Still Life (2013)

Still_life_posterJahopp.
Poddkompisen Fiffi påstår alltså, på förekommen anledning, att yours truly bör liknas vid Eddie Marsan i dagens lilla rulle.

Eftersom jag icke sett filmen återstår bara att sjunka ned i soffan och själv avgöra om det är Steffolainen som knallar runt där i dagens story. Så, vad har vi då? Nämnde Marsan är den timide och oansenlige (hrm…börjar bra detta…) John May, en sorts…”begravningsdetektiv” i London…en snubbe som helt enkelt försöker spåra upp släktingar och vänner när ensamma personer har avlidit och det vankas begravning. I de flesta fall får John även sörja för det praktiska med begravningen…och inte sällan är han den enda som besöker de enkla ceremonierna (hrm igen…!!)

John verkar ha ett otroligt trist liv (hjälp!!!) som tycks bestå av att göra sina jobbtimmar, åka hem till den tysta lägenheten och äta samma mat varje kväll. Dessutom har han en sorts pedantisk ådra i allt han gör som känns otroligt störande i början när jag tittar. What??
Ojoj.

När John plötsligt får tag i ett ”fall” som inbegriper en man som bodde i samma hus, börjar små vindar av förändring blåsa. Den lugne John kan inte släppa ärendet och ger sig tusan på att ta reda på mer om mannen samtidigt som han hoppas hitta några släktingar. Kan mannen ha haft en dotter? Finns tecken som pekar på det. Vips förvandlas rullen till en liten quest, som kommer att ta filmens antihjälte på stigar han uppenbarligen aldrig trampat förut. Kan det till och med vara så att han..lever upp en aning…i all den dysterhet som omger honom..?

Eddie Marsan är fenomenalt bra i filmen! Galet bra faktiskt, och trots sin oansenliga yttre figur äger han varendra filmruta han förekommer i. Vilket i typ är hela filmen. Hela tiden.
Vad menar Fiffi med detta nu då!?! Är jag så erbarmligt intetsägande? Hu!

Men, till hennes försvar ska självklart tas till protokollet att hon ser på denne John May som en snäll och trivsam snubbe, och att det var kanske det hon menade (hoppas det). Hm, plötsligt känns det lite bättre när jag tittar på den fantastiske Marsan. Själv har jag heller inga problem med att ta figuren till mig. Det går liksom inte att reta sig på honom i det långa loppet (trots den irriterande pedantiska ådran!) Extra plus också till att min favvis från Downton Abbey, Joanne Froggatt, dyker upp i en behaglig biroll.

Steffo..flåt…John på jobbet en måndagsmorgon

Regissören Uberto Pasolinis lilla film växer ju mer jag tänker på den i efterhand. Från att ha varit en bra och intressant film…blir den plötsligt fascinerande i all sin enkelhet. Att så mycket kan berättas med så små medel. Att så mycket varma känslor kan förmedlas via en sådan ”trist” ramstory. Jag är imponerad.

Om filmens ”resa” är jäkligt bra…är slutet magnifikt….och jäklar vad någon icke-anad-allergi dök upp i rummet plötsligt..för jag tvingas blinka bort tårar i ögonen i parti och minut. Galet!

En stor liten film!

Men…nog är det ändå liite roligare att liknas vid…tja…Clark Griswold!? (som bloggar-Sofia föreslog).
Eller?

 

 

Annonser

6 comments on “Still Life (2013)

  1. Haha, ojoj, spännande det här. 🙂

    Ja, jag hävdar att väldigt mycket med John May och filmen är ”du”, men då krävs det kanske att man ser på filmen och Herr May på det sättet _jag_ gör, vilket kanske inte är samma sätt som du. Sånt vet man ju aldrig.

    I vilket fall, jag tycker filmen är helt underbar och John May är en helt fantastisk snubbe. Jag skulle beskriva honom som en ”stor liten man”, precis som du skrev fast du skrev det om filmen. Och jag tycker du är en stor liten man. Du har allt det där genomtrevliga, korrekta, pedantiska (haha, okejrå, mer ordentlig än pedantisk kanske) som John May har i sig, precis som att ni är lika i det här att ni gör det ni sagt – i tid, och åtagit er och försöker sköta era liv så bra ni bara kan plus att du kan se det stora i det lilla precis som Joh May kan med en kopp choklad – eller en kanelbulle för den delen.

    Sen är jag dessutom HUNDRA på att John May aldrig skulle få för sig att provsmaka julskinkan före kvällen den 23:e december eller städa bort granen innan Tjugondag Knut. Rätt ska vara rätt 😉

    Gilla

  2. (Och som en liten parentes….Eddie Marsan/John May eller Clark Griswold/Chevy Chase? Om Chevy Chase är en ljummen kokt korv med mos så är John May en perfekt kombinerad middag på finfin restaurang. Båda går att äta men bara en av dom kan ge minnen för livet. Tycker jarå. )

    Gilla

  3. Vad härligt att filmens kvaliteter gick fram trots att du såg den med ett par väldigt speciella glasögon på näsan 🙂

    Jag tycker som sagt väldigt mycket om Still Life och Eddie Marsan är ju helt fantastiskt men jag tolkar nog filmen lite mer som du och lite mindre som Fiffi — John May framstår (inledningsvis i alla fall) som en rätt melankolisk man. Och slutet… Mjnä, lite för uppenbart i min bok.

    Tack för ping!

    Gilla

  4. @Fiffi, @Sofia: @Jojjenito: Det här var en väldigt bra liten rulle…och jag bär min John May-stämpel med högt huvud…. 😉

    Slutet må vara uppenbart…men magnifikt känsloframkallande! 🙂

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s