Murder on the Orient Express (2017)

Den gamla klassikern. I ny version, av och med Kenneth Branagh…vilken är utrustad med filmvärldens just nu kanske längsta musche.
Den gamla Agatha Christie-storyn om tågresan via den legendariska tåglinjen, med avbrott för ett lurigt mord som begås. Tur att den divige och egopumpade detektiven Hercule Poirot finns med ombord. Klart mästerhjärnan måste engagera sig i fallet. Jaja, ni vet ju säkert hur det ligger till med storyn. Frågan är kanske snarare om den håller för en ny version? Och hur sköter sig casten som skramlats ihop?

Rätt bra ändå. Branagh har själv regisserat tågresan och han kör på säkra kort, försöker hitta den gamla noirkänslan…och lyckas ganska bra. Den som sett tidigare version i Hollywood, eller läst boken, vet ju vad som väntar runt rälsen. Alla inhyrda skådisar får sina 15 minuter i tågvagnarna, och jag sitter ändå där med en rätt mysig känsla. Att det sällan blir sådär rejält spännande spelar ingen större roll. Miljön, och utförandet, lägger sig på rätt sida av trivselgränsen. Förutom Branagh som stilar runt med tvivelaktig accent får vi även skådisar som Daisy Ridley, Willem Dafoe, Michelle Pfeiffer, Derek Jacobi, Judi Dench, Penélope Cruz och Johnny Depp i väl valda biroller. Kanske en liten aura av de gammaldags matade ensemblerullarna? Känns som att Branagh strävar efter att fånga en fläkt av old school-Hollywood. Och tja…det känns som det är funkis överlag genom de knappa 120 minuterna. Dramatik och överspel och sällsamt otroliga incidenter som förstås får sin lösning mot slutet. Fattas bara annat.
Behövs filmen, egentligen? Svaret är nej, men å andra sidan har jag aldrig tråkigt i den arrogante detektivens sällskap. Och vem vet, kanske får vi hänga med honom till nästa uppdrag…? En planterad förutsättning finns. Vad säger det eventuella klirret i kassan…?

A Ghost Story (2017)

Trots namnet så långt ifrån en traditionell spökhistoria man kan komma.
Snarare lågmält drama. Ett smalt och tystlåtet drama. Kanske till och med ett drama som aldrig kommer igång riktigt..eller rättelse: aldrig kommer åt MIG riktigt.

Rooney Mara, och Casey Affleck med helskägg. Som paret i det lilla huset. Paret med drömmar och planer. Paret med alla livsproblem som…normala par har. Plötsligt dör Affleck oväntat, men finns kvar som traditionellt spöke i lakan med hål för ögonen! Blir det pajigt? Nä, inte direkt. Faktiskt. Han blir en observatör, tyst och iakttagande finns han i huset. Ser på när Mara försöker gå vidare i livet. Tills hon till slut flyttar. Snart flyttar nya hyresgäster in. Spöket finns kvar, ”fångad” i huset. Kvar med sina intryck och minnen. En stor sorg ligger över hela filmen. Som en mörk filt. Tyvärr saggar tempot efter en stund och jag har svårt att hålla fokus. Jag gillar idén ändå, att skildra själen som uppenbarligen inte kan gå vidare och lämna den här tillvaron as we know it. När dock regissören David Lowery (Pete´s Dragon) börjar vrida och vända på tidsbegreppen, blir det splittrat. Som att filmen desperat tar till grepp för att fylla ut sin speltid. Kanske finns egentligen bara material för en 30-minutare? En novellfilm om sorgen när man förlorat en kär? Och kanske en titt på vad som (möjligen) händer när den kära har lika svårt att släppa taget.

Lågmält spelat av både Mara och Affleck. Den senare mestadels av tiden dold i lakan. I flashbacks finns han dock med. Trots den lätt lökiga utstyrseln som spöke, blir det aldrig fånigt. Mer…uttråkande. En film som kanske tar ett steg för långt in på prettostigen och vill andas konstupplevelse. En installation?
Cred ändå till Lowery och skådespelarna som ger det en chans. Tanken är inte dum.
Synd bara att den känns mer tålamodskrävande än sinnesomvälvande.

En smal rackare till film. Inget för fredagskvällen direkt.

The Greatest Showman (2017)

Mitt råd: tänk inte.
Fundera inte på eventuella riktigheter eller autentiska frågeställningar. Ägna dig istället åt att ta in filmen i dina sinnen. Färgerna, den visuellt murriga miljön, karaktärerna som hela tiden går lite utanför. och så musiken förstås! Musiken! Inga traditionstunga tunes av sin tid (1800-talet-ish), istället moderna toner invävda i fylligt sound. I like. Så är det också musikfolket bakom La La Land som ligger bakom.

Vi får den mustiga historien om P.T. Barnum (den moderna cirkusens grundare..?), här i eleganten Hugh Jackmans skepnad. Han när en dröm, en vision. Att underhålla massorna med udda inslag. Märkliga människor som uppträder, och som nu alla får sin lilla plats i tillvaron. En sorts burlesk varieté. Det ses förstås inte med blida ögon av den snobbiga eliten i New York i slutet på det förrförra århundradet, men vad vet väl dom?? Folk hånskrattar ju åt GeKås också. Smaken är som baken. Teatralisk dialog, apsnygga dansnummer och ett bländande foto. Förutom Wolverine-Jackis sköter sig Michelle Williams, prettyboy-Zac Efron och vår svenska Rebecca Ferguson…den sista som just svenska Jenny Lind (!) i filmen…exemplariskt.
Filmens svagaste kort är manuset, som vid ett tillfälle i filmen plötsligt låter Barnum överge allt han tror på och står för. Vilket inte heller passar ihop med den karaktärsvärme han förmedlar genom hela rullen. Men…det sätter vi på ovanstående ”inte-fundera-så-mycket-på”-kontot. Filmen känns hjärtlig, och det syns också att alstret är ett efterlängtat projekt hos Jackman och nära vännen Michael Gracey, vilken sköter regin.

Naturligtvis måste du gilla showtunes….och kanske musikaler i synnerhet..för att ta till dig det här. Letas mer traditionellt upplägg av filmisk underhållning kommer detta av bli en ansträngd bekantskap. Sa jag att den här rackarn gör sig kanoners på en musikalteaterscen…??

En av 2017´s allra bästa rullar. Lätt!

Órbita 9 (2017)

Netflixraffel i den spanska (!) rymden. Sort of.
Kan det vara något? Tja, varför inte. En sorts sparsmakad indiespanjor som rör sig i utkanterna av vår omedelbara framtid. Trots (troligen) ganska sparsmakad budget inte utan underhållningsvärde och ganska finurlig story. Unga Helena (Clara Lago) är född ombord på rymdskeppet Orbita 9, vilket med liknande andra rymdskepp sakta stävar fram genom världsrymden mot en avlägsen planet där ny tillvaro ska skapas. Ett serviceskepp dockar med teknikern Alex (Alex Gonzalez) ombord. Klart ljuv musik uppstår och attans också att Alex var tvungen att lämna Helena igen efter bara något dygn.

Här skumpar nu rullen till med en ordentlig twist som blir lite av filmens fortsatta utgångspunkt. Alex kan inte glömma Helena och beslutar sig för att sanningen måste fram till varje pris. För såklart lever Helena en av de största lögnerna there is.
Luddig sci-fi, drama. kärlek och lite småspänning. Förpackad ganska enkelt, men ändå med sina små förtjänster. Regissören, en Hatem Khraiche, vet att han inte har Hollywoodbucks att slösa och håller sig till sig till förutsättningarna som bjuds. Jag gillar sådana här draman som utspelas i en framtid som inte ligger så långt bort från oss. Där man ser ”vår” vardag, med små inslag av framtidens teknik.

Underhållande, i all sin enkelhet.

Cage Dive (2017)

Okej, postern är troligen det bästa med filmen. Men..filmer med hajar kan ALDRIG vara fel. Däremot kan de komma i varierande former när det gäller kvalle och utförande. Här ett nytt besök i det uttjatade found-footage-träsket. En kamera hittas på havsbotten utanför Australiens kust. Minneskortet sitter i och vips får vi ta del av ett gäng olycksaligas öden. Amerikaner som kommit till landet down under för att försöka komma med i äventyrsprogram på tv. Bästa ”ansökningsmetoden”? Att dyka bland hajar i bur och visa sig modig. Självklart skiter sig allt, båten går under med folk, hajburar och allt när en enorm monstervåg (apsnyggt gjort) hamrar på från ingenstans. Överlevande i vattnet som får hoppas på räddningsinsats. Men visst ja, det var visst hajar i området. Häpp!

Rullen har lite oförtjänt fått tilläggsnamnet Open Water 3 för att spela på just DE två andra filmerna om typ samma sak. Synd säger jag då den här rullen funkar snyggt på ”egen hand”. Lite lökigt förstås att någon hela tiden haft lugnet att filma det som sker..men det går att leva med. Effekterna är top notch (svenskt företag bakom!) och hajarna ser allt annat än cgi:ade ut! Mer överlevnadsdrama än hajskräck. Effektivt ihopknåp av en herr Gerald Rascionato, med ett koppel okända skådisar i fokus.

Perfa 80 minuter för den som vill dra upp benen i tv-soffan när det vankas bestar i vattnet.

 

The Killing of a Sacred Deer (2017)

Satan i gatan vilket mörker!! Damn. Ångesten och hopplösheten ligger som en mörk och blytung vinterfilt över den här rullen.

Det här är mitt första möte med den filmmakande greken Yorgos Lanthimos, och jag kan bara hoppas att jag varit nere i hans filmkällare och vänt nu. Klarar man av ytterligare mörker av denne man? Rapporter talar ändå om lite mer stänk av solsken i de andra rullarna. Kan det stämma? Här är det genuint magont som gäller. MEN….men…ack så briljant och snyggt utfört! Som att jag hela tiden vill vända bort blicken, men inte kan slita mig från det som sker i rutan framför ögonen. Detta skojar du inte bort en fredagskväll! Hu!

Colin Farrell (har han någonsin varit bättre??!) i stort och klädsamt helskägg är kirurgen Steven som bär på en mörk börda. Ett aber som gör att han måste (?) spendera tid med den ytterst märklige och obehaglige tonåringen Martin (Barry Keoghan från Dunkirk). Jävlars vilken obehaglig grabbjävel! Sättet han tittar, sättet han för sig, sättet han pratar. Yaak! Överlag är förresten hela rullen märklig ur både visuell och dialogmässig vinkel. Märkliga tonfall, personer som inte verkar få plats i bild. Det mesta är banne mig underligt med den här filmen. Nicole Kidman är Stevens fru, sådär sval och kall och nästan inte närvarande…som bara hon kan vara på film. Genialiskt. Men å andra sidan, hade något annat varit att vänta? Paret har barn, vilka också dras in i den här mörka karusellen…och det hela stretchas ut till en två timmar lång plåga att ta sig igenom. I positiv (!) mening. För lika obehagligt som det är, lika fascinerande berättat är det. Jag vill liksom hela tiden veta mer…fast det inte känns bra i magen. Den creepige Martin, vad har han  för agenda? Varför agerar Steven som han gör? Hur kan allt det som sker…ske?? Svaren rullas så sakteliga upp, med vansinniga konsekvenser.

En förbannat bra film! En av förra årets bästa!
Och inte direkt så att man hoppar av glädje när eftertexten kommer. Snarare tar sig en jäkel som tröst.
Drama med mörker så det räcker för ett helt år.

Kingsman: The Golden Circle (2017)

Ett återbesök i Matthew Vaughns värld kan väl aldrig vara fel. Eller? Jag gillar ju hans rullar, det skamlösa sättet att blanda komedi med riktig brutalt och tidvis strittande underhållningsvåld. Första Kingsman var en liten pärla. En snygg spoof på agentfilmer, och samtidigt tung nog att stå på egna ben, med en rätt kul story som funkade.

Här är nu (såklart) uppföljaren. Bara att tuta och köra vidare liksom. Behövs ingen backstory eller startsträcka. Vi kan miljön. Och det kärvar till sig direkt, innan rullen ens nåt kvarten (or so) är hela The Kingsman-gänget utplånade. Så när som på Eggsy (Taron Egerton) och Merlin (Mark Strong) såklart. Tufft läge. Återstår bara att vända sig till ”systerorganisationen” The Statesmen” (samma idé) i USA, för att få stöd och hjälp när det gäller att hitta orsaken till denna nya olustiga situation. Tja, annars är upplägget som vi känner till det från förra rullen. Cool musik och snygga, men repetitiva actionscener. Ny badass-boss i form av Julianne Moore som spelar som om hon befann sig i en 50-talsrulle. Vissa scener är småroliga, men annars blir hon mest en parentes i filmen. Faktiskt. Liksom de ”nya” jänkarna Jeff Bridges och Channing Tatum

Känns som att hela rullen lider för mycket av att man redan sett nästan allt förut i en Matthew Vaughn-rulle. Visst finns det filmer där man gärna ser en uppföljare och då chansen att ytterligare få hänga med sköna karaktärer en stund. Trots en snygg yta och bra tempo i vissa scener….är detta nog inte en sån film. Och det trots att även Colin Firth lyckas ta sig tillbaka in i handlingen.
Första rullen var lite udda och speciell. Här är det inte riktigt lika….kul…längre. Fartigt, visst, men känns lite…avslaget. Fast ”Take me home, country roads” är ju aldrig fel förstås!

Ok för stunden. Men se hellre om första rullen.

Geostorm (2017)

Javisst, jag erkänner. Jag dras mot den här typen av filmer som flugor mot en sommaräng en stekhetdag när kossorna är produktiva. Men det visste ni ju redan. När Hollywood trycker in stålars men väljer att ändå hålla tillbaka på den där sista qualitychecken i manus. Det som istället får ses som en stunds åktur på det där tivolit som kanske inte har det bästa underhållet. Men vaddå, det finns väl plats för det också. Om humöret är det rätta också förstås. Och kom ihåg, film är ju bara film. Inte så allvarligt.

Roland Emmerichs gamle vapendragare Dean Devlin, mest inblandad i manus- och producentroller, begår långfilmsdebut som regissör. Självklart med en story som känns så galen…att man liksom bara måste dra på smilbanden. Iaf jag. I en inte alltför avlägsen framtid har människan lärt sig kontrollera vädret med hjälp av ett gäng satelliter på ett pärlband runt jorden. Inga mera väderkatastrofer här inte. Tills en satellit går bananas och orsakar mayhem. Vad händer? Och varför? Är det en tillfällighet? Hahahaha, take your guess! In med killen hela dan, Gerard Butler. Här som vildhjärnan Jake, mannen bakom skapelsen med vädersatelliterna. En godhjärtad snubbe såklart. Upp i rymden med honom för att kolla läget. På jorden upptäcker samtidigt hans bror Max  (Jim Sturgess) att allt inte står rätt till i maktens korridorer i Washington där han jobbar. Kan det till och med vara så att the Pres själv, Andy Garcia, är inblandad?!

Ojojoj, vilken åktur det här blir. Perfekt som kanonmat för alla som verkligen avskyr rullar gjorda enligt ett beprövat koncept där storyn icke behöver ha något som helst djup, bara det smäller och ser coolt ut. Vilket det väl ändå gör större delen här. Vissa CGI-sekvenser har svår dataspelsvarning. Andra gör jobbet. Vi får raffel i rymden, bland satelliter och rymdskrot. Svek och dubbelspel. Action nere på jorden när Max ständigt hamnar i skottlinjen i sin jakt på den konspiratoriska sanningen. Tuffa Secret Service-agenten Sarah (Abbie Cornish) drar också sitt strå till stacken.
Ja ok, det här är såklart som en rinnande glass den där varma sommardagen. Du fyller struten med smaker du gillar, sen börjar den rinna och det gäller att äta upp snabbt…och en stund senare har du glömt vilka smaker du åt av. Men det var ganska gott under tiden. Precis som här. Rätt rackig story berättas på rätt underhållande sätt. Jag hade sannerligen inga större förväntningar, men kom på mig själv med att sitta och småle åt galenskaperna. Ibland behövs sådant här. För att uppväga det som är värt att komma ihåg.

Serietidningsäventyr som underhåller ganska gött ändå. OM….du kan koppla bort logik och förnuft.
Jag friar hellre än fäller idag. Och vem kan motstå en överspelande Ed Harris?? Jag bara frågar.

Detroit (2017)

USA 1967. Tuffa tider. Hårda tider. Ett Vietnamkrig som skapar åsikter. Politiken är brännhet. Liksom rasmotsättningarna. Man kan ju säga att det jäser i hettan. En sommarnatt -67 i Detroit urartar det totalt med upplopp på gatorna. Plundring och kravaller som följd. Plus ett par synnerligen otrevliga mord. Som kanske fram till dags dato har blivit nästan lite mytiska på grund av alla oklarheter runt vad som egentligen hände. Kathryn Bigelow är nu kvinnan som ger oss en take på natten. Tillsammans med sin manusgubbe Mark Boal (de gjorde ju Zero Dark Thirty ihop) presenteras en sorts teori om vad som troligen (?) hände på ett numera rivet hotell som gick under det lite lugubra namnet Algeirs Motel.

Bigelow håller det nästan dokumentärt och kliniskt. Ett sorts faktabaserat drama utan att faktan är 100 procent verifierad. Och samtidigt ett obehagligt dokument över hur vidriga människor kan vara mot varandra under fel sorts omständigheter. Ibland känns det som 30-talets inskränkthet och så kommer man på i nästa sekund att det faktiskt ”bara” är drygt 50 år sedan. Skrämmande.
Bra spelat av alla inblandade i rollistan, där Will Poulter sticker ut lite extra som rasistisk polis med hotfull agenda. Bra spelat såklart, och Poulter skapar en sorts otäck aura runt sin figur. Vi får också John Boyega (Star Wars) som säkerhetsvakt, vilken försöker överleva natten och förhindra att totalt blodbad inträffar. Boyega blir lite av filmens betraktare.

Jag gillar Bigelows filmer. De utstrålar ofta en hårdhet, ett kliniskt betraktande som inte väjer för obehagligheter. Och samtidigt försedda med ett berättande som skapar en sorts bisarr nyfikenhet. Iaf hos mig. Här är det också stabila tidsmarkörer i musik, kläder och detaljer. Det känns verkligen som att vara på plats i Detroit sommaren -67.
Blev denna rulle möjligen lite förbisedd på Oscarsgalan 2018….?

Jäkligt stabil film. En lågmäld rulle som hörs och märks.
Med bister eftersmak.

 

Den som vill fördjupa sig mer i ämnet om vad som (kanske) hände den där sommarnatten i Detroit, kan med fördel göra det här.

Thor: Ragnarok (2017)

Jag tycker det är för jäkla gött ändå.
Att Marvel, i all sin ensamhärskande (sorry DCEU) superhjälteprakt, väljer att varva graden av det seriösa i sina storysar. Att man då och då sticker in en liten ”simplare” rulle bland allt högtravande hittepå om moral, vänskap och konsten att se bra ut i superhjältemundering. Black Panther är ju det senaste exemplet på en Marvelrulle som kanske vill berätta en historia lite mer…eh..allvarsamt? Här då istället en stunds hålligång från andra sidan spektret. Jag har redan hojtat om ”roliga timmen” i MCU, och det finns ingen anledning att ändra på det epitet.

Tredje besöket i den gamle åskgudens världar ger oss en Chris Hemsworth som sätter underhållningsribban direkt. Tuffa tider, eller loja tider, i gamla Asgård! Vad tusan!? Strax skits det dock i det blå skåpet, Asgård ”intas” av den elaka systern Hela (Cate Blanchett) och Tor själv hamnar på en konstig planet där handel med rymdskrot och gladiatorspel är definitionen på toppraffel. Men vänta, vem gömmer sig på planeten om inte en gammal kompis från förr! Hulken! Tjohoo!

Kanske ska Marvel också klappa sig lite extra på ryggen för att man hade modet/magkänslan att ge regipinnen till geniet Taika Waititi (Hunt for the Wilderpeople), som direkt tar kommandot och svänger ihop en hjältesaga his way. Vilket betyder färgglada miljöer, serietidningsaction och framför allt den där aviga, udda, humorn, som Waititi nu håller på att göra sig ett namn med. Att han själv dessutom tar hand om en av de mer minnesvärda rollerna i filmen är ju bara en lysande bonus, håll utkik efter ”Korg”….skön snubbe! Den här tredje rullen bryter på många sätt med de tidigare installationerna i serien, men berättar ändå en fullt fungerande superhjältestory. Att manuset också innan filmen är slut kommer att ha förändrat ett par ”traditionella” detaljer hos Tor själv…känns plötsligt bara uppfriskande. Alla känns förresten just ganska uppfriskande i rullen, Hemsworth med komisk tajming, Blanchett som verkar tycka det är kul med lite ”semesterroller” ibland, Mark Ruffalo som den lugna versionen av Hulkis, Jeff Goldblum som minst sagt märklig boss över den den lika märkliga planeten där raffel utspelas. Till och med lömske retstickan Loke (Tom Hiddleston) känns uppsluppen värre. Ja, det är banne mig som en riktig roliga timmen på jobbet. Späckad med snitsiga effekter och serietidningskänsla. Denna 17:e (om jag räknat rätt) rulle från Marvel är helt klart en av de bästa ever i hela MCU! Mycket bra som vågskål mot de andra rullarna i filmserien.

Tar Waititi hand om Bond-filmen nu?? DET vore väl nåt!!

 

Att Tor och gänget gick hem hos oss i SoF-poddens #132 råder ingen tvekan om. Dessutom gillade vi fler saker i det avsnittet. Lyssna gärna här så får du höra.

 

The Mountain Between Us (2017)

Inget nytt på bergstopparna här.
Förutom en massa jäkla snö. En helvetes massa snö. Och två personer som måste göra allt för att överleva. Till och med flörta med varandra.

Jaja, det här är såklart preciiis som det verkar. Klyschigt, ganska förutsägbart och toppad med lite lagom mumsiga logiska snedsteg. Å andra sidan, vad gör väl det ibland om utförandet ändå är rätt snyggt gjort? Och en rulle som sportar upp stabile Idris Elba och rutinerade Kate Winslet, vilka dessutom visar upp en oväntad bra kemi mellan sig, känns aldrig fel. Elba är läkaren Ben som bara måste ta sig till Baltimore via Denver medelst flyg. Winslet är fotografen Alex som ska ta sig hem till sitt eget bröllop. Utgångspunkten är nånstans i Idaho (tror jag, uppfattade aldrig det!). Plötsligt ställs alla flyg in på grund av annalkande snöstorm. Vilket inte stoppar vår dynamiska duo, strax sitter de i litet chartrat flygplan och avnjuter de snöklädda bergstopparna (Rocky Mountains?) från ovan. Ända tills de kraschar. Såklart! Men överlever (piloten hade inte samma tur), och nu börjar dramat (?) med att hålla sig vid liv.

Detta är lite som att glida in på hamburgerbaren och beställa en cheeseburgare och en äppelpaj, rätt gott för stunden…men i samma ögonblick du ätit upp maten har du glömt den. Och snart är du hungrig  igen. Det här är en oförarglig rulle. Jag tänker att den omöjligt kan reta upp någon. Eller, nån finns det väl alltid. Elba och Winslet tar lönechecken och gör sitt jobb. Överlevnad, jävligt mycket snö, en hund, lite hopplös humor, romantik och en puttegnutta av nåt som möjligen skulle kunna kallas småspänning i vissa sekvenser. Detta är såklart ingen rulle jag kommer att minnas i december. Eller ens i juli.

En no-brainer för fredagssoffan. Sämre alternativ finns.

The Florida Project (2017)

Plötsligt händer det.
När stjärnorna står rätt i skyn, floden rinner åt rätt håll, kråkorna flyger baklänges…eller nåt.

Att se The Florida Project är som att översköljas av glädje och sorg på en och samma gång. När känslorna når ända in i hjärteroten och sätter ett avtryck som du bara inte kan skaka av dig.
Under väldigt många minuter är regissören Sean Bakers film en färgsvultstig uppvisning i hur framför allt barn från den mindre bemedlade delen av vår befolkning, trollar med fantasi och upptäckarglädje för att göra det bästa i vardagslivet. Underbara, UNDERBARA, Brooklynn Prince är lilla Moonee vars liv och dagar framlevs på det sunkiga men märkligt nog charmiga motellet The Magic Castle…endast en lång spottloska bort från  det riktiga Magic Kingdom i Orlando, Florida. Här, på bakgården av Disneys jättelika turistkomplex, handlar det mer om att överleva dagen än att fundera på vilken åktur man ska ta härnäst. Det magiska i Brooklynns värld består dock i att hon tillsammans med andra kids från motellet gör varje dag till ett eget litet äventyr. Allt från upptäcktsfärd i gamla igenbommade motell till att reta gallfeber på motellets manager Bobby (Willem Dafoe) genom tokiga och listiga små hyss. Brooklynns stundtals asjobbiga mamma Halley (fantastiska debutanten Bria Vinaite) är ensamstående fd strippa-sort-of. Pengar är alltid bristvara…och när det verkligen kniper..går det alltid att ta till ”världens äldsta yrke”.

Sean Baker bygger en helt egen värld i utkanterna av The Magic Kingdom. Där misär samsas med avig charm, spontan vardagsglädje och ett myller av fantastiska färger i scenografin. Bara stilen på de slitna motellen är värda små betraktelser i sig. Första hälften av rullen, ren feelgood. Moonee hittar på äventyr, Halley tjafsar med folk, tålmodige Bobby med stort hjärta försöker få allt att fungera…pengarna måste in…samtidigt som han håller ett beskyddande öga på kidsen. Sen blir filmen mörkare. Verkligheten hinner lite ifatt. Även mig som tittar. De färgrika fasaderna börjar krackelera och hopplösheten börjar äta sig in i filmtittarsinnet. Baker är listig. Som att han lurar mig dit han vill, för att sedan dra undan mattan lite. Finalen är rent av hjärtskärande och jag kan icke hålla tårar borta när kameran dröjer kvar på Moonees ansikte och det lilla barnet hon ändå är innerst inne, trots den tuffa streetsmartheten hon redan lagt sig till med, kommer fram. Den som inte känner i hjärtat då…får skämmas lite. Dessutom…att filmen inte fick mer uppmärksamhet vid vid Oscarsgalan 2018 är fanimig skamligt.

En galet fantastisk, livfull, engagerande och sorglig film. På samma gång!
A must see! Årets första toppbetyg dundrar in!
Damn right!

Lady Bird (2017)

Men det här var ju trevligt.
Dagens rulle kommer över mig på ett sätt jag inte alls räknat med.

Jag gillar Greta Gerwig. Inte så att jag slänger mig över varje alster med hennes namn i, men hon har varit och är en indie-skådis att hålla ögonen på lite. När hon nu trycker ned sig i regissörstolen och sportar ett (självupplevt?) egenhändigt manus känns det som att en titt är högst befogad. Det är 2002 och snart 18-åriga Christine ”Lady Bird” McPherson (Saoirse Ronan) vill inget hellre än att lämna hemstaden Sacramento så fort hennes sista år på high school är klart. Östkusten och ”kulturellt studieliv” lockar. Bort från låginkomsttagarkvarteren och den inrutade Svensson-vardagen. Mer äventyr! Som vanligt handlar det om att ”hitta sig själv”. Låter det tröttsamt? Lite kanske. Har vi sett det förut? Japp, i den formidabla The Edge of Seventeen med den intensiva Hailee Steinfeld. Här får Ronan klä front för den längtande tonåringens alla dilemmor. Det är inte bara framtida utbildning som det funderas på. Kärlek, sex, vikten av att hänga med ”rätt” personer. Att inte behöva skämmas för föräldrarna, som knappast kan anse sig leva på ”rätt sida järnvägsspåren”, med en mamma som jobbar dubbla skift och en pappa som blivit arbetslös. Ur allt detta alltså en Gerwig-take på dramat med vissa komiska inslag. Den aviga humorn tar dock aldrig överhanden, och fokuset ligger hela tiden på dramat. Och längtan. Och viljan att vara förstådd. Är Lady Bird-Christine  jobbig och  störig? Yes, men det är också grejen. Hennes grej. Hennes ärlighet.

Felet jag själv gjorde rätt långt in i rullen, var att jag hela tiden satt och jämförde med The Edge of….. Bad idea. Hur skulle någon liksom kunna toppa DEN insatsen? Grejen är att ju längre den här rullen äter sig in i skallen…ju  mer får den ett eget liv. En egen etikett. Ok, Ronans Lady Bird är inte lika lätt att tokälska som Steinfelds hysteriska Nadine. Men den här rullen har å andra sidan Laurie Metcalf som gör en fantastiskt bra porträtt av en asjobbig morsa, som kanske egentligen älskar sin dotter mer än någon annan. The Edge of…sticker fortfarande ut som den bästa av de två, men Gerwigs film funkar lysande ju längre den rullar på. En från början påfrestande Lady Bird blir mer och mer en tjej som öppnar sig och visar upp både rädsla, hopp och avig kärlek till sin familj. Ronan gör det bra, inte snack om den saken. Upplösningen når mig liksom långt in i sinnet, och kanske är det just det som till slut får mig att kapitulera? Trots att jag ”sett allt förut” blir filmen som ny i mina upplevelseögon…och det om något betyder väl något. Kanske inte lika varm som referenstiteln ovan, men tillräckligt för att jag ska ta den till mig.

Nånstans känns det också som tur att Gerwig valde att ta hand om projektet själv, och inte lämna över det till Noah Baumbach som var ivrig att kasta sig över det. Kanske fick rullen en mer…”ärlig” touch tack vare Gerwigs styrande händer..? Var filmen en värdig kandidat till Oscarsgubbe för bästa film 2017? Nja, tveksamt. Men det är en lysande liten pärla i det annars så klyschiga coming-of-age-träsket. Inga nyheter direkt i manuset. Men gjord med en touch som hittar in. Jag belönar med en extra stjärna.

Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

Going in Style (2017)

Klassiskt upplägg.
Tre gamla stötar spenderar ålderns höst med att droppa skämt och mobbas om åldern med varandra. När deras surt förvärvade pensionssparpengar ryker i ett diffust fifflande återstår bara att råna banken för att ta tillbaka dem. Men hur blir tre gamla gubbs smarta rånare för en dag?

En absolut icke-ögonbrynshöjande story detta. Dock inte sagt att den är astråkig. Michael Caine, Morgan Freeman och Alan Arkin i huvudrollerna är alltför rutinerade för att göra bort sig. Dessutom kastas Ann-Margret in som pilsk singelpanter. Plus Matt Dillon som FBI-agent. Jojo. Bakom ytan avhandlas detta med att bli gammal, på ytan följer vi den udda rånartrion inför den stundande stöten. Hur ska det gå? Och framförallt; kommer alla att överleva filmen?

Mest intressant; det är funnyman Zach Braff (Dr Dorian från Scrubs) som står bakom kameran. Tidigare har han väl mest regisserat indie-dramer? Garden State. Wish I was here. Här känns det mer som konventionell komedi. Jaja, inget fel i det såklart. The oldtimers puttrar på. Liksom filmen.

Oförargligt. Ok för stunden.