Vägskäl – den ofrivillige livskrisaren

Och så var hösten hösten här.
Bara sådär. Men det är ju som det brukar. Inget konstigt i det.

En bit av något som bäst kanske skulle kunna beskrivas som en dyster version av den krispiga höstmånaden smög sig dock in hos undertecknad redan i slutet av den sköna sommaren. Framkallade vågor av förtvivlan, sorg och typ tusen frågor.
Vi styr inte över det som sker i tillvaron. Plötsligt händer det, som den så uttjatade reklamen brukar hävda (fast då i mer positiv mening förstås). Man tror att man har räknat ut det, livspusslet. Eller tror och tror…man riktar in sig på det man har för avsikt att följa.
Vägen framåt. Den trygga och stabila.

Den här smällen drabbade mig hårt. Så hårt. Hårdare än någonsin faktiskt. Som om en helt oförberedd Rocky Balboa fått sig en rallarsving av den stenhårde Drago, och inte kunnat parera. Inte haft ett manus som räddade honom med gonggongen.
Jag har varit låg, så otroligt låg. Är fortfarande. Djupa dalar och lite lättare dar. Det går i de där berömda intervallerna.
Skrivandet här har blivit lidande. Ingen geist, ingen glädje att leka med ord. Ingen mening?
Fast jag vet att det finns inom mig såklart. Någonstans.

Smärta kan dövas med artificiella inslag, substanser, vätskor. You name it. Jag har förstås tagit just film till hjälp. Och tv-serier. Men det hade ni väl redan fattat kanske.
Om jag hade varit regelbunden här på bloggen under de veckor som gått sedan sist…HADE jag kunnat skriva om att Arnolds Sabotage var bättre än jag trodde…trots fruktansvärt överspel på de flesta inblandade, att Noah utan tvekan är årets värsta prettodynga jag haft det tvivelaktiga nöjet att genomlida, att Captain America: the winter soldier är den BÄSTA Marvel-rullen sedan The Avengers, att Bad Neighbours fick mig att skratta, att Grand Budapest Hotel mycket väl kan vara årets bästa film, att The Expendables 3 var precis så trevligt tjommig och KUL som jag hade hoppats på, att X-men: days of future past var ok men lite blaha blaha, att Spiderman 2 kändes lite…onödig, att Pompeii mest blev en fattigmansvariant av Gladiator, att tv-serien Banshee var en riktigt positiv överraskning, liksom The Americans, att The Last Ship är precis så lökigt patriotiskt och Michael Bay-aktig som man kan misstänka…men ändå härligt påkostat underhållande under sin första säsong.
Tja…typ så hade man ju kunnat fylla bloggen. Men vaddå, det finns väl inget som säger att man inte kan återkomma till mer åsikter om dem…vad det lider.

För lider lite gör jag ju just nu.
Jag jobbar på det. Vill hitta punkten då mitt stora hobbyintresse återigen tar en viktig plats i sinnet och hjärtat och kommer få mig vilja fästa tankar och ord på print. Just nu är det lite svårt. Sinnet och tankar finns på annat håll. Liksom orden som fästs på papper.
Och just nu handlar det inte så mycket om film i det fallet.
Jag känner mig som en Tom Hanks med kartan i näven vid vägkorsningen i slutscenen i Cast Away. Möjligen utan hans leende i mungipan.

Men jag kommer tillbaka.
Det är planen.

Sommaren over and out.
God höst hörni!

Annonser

4 comments on “Vägskäl – den ofrivillige livskrisaren

  1. Skönt att se ett livstecken från dig och att du kan hitta lite distraktion i påhittade historier. Hang in there, we’ll be here waiting!

    Gilla

  2. Det blev ett fint inlägg idag i alla fall. Ett steg i rätt riktning 🙂 Vi är många som är kvar här när du får blogglusten tillbaka.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s