Från zombieraffel och overkliga (?) incidenter rakt in i något helt annat. Vardag. Avskalat. Livet.

Den allt annat än sällsamma historien om Lee (Casey Affleck), en fastighetsvaktis någonstans i förorterna till Boston. Det finns ett mörker i Lee. Vad? Vi följer hans arbetsvecka, fix och trix med allt från reparationer i lägenheter, snöröjning och sophantering. Kvällar spenderas på barer där kontakten med det motsatta könet är…ansträngt. Vad är det med Lee? Är han bara en jävligt butter loner..?

Svaret finns förstås i dåtid, och snart kommer ett samtal från barndomshålan Manchester-by-the-sea på USA:s östkust. Tragiska omständigheter tvingar hem Lee igen. Tillbaka till en liten stad han en gång tvingats lämna, då kanske för att överhuvudtaget överleva som människa och nu bär vägen tillbaka..för att ställas inför ett oväntat faktum. Kan det ”rädda” vår lidande vän?

Ja jävlar i min lilla filmlåda. Hu vilken bra film! Mer än såhär om setupen för regissören Kenneth Lonergan´s nya drama kanske inte ska avhandlas. Filmen har ett långsamt tempo som undan för undan skalar av lager och avslöjar det förflutna. Casey Affleck, denne brorsa till Ben som jag ju bla i filmpodden Snacka om Film hojtat om borde få mer uppskattning för sina insatser…tar pinnen och gör kanske sitt livs roll! Damn vad bra han är. Belackare muttrar möjligen om nollställt ansikte och ett känsloregister i klass med en betongvägg. Jag hävdar att i det stillsamma, det avigt plågade, det nästan neutrala sättet att förhålla sig till allt som händer runtom Lee…finns det stora. Kolla hans ögon. De säger allt hans röst inte uttalar.

hisskonversation…inget för Lee

Filmen är slowcooking, löper i en rak ränna, med små flashbacksavstickare i det förflutna. Bilderna är enkla, glåmiga. Det lilla fiskesamhället (?) framställs precis som man kan tänka sig ett ställe som nästan stannat lite i utvecklingen. Andra synnerligen hedervärda insatser görs av Kyle Chandler som Lee´s bror Joe och Lucas Hedges som Joes son, vilken Lee alltid haft ett speciellt band till. Och så Michelle Williams förstås. Bara att njuta av hennes skådiskonst, men nog hade hon kunnat fått lite mer tid framför kameran…nästan lite falsk marknadsföring där. Det hon gör ihop med Lee vid ett tillfälle är dock känslomagi på hög nivå. Liksom Lonergans idé om att musiksätta vissa scener med klassisk musik. Arrgh, pretto…skriker en del. Skit i det, känslan det trixet slår an, med utvalda scener, får min själ att kännas allt annat än fredagsmysig.

En film som sakta äter sig in i skallen, och hjärtat.
En av 2016 års bästa när historieböckerna skrivs.

I filmpodden SoF´s avsnitt #75 avhandlar vi dagens film från två helt olika fronter. Nästan som ett litet Battle of the Month! Lyssna bara!