Eighth Grade (2018)

Bo Burnham är tydligen komikern to be just nu (maj 2019). Humor med tanke och mening. Om man ska tro de som kan ståupp-humor. Vilket jag själv icke gör, men har ändå vett att uppskatta en rolig show. Kanske också lite förvånande ändå att det är sagde Burnham som ligger bakom dagens rulle. Regi och manus. Och allt kretsar runt en trettonårig tjej som gör sina sista veckor i skolans eight grade..vad är det i Sverige? Mellanstadiet? Kayla, underbart bra spelat av Elsie Fisher, är sådär helyllevanlig som man nästan aldrig ser på film. Osäker, tystlåten, lever sitt liv i sovrummet med dator och telefon….det fina ordet…introvert…kanske? Och tack och lov är detta också en film som inte faller i klyschan att låta henne blomma ut till den slumrande skönheten sådär som det brukar vara annars. Tänk istället en miniversion av The Edge of Seventeen så fattar ni ungefär. Här är dock mer återhållsamt, smalare, tystare. Mer drama än humor, även och lustiga inslag icke fattas. Fisher ÄR Kayla hela vägen. Mycket tacksam känsla som infinner sig när man tittar. Mitt föräldrahjärta värker till lite då och då när vissa scener känns oerhört utlämnande. Kayla upptäcker kanske så sakteliga något om sig själv. Låt vara att vägen dit inte är speciellt rak eller smutt.
Ett nedslag i en vardag helt enkelt. Så som det kanske ter sig någonstans i USA…och jag faktiskt kan tro på fullt ut.

Fin liten film detta.
Jag lyfter på stråhatten för Burnhamns finlirande känsla som manustillverkare och regissör.
Sevärt!

Assassination Nation (2018)

Satans svårbedömd rulle det här. Å ena sidan ett riktigt hopkok av snabba bilder, over-the-top-dialog, ibland en handling som känns icke-handling, och en lång startsträcka som gör att jag undrar lite om det här verkligen är en film att lägga tid på. Men så händer ändå nåt. En liten touch, eller läs: en skarp touch, av samhällsåskådning och hur individer beter sig mot varandra…smyger sig på. I fokus tjejgänget i den lilla staden Salem (ja den) som tycks leva efter devisen ”vi mot världen”. Det är skolan, hemmalivet och kompiskretsarna. Någon eller några börjar hacka nätet och lägger ut icke helt smickrande uppgifter om diverse invånare i Salem. Allt till beskådan för vem som vill. Reaktioner och avsky. Drevet går. Plötsligt blir vårt tjejgäng utpekade som uppviglare, och framförallt Lily (Odessa Young) anklagas för att sprida skymfer. Starka ord och beteenden uppstår. Var tar filmen vägen egentligen? Plötsligt byter den skepnad. Hela tiden med den obehagliga, skavande, känslan. Begreppet homeinvasion får ett nytt ansikte. Kanske den snyggast filmade sekvens man skådat i just den genren. Kanske.

Filmen andas obehag och mörker. Manus- och regimannen Sam Levinson drar upp tonläget ju mer filmen rullar på. I slutänden en knasig mischmasch av gorigt våld, systerskap, inskränkta stadsbor och ett samhällsklimat man gott kan bli lite rädd för. Rörig och spretig film till en början, men bakom kullen finns ändå en rätt sevärd historia. Trots allt. Inte minst scenografiskt. Kan man kalla den….sörjigt snygg? Andra som gör minnesvärda insatser är Colman Domingo, Suki Waterhouse och Joel McHale. Just det, Bill Skarsgård är med också. I kanske 60 sekunder totalt. Blink and miss.

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019)

Zac Efron ÄR Ted Bundy! Jäklars alltså. Gör han sitt livs roll i sin hittills unga karriär? Kan vara så.
Vi får en Netflixare om den galne seriemördaren. Igen. Den här gången som spelfilm, vilken under knappa två timmar beskriver filuren bakom fasaden och ”monstret” Bundy. Istället för goriga mördarscener fokuserar filmen helt på Bundy som person, både mellan morden han begår och framförallt under tiden han sitter i fängsligt förvar och den tungt mediabevakade rättegången. Regissören Joe Berlinger (dokumentärnisse som bla gjort just dokumentär om Bundy förut) satsar på att återge historien så autentiskt det bara går. Bakom manus finns en bok skriven av kvinnan som levde med Bundy under ett antal år. I filmen spelas hon stabilt av Lily Collins. Efron briljerar i rollen som knäppgöken Bundy, och känslan av en manipulerande och charmig (!) tokskalle går verkligen fram genom rutan. Hade verkligen den riktige Bundy lyckats med alla sina charmoffensiver om han såg ut som en vandrande katastrof eller som källarslusk? Såklart inte.The looks var på hans sida. Minst sagt. Vilket också skapade kändishysteri hos ett antal unga kvinnor under rättegången. Varför dras de alltid till de värsta typerna? ”Snälla killar får aldrig kyssa vackra kvinnor?” Rättegången leds med stor pondus av gamle John Malkovich, som äntligen fått en rejäl Netflixroll! Ofrivillig komik uppstår när Bundy propsar på att vara sin egen advokat under rättegångsdagarna!

Bakom den dialogtunga ytan döljer sig en smutt bra rulle, som verkligen lyfter fram seriemördargalenskapen hos dåren Bundy. Den som väntar på obehagliga mordscener får vänta förgäves. Här anas grymheterna i text och ord. Vilket också funkar alldeles utmärkt! Berlinger litar till sina skådisar och ett mycket bra dialogdrivet manus.
Bra rulle ändå….som verkligen lyfter fram obehagligheterna hos den ökände seriemördaren, vilken alltså mötte sitt öde i elektriska ”old sparky” i Florida 1989. Över 10 år efter att han blivit dömd.

Arctic (2018)

Survival-rulle! Man tackar! Sånt är ju alltid gött! Känslan att se hur diverse stackare klarar av umbäranden utöver det normala. Själv skulle man väl lägga sig ned och bara tjuta tills det var kört. Om man inte gjorde en Tom Hanks och hamnade på en söderhavsö förstås. Känns kanske som om det skulle vara liite lättare att stå ut då tills man inte orkade längre. Andra bullar här. Arktisk ödemark. Nog så skimrande vacker att titta på. Från ett skyddat varmt ställe. Värre att vara i. Fraktpiloten Overgård (Mads Mikkelsen), ska han vara dansk eller norsk…?, befinner sig just i det vita helvetet. Hans plan har kraschat mot snövidderna och nu handlar det om överlevnad och att kanske värka fram en plan för hur man går vidare.

Debutregissören Joe Penna litar på Mikkelsens scennärvaro och låter dansken dominera framför kameran. Det är en enmansshow som heter duga. Han skaffar mat (fisk), försöker få radion att funka, skriver SOS-meddelande i snön, försöker undvika en envis isbjörn. Nätterna tillbringas i flygvraket. Till slut måste dock beslut tas om utifall vandring mot eventuell civilisation påbörjas. Så pass in i filmen har också en skadad helikopterpilot dykt upp. Extra börda för kämpen Mikkelsen. Men vad är det sista om överger? Jo, hoppet. Man måste ändå ge Overgård att han aldrig ger upp. Kämpar som ett svin helt enkelt. Vägrar att lägga sig ned och dö. Framför allt känns rullen jäkligt realistisk, så som det faktiskt kan te sig. Manuset tar inga Hollywoodgenvägar. Är det jävligheter som väntar längs vägen så är det. Jävligheter som dessutom känns realistiska. Kanske står filmen och stampar lite i vissa lägen, men det vägs å andra sidan upp av ovissheten och hur Mikkelsen beter sig i snön. Snyggt foto över vidderna, en kyla och hopplöshet som känns in i kroppen även på en åskådare från betydligt varmare plats.
Hårda papper i snön, en stabil Mikkelsen och ett manus med viss ovisshet inbakad. En bra enmansshow helt enkelt. Utan att glänsa.

The Old Man & the Gun (2018)

Robban Redford har alltså sagt att detta blir hans avsked på film. Svanesången om man så vill. Nåja, vi får väl se. Jag säger bara ”Lex Clint”.
OM det nu är the final curtain som går här, så är det i så fall ändå med visst myspys. Redford som den gamle kåkfararen, rymningsexperten och bankrånaren Forrest. Han som inte rånar banker för att han behöver, mer för att han tycker om det! Typ! Dessutom är han den snälle rånaren. Som alltid skopar åt sig pengar med ett leende och dessutom får bankpersonalen att må bra av det! Sort of. Han träffar en änka, Jewel (Sissy Spacek, också hon på väg in mot Hollywoods dammiga arkiv), bjuder ut henne på dejt lite sådär som man gjorde förr. Allt andas lite dåtid, en svunnen tidsålder. Filmen utspelas i början av 80-talet, men skulle lika gärna kunna vara 60- eller tidigt 70-tal. Signerat regissören David Lowery, som jackat upp humöret och tempot en aning från hans förra A Ghost Story. Bygger på en tidningsartikel om en verklig Forrest, men som vanligt får man nog ta det mesta med en nypa sockersalt.

Som bäst i dialogerna mellan Redford och Spacek. Eller mellan Redford och hans ålderskumpaner Danny Glover och Tom Waits (ALLTID en fröjd att skåda på film). Ungtuppen, polisen och familjepappan John (Casey Affleck) blir besatt av att fånga Forrest och stoppa hans gentlemannaeskapader. Lättare sagt än gjort. Dock, den som väntar sig action och thriller blir kanske surt besviken. Kalla det istället en lugn dramathrillerkomedi. Redford sätter förstås avtryck i varje scen han finns i. Kanske är det också för att man omedvetet (?) tänker tillbaka på alla roller och filmer han spelat i? En njutning att hänga med honom och hans sandpappriga röst. Och som vanligt numera i modern tid ser Redford ut som hans hud sakta transformerat till slitstarkt läder. En mysig stund helt enkelt, där Redford gör en i grunden rätt svag film underhållande. En ganska stillsam och trevlig ritt in mot solnedgången ändå.
Om det nu blir så.

Overlord (2018)

Andra-världskriget-röj. Med en touch av rysligheter. Jorå, men sånt har man ju sett tretton på dussinet genom åren. Alla med den röda tråden att det oftast är rejäla B- eller C-produktioner. Här har Hollywood, och i synnerhet inte helt okände J.J. Abrams, sällat sig till producentleden och skyfflat in dollars. Vilket märks direkt. Plötsligt kvalar produktionen kanske till och med in på A-filmslistan. Natten före D-Dagen. En grupp jänkare är på väg i flygplan in över Frankrike, en liten förtrupp som har till uppgift att slå ut ett viktigt radiotorn i en liten fransk by. Och det måste ske innan gryningen nalkas och den Stora Invasionen sätter igång. Saker går (såklart) snett nästan direkt. Halva styrkan stryker med, och en liiiten grupp smyger vidare mot den lilla byn. Och där försiggår minsann skumma saker! Nazisterna håller till en slottsliknande byggnad med en massa otrevliga källare och kulvertar. Mystiska experiment utförs, oftast på den stackars bybefolkningen. Upp till filmens hjältar att fixa både radiomasten OCH sätta stopp för hemskheterna som utspelas. Extra hjälp fås av rättrådig och beslutsam ung tjej boendes i byn.

Rätt trivsamma knappa två timmar ändå. Stabilt hantverk, usla nazister, gott om eldstrider och röjig action i märkliga katakomber och skumma utrymmen. Zombieliknande dårar som lurar i mörkret. Ingen film du ska sitta och fundera på alltför mycket. Bara att hänga med på ”äventyret” en stund, och konstatera att ibland funkar kombon andra världskriget och skräckelement bra ihop (eller..ja så mycket skräck kanske det inte är dårå…men iaf.) Inga superstars i rollistan (Kurtan Russells grabb Wyatt Russell tar kommandot som ledare) och ibland är ju sånt rentav på pluskontot. Inget för historieböckerna, men väl underhållande för stunden. Ser snyggt ut.

Hotel Artemis (2018)

Försvann den här rackarn i bakvattnet av Bad Times at The El Royale? Kanske. Futuristiskt (okej, inte sååå långt fram i tiden…typ 10 år) om ett oroligt Los Angeles med konflikter och upplopp. Mitt i staden finns Artemis, ettt safehouse för skurkar, de som behöver söka skydd, vila upp sig, och framförallt få sjukvård. Har man ett ”medlemskap” till ”hotellet” blir man också insläppt och får sina eventuella skador behandlade av The Nurse (Jodie Foster) och hennes sidekick Everest (Dave Bautista). Ålderssminkade Foster sköter ruljansen och har icke lämnat kåken på 20 år, visar uppenbara tecken på torgskräck så fort någon föreslår ett besök ut på gatan. Varför? Svaret finns förstås i manuset, och rullas upp ju längre filmen fortskrider. Dessutom vankas oroligheter i korridorerna när olika luriga typer plötsligt dyker upp. Och vad är det egentligen för klientel som huserar i de olika ”vilorummen” just den här kvällen…?

Standardaction som ändå behåller mitt intresse. Foster gör det också förvånansvärt bra som den lite oroliga bossen på bygget. Stör den halvrackiga ålderssminkningen? Nä, inte så mycket ändå. Och inte på ett sånt sätt som gör att fokus från storyn tas bort. Dave B gör en typiskt Dave B-roll. Men det är också funkis. Inte en rulle som vill berätta något nytt direkt, mer en lätt annorlunda story om en fristad för allehanda skumma typer..och vad som händer när ordningen och de noga utformade ”reglerna” åsidosätts. Plus att Foster, som ju annars är sparsam med sina framträdanden numera, funkar riktigt okej som filmens primus motor. Jeff Goldblum är också inknöad, men blinka till och du missar honom…typ.
Väl värt en titt, utan att vara asbra.

The Highwaymen (2019)

Hur många storysar om Bonnie & Clyde finns det i filmvärlden? Ett antal såklart. Alltifrån den nästan ikoniska Bonnie & Clyde från -67, till ett antal tv-filmer och senast en serie (2013). Gemensamma nämnaren för de flesta? Majoriteten väldigt romantiserande och sportar ofta fram den brottsliga duon som några sorts hjältar. Här nu en omvänd version av hela historien om jakten på Barrow-ligan som härjade i depressionens USA runt 30-talets mitt. Ännu en BOATS således.

Vi får gamle Kevin Costner som den tuffe och kliniske fd Texas Rangern Frank Hamer, vilken kallas in för att leda jakten till ett slut en gång för alla. Hamer har en enkel lösning, det håller icke att gripa illbattingarna. De måste avlägsnas från jordens yta. Motvilligt ges mandat för planen, och Hamer ger sig ut på vägarna. Snart har han dessutom sällskap av gamle radarpartnern från Ranger-tiden, Maney Gault, i Woody Harrelsons skepnad. För jäkla stabilt ändå med Harrelson och Costner. De bjuckar på bra kemi och skön (?) stämning mellan sig. Lagom gnabb. Av själva Bonnie och Clyde ser vi inte så mycket. De flipprar mest förbi i olika scener, ofta ganska suddiga i bilden. Deras ansikten syns aldrig ordentligt förrän i filmens absoluta slut. Ett grepp som känns naturligt eftersom filmens fokus ligger på poliserna och deras jakt. Frank Hamers änka Gladys hade nog varit nöjd med filmen om hon levt idag (1968 stämde hon filmbolaget Warner efter premiären på Bonnie & Clyde eftersom hon ansåg att Hamer och Gault mer eller mindre framställdes som hatiska fanatiker. Målet gjordes upp i godo). Filmen är lång. Kanske för lång. Möjligen hade regissören, stabile John Lee Hancock, lite svårt att killa sina darlingar. Men visst är det snyggt hantverk. Tidstypiska detaljer, markörer, som gör att jag tror på att jag är i sydstaterna 1934. Mer drama än action. Kanske försöker ändå rullen hålla sig så nära den möjliga (?) verkligheten den kan. Extra bonus är dessutom att slutscenerna är inspelade på exakt den plats där den verkliga historien fick sitt våldsamma slut.

Känns som en riktig biofilm, trots att det är Netflix som lagt rabarber på distributionsrätten. En sittning som ger bra återbäring i form av rutinerat skådespeleri och gött produktionsvärde.

Triple Frontier (2019)

Vuxna män gör saker tillsammans. Som att råna en knarkkung mitt ute i spenaten, djupt inne i Amazonas djungler. Dock inte utan komplikationer. Såklart!
Lagom bister och pang-på-thrilleraction av pålitlige J.C. Chandor (All is Lost), med Netflixstålars i ryggen. Rollistan går icke av för hackor; Charlie Hunnam, Oscar Isaac, Garrett Hedlund, Pedro Pascal OCH…lagom trinde och gråskäggsprydde Ben Affleck! Jamen det känns funkis. Fem vänner från den militära världen som inte riktigt fått det att funka i den civila tillvaron. När Isaacs ”Pope” kommer med förslaget att sno pengar från knarkboss som icke litar på banker utan har sina tillgångar i en villa mitt ute i brasilianska djungeln, låter det ju plötsligt ganska okej. De snor ju ändå från en skurk! Och vem kan motstå chansen till ett nytt behagligare liv?

Snyggt tillverkad, stabila klyschor i djungeln. Ovissa lägen, oväntade lägen…och till slut kanske en sorts insikt om att gapar man efter mycket….. Känns möjligen lite rumphuggen, lite för lång och lite för…snopet…i slutet. Dock en rulle som lever högt på sin stabila produktion och gedigna skådisinsatser. Och ibland räcker det ju ganska bra.

 

Stan & Ollie (2018)

Precis en sån här varmhjärtad och go film du kan behöva när vintern sakta håller på att slå över till vår. Den som (mot förmodan) INTE kan sin Helan och Halvan-historia kan möjligen känna sig aningens lost under filmens första minuter. Å andra sidan är den ganska bra på att direkt förklara läget och förutsättningarna. Det här blir mer som ett litet nedslag i duons tappra försök att hålla karriären uppe när peaken sakta planat ut. Det är 50-tal och den ”gyllene eran” för Hollywoods komiker från stumfilmstiden håller på att försvinna in i glömska. Stan Laurel och Oliver Hardy gör ett sista försök att hålla liv i sina karriärer. En scenturné genom Storbritannien kanske kan vara lösningen? Eller försöken att få till en ny film?

Kusligt porträttlikt skådespel av John C. Reilly och framför allt Steve Coogan, som lyckas fånga ”Halvans” alla minspel och kroppsrörelser PRECIS som jag kommer ihåg dem från uppväxten med de svartvita matinérullarna på 70-talet! Det här är ingen rulle som utger sig för att vara en definitiv genomgång av komikernas liv, mer en liten glimt in bakom när karriärens lampor börjar släckas en efter en. Finstämt, lite sorgligt, men framför allt massor av värme och stilsäkra små poänger mest hela tiden. För den ”vanlige” tittaren en stunds trivsamt komiskt drama.
För den som växt upp med Helan och Halvan blir det ett rejält nostalgiskt ”återseende”.

Captain Marvel (2019)

Marvels 21:a rulle i MCU håller på att börja riktigt illa. Köra av vägen direkt. Innan det ens gått en kvart. Aj tusan! Ett jädrans virrvarr av rymden (jymden!!!),planeter som jag glömt namnet på, olika raser som ligger i luven på varandra (Kree, Kraa eller Kree…mot Skrulls eller Skrolls…vete fan). Åh jäklars så rackigt trist! Nästan så jag blev lite trött i ögat direkt! Captain Marvel heter i början Vers eller nåt, och tillhör en specialstyrka som leds av filuren Jude Law (är det sådana här roller han får nu?). De är på hemligt uppdrag nånstans, har glömt varför…men det var nåt  med en spion som skulle räddas/infångas. Alltså, det ÄR för trist det här. I början. Sen händer nåt. Vers (fortfarande osäker på stavningen där så bare with me alla Marvel-hardcore-fans) kraschar på gamla hederliga jorden…och PLÖTSLIGT VAKNAR FILMEN TILL LIV! Det är 90-tal och ut på scen kliver nu Brie Larson och börjar dominera! Snart träffar hon en yngre upplaga av Nick Fury (föryngrad Sam Jackson funkar finfint), och ledtrådar om Vers förflutna måste sökas. Läge för äventyr och röjaction anpassad till 11-årsgräns.

Manusmässigt en av Marvels blekare historier, men den räddas upp till en underhållande nivå av Brie Larson som dagens hjältinna. En del åsikter finns att hon är det svagaste kortet i filmen, men går icke att hålla med om. Hon är ju det starkaste! Ingen kan som hon stirra ned en person! Blicken! Tuffheten! Hon har swag! OCH, mitt i allt en trulig charm som inte går att värja sig mot! Dessutom en finfin kemi med Sam Jackson, vilket ofta mynnar ut i ett par sköna comebacks i dialogen. Regissörsduon Anna Boden/Ryan Fleck lyckas till sist hitta en underhållande nivå på rullen. Effekterna är sådär som de brukar vara i Marvels ”mellanfilmer”, inte FÖR bombastisk eller svulstig. Standardsnygg. Action vi sett förut, men utan att bli trist. Tacksamt nog slipper man den värsta ”obligatoriska 20-minuters-CGI-finalen” där det ska bombas in effekter. Lite mildare här. Skurksen är dock astrista och behållningen finns i Larsons agerande mot sina skådiskollegor. Ligger lite i samma vatten som Guardians of the Galaxy och Thor: Ragnarok när det gäller tonen i rullen….UTAN att för den skull vara i närheten av dom! Men visst vill vi se mer av Captain Marvel! Är det henne MCU ska bygga vidare på?? Hoppas. Tuffheten och de raka puckarna finns där! En originstory som börjar illa men tar sig och blir till slut ändå underhållande. Men katten Goose är bäst! Ger G-kraften ett nytt utseende! Tjo!

 

Vad tycker poddpartner Fiffi?
Vad tycker mästerbloggaren Henke?
Vad tycker ordkonstnären Sofia?

Vice (2018)

En hel rulle om amerikanske vicepresidenten Cheney. Ojoj, kan det verkligen vara underhållande? I drygt två timmar också!? Visst serru, svaret på frågan är ju ett Ja! Med tillägget kanske; om man är lite sucker på det här med amerikansk politik och alla dess turer. Som jag är. Vad vet vi egentligen om Dick Cheney? Sådär på förhand. Inte så jäkla mycket visar det sig. Att Cheney fanns med i kulisserna bakom George W. Bush under dennes administration…kände man ju till. Men kanske inte den maktfaktorn han ändå uppenbarligen var. Regi/manusmannen Adam McKays rulle kör en snabbkurs genom Cheneys liv fram till att han blir en tung pjäs i Vita Huset. Är det en komedi? En svart skröna? Eller en ”riktig” BOATS? Svaret är kanske en sorts mix. Liksom i sin förra rulle The Big Short väljer McKay att berätta allvarliga saker med en sorts svärtad humor. Där jag dock inte alls föll för DEN rullen…går det bättre här. Kanske svaret är så enkelt att det beror på att amerikansk politik är så pass mycket intressantare är amerikansk ekonomi? Å andra sidan går ju ofta de två ihop ganska mycket. Jajaa..fan vet.

Christian Bale dominerar såklart som den bastante Cheney, både till fysisk form och till agerandet. Kanske hans Oscarsnominering var rätt ändå? En rejält färgrik skröna detta. Med nedslag i olika tidpunkter i den politiska världen som formade Cheney och hans medarbetare. Är det en känga mot republikanerna? Jag vill ju tro det, demokrat-ivrare som jag är. Andra att hålla ögonen på är Steve Carell som Donald Rumsfeld, Sam Rockwell som Bush och Amy Adams som Cheneys fruga Lynne. Allt som alles en rejält uppfriskande stund med lite roande/oroande insikt om vad som eventuellt skedde bakom maktens dörrar. Även om McKay skojar till det och kanske inte helt går i borgen för att allting utspelades som det presenteras….blir det ändå svårt att göra för mycket hittepå med Cheney. Han är ju ändå så pass officiell som person? Kanske mer en rulle för den som gillar dialogdriven film där det tas rejäla genvägar till punchlinen. Verklighetsbaserad skröna är kanske orden som passar bäst.

Searching (2018)

Searching är just en sån där rulle som har förmågan att med små medel fixa engagemanget, och spänningen! Det speciella med rullen är ju också dess format, att hela tiden utspelas visa skärmar. Dataskärmar, mobilskärmar, ipad-skärmar…kort sagt, det som enheternas kameror ser…det ser vi. Begreppet har använts förut, så det är ju inget nytt. Lite ovanligt första minuterna kanske men sen vänjer man sig. Vi lever ju trots allt i den elektroniska världen. När änklingen Davids (John Cho) dotter Pam (Sara Sohn) inte kommer hem efter en övernattning hos en kompis..och dessutom inte går att nå…börjar oron gnaga i David. Med all rätt!!!! Okej, nu är jag ju superduperpartisk i målet såsom varande 3-barnsförälder…men det är oerhört lätt att identifiera sig med David. Ångesten i magen, oron i bröstet. Och det där att man ringer och ringer OCH RINGER…och ingen dotter som svarar (hur mycket hatar man inte mobilsvar i sådana här lägen!!!). Hopplöst läge för David och till slut återstår bara att koppla in polisen. Vad göra förutom att vänta? Jo, kanske börja kolla dotterns dator som fortfarande finns kvar hemma. Han tar sig snart i burken, och vips öppnar sig en helt ny värld han inte känner till. David blir plötsligt hemmadeckare, och via Pams dator, facebook-sidor, instagram-konto osv osv……börjar han fatta att han kanske inte känner sin dotter så bra ändå…

Jädrans finurligt ändå det här. Upplagt som ett litet minidrama, vilket så sakteliga övergår i mysteriedeckare. Utan att på något sätt bli tramsigt. Och grundtonen i rullen är hela tiden att hur lite man kanske känner sina barn..om man inte pratar med dem! Så, nu har filmens moraldos tryckts in lite snabbt. Ta dig förbi den och det blir en engagerande stund ihop med desperate David när han försöker få reda på vad som hänt dottern. Vissa logiska luckor måste såklart sväljas (det är ju trots allt en film), men bara man sväljer ordentligt så funkar det. Annan bra roll görs av Debra Messing som kriminalaren som tar sig an Davids fall. Och som sagt, bli kompis med filmens ”format” så bjuds du på en åktur bland de ack så välbekanta skärmarna som ju finns i din vardag hela tiden. Stabil underhållning.

Mile 22 (2018)

Ingen hemlighet att jag gillar regissören Peter Berg. I mina ögon en snubbe som har förmåga att skapa både engagemang och spänning i sina filmer. Något av en specialare i hans fall är ju också att han gärna gör rullar baserade på verkliga händelser, Lone Survivor, Deepwater Horizon, Patriots Day, och SÅKLART spelar på patriotiska strängar av guds nåde. I vissas ögon kräkmedel, i andras snygga stämningshöjare som hela rullar kan byggas runt. Jag har som sagt inga problem med Bergs patriotism, utan att för den skull hylla hans uppenbarligen republikanska dragning (fi fan!) på skalan. Här känns dock som ett avsteg på Bergs ”seriösa” filmtillverkning. Istället en renodlad actionthriller som bara vill smälla och panga i en och en halv timme. Superduperklyschigt ytligt sådär så det riktigt svider. Och, även här Mark Wahlberg upp i rollistan. Som CIA-snubbe ute på shady uppdrag i sydostasien. Tillsammans med sin sidekickgrupp handlar det om att hitta försvunnet radioaktivt medel som kan användas i terrorbrott. Spåren leder till Indonesien, som nu alltså blir spelplatsen. En avhoppad indonesisk agent kan sitta på information, men han vägrar prata innan han fått asyl i USA. Uppdraget således att eskortera agenten till en flygplats där ett plan väntar. Lättare sagt än gjort då indonesisk underrättelsetjänst (?) gör allt för att hindra the heroes. Det blir till att skjuta sig fram helt enkelt!

Som sagt, det smäller. Det exploderar! Det ryker! Det biljagas och springs. Här finns inget nytt under solen att rapportera i filmberättande. Det har såklart gjorts förr. Både bättre och sämre. Och ibland är det ju så; att man liksom bara vill se lite fräsig våldsaction utan djup. Får man här. Berg vill uppenbarligen inte berätta något den här gången, istället satsas bucksen på tung action och bistra repliker. Och eftersom Berg ändå har öga för det visuella när det gäller Hollywoodaction, är det snyggt som tusan. Om än inte trovärdigt för fem öre. Men vem hade väntat sig det?
Dessutom bjuder rullen på en liten twist som är rätt snygg…och maskerar sig rätt bra. Förutom Wahlberg görs solida insatser av Lauren Cohan, Ronda Rousey, indonesiske slagsmålsesset Iwo Uwais och minsann John Malkovich i en liten men viktig roll! Fredagsmackelibong utan hjärna som gör jobbet för den som inte kräver alltför mycket.
Trean är måhända lite snäll, men jag säger ju inte nej till lite shootouts i snygg regi.

About Time (2013)

Men satan i helgsoffan vilket mys det här var då!
Och! Det dröjde ända fram till nu innan jag såg rullen. Så kan det gå. På tiden att jag såg den då. Richard ”Love Actually” Curtis bakom både manus och regi. En ren (nästan) romantisk komedi som tar med magkänslan på en skön liten resa. Skriver nästan renodlad kärlekskomedi…för det finns ett litet mått av akward….tja vad ÄR det….twist? Lulligt kryddmått av sci-fi (!) kanske?? Unge Tim (en klockren Domhnall Gleeson) får veta av sin pappa (Bill Nighy på lekhumör) att männen i släkten har en märklig genetisk förmåga….de kan resa i tiden! Dock bara bakåt. WTF??! Jaja, även om DET låter bonkers så är det inte en jättebig deal i filmen. Okej, Tim använder såklart ”förmågan” då och då i kärlekens tecken (och ibland i andra rätt komiska sekvenser) men den udda touchen är aldrig det som sätts i superfokus. Istället är det mötet med Mary (Rachel McAdams…charmigt bedårande) det handlar om. Är Mary Tims stora kärlek? Med alla hinder och verkningar DET innebär. Kanske är det också en sällsam berättelse om att åldras.

Trots den lite märkliga approachen med tidsresandet har Curtis en härlig förmåga att spotta ur sig dialoger som man bara gillar rakt av. Ytliga, klyschiga kanske…men tusan vad trevligt det blir! Gleeson funkar perfa som filmens protagonist (dessutom skulle lika gärna Hugh Grant kunna ha haft rollen! Här finns repliker som är typiska Grant-iga) Örnögda får också se Margot Robbie i en liten roll.
En myspysig underhållande kärleksskröna, som trots sin övernaturliga touch…aldrig blir ”overklig. Brittisk romcom levererar. På sitt sätt.