Ok, här gäller det att tänka ”rätt”.
Att inte låta funderingarna ta den logiska och naturliga vägen. Då kommer man att reta ihjäl sig på den här rullen. Istället får du, om du ska hitta något nöje här, tänka bort vett och sans och istället ta på den filmiska dumstruten.

Och om du gör det…finns ett och annat litet korn av underhållning. Ok då….med betoning på litet.

Rookie-polisen Jessica (Juliana Harkavy) har som första uppgift fått att ”vakta” en polisstation som ska stängas. Det är sista natten innan dörrarna slås igen för gott. Här inträffar den första konflikten i tittar-hjärnan; man har styrt om alla samtal till den nya stationen, alla besökare är sedan länge hänvisade till den nya stationen, allt som finns kvar på det gamla stället är föremål och prylar i bevisrummet som ”kommer att hämtas av utpekad personal nån gång under natten”. Därav ”måste det” finnas en polis på plats…hrm..i verkliga livet hade man självklart bommat igen stationen och lämnat ut nycklar åt de som skulle hämta grejer. Liiite störande..är den spontana känslan.

MEN, nu är detta en ryslighetsrulle, och då får man köpa manusets upplägg.
Eller stänga av. Jag kikar såklart vidare och ganska snart upptäcker Jessica att det inte är ett helt bekvämt ställe att vistas på. Inbillar hon sig…eller hörs det inte konstiga ljud? Och varför är vissa dörrar öppna fast de nyss var stängda?

Det murrar på ju mer Jesscia dras in i en mörk story som kastar långa skuggor bakåt i tiden, och inbegriper såväl hennes snut-pappa, otrevliga kollegor på telefon, en utsatt hysterisk kvinna och en Charles-Manson-liknande dåre med tillhörande ”familj”. Regissören, en Anthony DiBlasi, satsar på att skapa en sorts isolerad ruggighet som (ändå i vissa lägen förtjänstfullt) bygger på skuggor och illavarslande musik. Är manuset en sorts twistad variant av Carpenters gamla Attack på polisstation 13? Tja, varför inte. Men bara till det yttre ramverket i så fall. Innanför dörrarna fyller filmmakarna på med obehagligheter som mer för tankar till demoniska övernaturligheter.

hon funderar på att dra…men hur går det då med filmens manus..?

Lyckas det? Nja, ibland tar filmens protagonist så pass dumma och overkliga beslut så det knappt går att ursäkta att det är just en film. Finns det en gräns även på film för hur dumt man får bete sig? Självklart…och tappra Jessica är då och då inne trampar i det gränslandet.

På pluskontot sätter jag att ett par scener, och effekter, känns godkända och fyller sitt rysliga syfte. Sluttwisten är också värd att nämnas lite extra. I övrigt är det lagom mycket dos av grejer att reta sig på…liksom sucka åt.

Ok för stunden….om man är lite förlåtande i vissa lägen.
En fladdrig tvåa.