fel. Superduperfel! Hale Hanson blåser våra tre vänner så det står härliga till och ruinens brant närmar sig hotfullt. Då kommer hjälp och möjlighet från oväntat håll…

Jaja, det är naturligtvis till att mjölka det redan inhamrade konceptet ännu lite mer.
Men gillade man nu första filmens galna infall och den respektlösa underlivshumorn finns rätt mycket att flabba åt här också. Producenterna är ju inte dummare än att de fortsätter på samma väg, och varför inte vrida det ytterligare lite mot sjuk knasspektakelhumor…som sannerligen inte passar alla ska erkännas. Bateman, Sudeikis och Day fortsätter som misslyckade nav vilka filmens story får kretsa runt. Nytt blod behövs sen förra galenskaperna och då passar det ganska kul med dryge Waltz som ful filur (dock för lite speltid på honom!), för att inte tala om charmören Pine som verkligen får spela över….och ut…av sitt register. Pine är riktigt rolig, nästan så att han gör narr av sin egen status som bildskön skådis.

vad kan gå fel med deras idé….liksom?

Saknar man stenhårde Kevin Spacey här i början behöver man inte bli besviken. Naturligtvis tar den känslokalle ex-chefen chansen att förödmjuka den stackars trion på bästa sätt. Att han sitter i finkan hindrar honom inte nämnvärt. Självklart är Spacey skohornad in i manuset för att kopplingen till förra rullen ska bli än mer märkbar, men det gör inte mig nåt. Jag skrattar lika gott ändå åt Spaceys brutala dissarstil de få minuter han finns med. Liksom jag gör åt underbara Jennifer Aniston, den sexgalna tandläkaren remember? Såklart att hon dyker upp igen, kanske brutalt snuskigare än någonsin! Måste vara en drömroll för Aniston. Tjo!

I övrigt inga nymodigheter att rapportera om. Filmen kör på i redan plöjda spår och tar ut svängarna ännu lite mer. Humorn är lite gapigare, lite larvigare, lite snuskigare men faktiskt lika rolig och ibland lika frisk som i första rullen. Om man gillar den här typen av humor förstås. Inte ofta en humor-uppföljare är nästan lika bra som originalet…? Till och med fixaren Motherfucker Jones (Jamie Foxx) får hoppa in ett par minuter och lyckas än en gång briljera med sin urusla förmåga att förhandla! Jag flabbar högt. Förlåt så hemskt mycket då.

Således ganska stjärnspäckat här och alla spelar över lagom ansträngt.
Den mest sansade av dem alla verkar vara Jason Bateman, men hans tålamod sätts på prov mer än en gång kan man lugnt säga.
Den perfekta fredagsrullen när man bara vill skratta och inte behöva tänka så mycket?