Midnight Special (2016)

midnight special_posterFy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av RoomBara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Midnight-Special-2016

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.

Sommarklubben: Kiss Kiss Bang Bang (2005)

kiss_kiss_bang_bang_ver1Manusmannen Shane Black´s regidebut är inget annat än en mumsigt välsmakande karamell!

Det egna manuset virvlar runt i ett glittrigt Los Angeles och öser ut sköna scener i parti och minut. Dessutom låter Black rullens huvudperson, Harry Lockhart (Robert Downey Jr), vara filmens berättare på ett manér som bryter den fjärde väggen helt underbart roligt sätt! Ett lurigt trix som alltid är på gränsen, men här fixas biffen med den äran!

Harry, en simpel inbrottstjyv från New York, får via märkligt missförstånd chansen till att provfilma för en filmroll i Hollywood! Väl där dras han (återigen via märkliga missförstånd) in i en luguber och shady historia bland de rige i Tinseltown. Dessutom springer han på sin barndomsvän, snygga Harmony (Michelle Monaghan), och den buttre privatdeckaren ”Gay” Perry (Val Kilmer). Downey Jr och Kilmer passar galet smutt ihop och kastar vassa repliker mot varandra. Monaghan glider liksom med på köpet med sin energi och envishet. Trivsamt!

Black har en härlig känsla för tempo och snabba repliker. Här få han dessutom chansen att ta ut svängarna kanske lite mer än han gjort med tex Dödligt Vapen-rullarna. Humorn är tuffare, våldet lite råare, känslan lite ”vuxnare”. Regissören har sagt att han läste ett antal Raymond Chandler-deckare för att komma i stämning inför sitt nedplitande av manus för rullen…och det märks. På ett mycket bra sätt! Detta toppat med en del rena humorscener gör den här rullen till en assnygg förövning till Blacks alster The Nice Guys 2016!

Snurriga turer, tuffa typer och lite av en svunnen noir-känsla!
Plus humorn!

Fulspel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

The VVitch: A New England Folktale (2015)

the-witch-posterHäxerier eller bara en familj i förfall?
Frågetecknen hopar sig på obehagligt och nervpirrande sätt i regissören Robert Eggers spelfilmsdebut där han också står för det nedplitade manuset.

Vardagen i New England i nådens år 1630 är ingen dans på rosor. Familjeförsörjaren William (Ralph Ineson) är mer intresserad av att få en fungerande tillvaro med rejäla dagsverken än att hänge sig fullständigt åt Gud och religionen i varje andetag. Inget man gör ostraffat i det lilla samhället. Familjen, William med fru och fem barn, blir utkastade från kolonin och bestämmer sig för att starta en ny framtid på ny mark i den stora ödsligheten. På randen till en stor och mörk skog ska ett nytt liv skapas. Hårt arbete och grödor som ska bära frukt.

Isolerat värre alltså och de stackars nybyggarna har bara sig själva att luta sig mot. Familjeband stärks, men visst tär också närheten på var och en av dem? Vi följer vardagen främst ur äldsta dottern Thomasins (Anya Taylor-Joy) ögon. Pappa William sätter hårt arbete i främsta rummet medans mamman Katherine (Kate Dicke) vänder sig till Gud i nästan allt hon gör. Vedermödorna börjar när plötsligt yngsta barnet bara försvinner. Poff. I ett andetag. Ena sekunden där, andra borta. Spårlöst. Vad händer? Vem är skyldig? VAD är skyldig?

Ojoj, detta var obehagligt värre. Luriga krafter verkar smyga runt knutarna. Eller är det bara vansinnets förfall som nästlar sig in hos den hårt prövade familjen? Nya katastrofer drabbar de olycksaliga. Katherine vänder sig helt till Gud och William tror mer på handfasta åtgärder. Och vad är det de yngsta barnen dillar om när det gäller röster och rykten..och en knasig get?

Den som nu möjligen väntar sig en ryslighet med de vanliga ingredienserna blir troligen besviken. Tempot är sävligt, storyn flyter fram och får ta sin tid. Som tittare känner jag mig aldrig säker på vad som kommer att ske härnäst. Vilket höjer spänningen i min mage i alla fall. Mixat med den där obehagliga känslan att något är väldigt fel.

the-witch-2

här ska levas i fridfullhet…eller…?

Eggers och hans minimala ensemble levererar. Minst sagt!
Den isolerade och utlämnade miljön firar stora triumfer och jag har inga som helst problem med att ta in känslan hur det måste ha känts att bo där, mitt ute i spenaten…i ett knappt utforskat land. Plus alla förmaningar om dygden och vikten av att ha den enda sanna tron i en vildmark där det påstådda (?) hotet från onda krafter hela tiden väntade på ett tillfälle att slå klorna i de lättledda.

Eggers har enligt uppgift utgått från nedskrivna berättelser från den här tiden, vilket också innebär att dialogen i filmen är på rejäl gammelengelska (tack för svensk text på mitt importexemplar!) Klurigt, men effektfullt! Upplösningen är lika spännande som den är gåtfull! Sägner, myter och ett alldeles normalt stackars familjedrama mixas i en mörk kompott, vilket får mig att tjusas lite extra av storyn.

Lågmält, långsamt och riktigt skrämmande.
Dock inget för den som vill se effekter och gore.

Southpaw (2015)

Southpaw_posterDags att ställa den klassiska frågan igen; vad behöver du ha som filmtittare?
För att uppskatta en film fullt ut?

Givet att det finns kanske 100 svar på den frågan, men själv säger jag nog att en story du engagerar dig i är bland det viktigaste. Kanske till och med nummer ett. Som gör att du har överseende med klyschor, logiska luckor, upprepningar, overkliga händelser osv osv.
För är det inte det som kanske är filmmediets absoluta mål ändå? Att få oss att bry oss. Känna. Leva med. Förmodligen har hälften av er andra åsikter i frågan, men så känner jag inför att uppleva film iaf.

Dagens rulle är självklart SPÄCKAD med ovan nämnda klyschor. Och då menar jag FULLPROPPAD! Så pass att man egentligen bara ska avfärda rullen som ett patetiskt försök att casha in på tuffa boxningsscener och lite lagom gråtigt socialdrama. Men se, istället slår den an på ALLA de strängar jag ”kräver” som filmgloare..dvs..en ENGAGERANDE historia! Vad gör det väl sen att gången är krattad och checkpointsen står i givakt längs vägen.

Vi får en pumpad Jake Gyllenhaal som boxaren Billy Hope. Det enda han kan är boxas. Så pass bra att titlar och pengar har regnat över honom. Plus en vacker fru (Rachel McAdams) och en förtjusande (förstås!) dotter. Vad kan gå fel? Det mesta såklart. Tragedin träffar stenhårt och Billy är tillbaka på botten av tillvaron fortare än Rocky kan mumla ”Ivan Drago”. In träder räddande ängel i form av den gamle boxarcoachen Forest Whitaker. Billy får två saker att kämpa för, det ena är återkomst till boxningsringen.
But of course!

southpaw_pic

Jake vrålar ned motståndet

Dagens regiman, Antoine Fuqua kan ju givetvis detta med att berätta film. Han är alltför för rutinerad för att misslyckas med denna banala historia. Som dessutom är författad av Sons of Anarchy-gurun Kurt Sutter. En dynamitduo således. Vilket märks på rullen. Jag sidsteppar enkelt och snabbt förbi filmens alla blindskär och klyschorgier och fokar istället på KÄNSLAN filmen ger mig. Vilket är en kalaskänsla. Ett totalt engagemang från ruta ett. Filmen lyckas nämligen med det utsökta trixet att lura mig totalt; se förbi flawsen och suga in storyns vrålsnygga paketering. Där inte bara boxning står i centrum. Om nu någon trodde detta. Det mesta av det bästa med filmen kan också skrivas på Jake Gyllenhaals konto, som återigen visar att han är en förträfflig skådis. Vilken sorts roll det än handlar om.

Southpaw träffar som ett stenhårt…eh…southpaw-slag (vänster uppercut) och jag känner mig härligt golvad.
Rekommenderas givetvis.

återtitten: Cape Fear (1991)

capefear_posterAtt återtitta den här tidiga 90-talaren är som att drabbas av ett pirrande obehagligt mörker. En känsla i magen som inte känns angenäm på någon punkt.
Så pass bra är rullen. Fortfarande. Är ni med?

Martin Scorseses nyinspelning av originalet från -62 har vid det här laget gott och väl slagit sig in i filmhistorien på egna ben, och känns som en både vital och skrämmande del av det filmiska 90-talet.
Scorsese hyllar föregångaren genom att använda samma bildspråk från förr…det liksom ”attackerande” och dramatiska. En kamera som sveper blixtsnabbt in mot en ansikte, en replik som mer stöts fram än sägs. Drama på gränsen till överspel. Regissören lyckas helt suveränt med att framkalla mörkret, det negativa. Finns det en enda ljus punkt i filmen? Tror inte det va.

Nick Nolte och Jessica Lange är gifta paret med tonårsdottern Juliette Lewis i den stekheta södern. Han, en advokat, hon en..ja vad…reklamare? Konstnär? Ett äktenskap i stå. Och nu, gamla synder som kommer och biter maken i baken (sorry) när fullblodspsykopaten Max Cady (Robert De Niro) släpps ur finkan. Cady har inga tankar på nytt liv, rena tankar och förlåtelse.
Han är ute efter den värsta sortens hämnd. Den grisiga.

Härlig rulle detta. Samtidigt som Scorsese snäppat upp dramat, våldet och obehagligheterna från 60-talet…är det en grym hyllning till just föregångaren. Med modern touch. Genialiskt av Scorsese att använda sig av musikaliska scoret från första rullen. Bernard Herrmans illvilliga toner sätter ribban direkt. Man blir banne mig illa till mods direkt man hör musiken! Den här rullen innehåller kanske också en av de mest obehagliga förtexterna…ever. Eller är det kombon med musiken som gör det?

capefear_pic

Robban vet hur dressa sig i södern!

Suveränt skådespelat av Nolte, Lange och Lewis. Den utsatta familjen, fast man inte direkt tycker om dem. Robban De Niro stjäl förstås hela showen med sin fysik, sin närvaro, sin opålitlighet och sitt hat. Damn, han måste platsa på en lista över de mest fruktade badassen på film??!

Återtitten är både nöjsam, lite skrämmande och lagom småspännande.
Trots att jag vet vad som kommer hända!

Stenhård, mörk, thriller som håller än!

The Martian (2015)

Den enda tanke som egentligen gnager i mig när jag går in och slår mig ned i biograffåtöljen är;
”har han det kvar ännu? Eller har han tappat det helt?”

Ridley Scott alltså.
Den nästan ikoniske (?) regissören som på sista tiden, i ärlighetens namn, gjort rullar lite på en höft sådär. Med vänsterhanden och utan större inspiration. Sådan är min tanke iaf..när jag minns de rätt blaskiga The Counselor och Exodus. Inte heller Prometheus var utan flaws och då var det ändå en sci-fi, kanske den formen vår man Scott ändå hanterar bäst?

Men ungefär 7 minuter in i rullen visar det sig att mina farhågor varit helt i onödan.
Plattan i mattan. 0-100 på två röda (fniss) sekunder! Skit i backstory och inledningssträcka…starta rullen på det mest dramatiska sätt som går! Vilket smart grepp! Här går inte att blinka i onödan, eller prassla efter biogodiset i påsen. Här gäller det att vara med!

NASA´s expedition ”Ares III”, på Mars av alla ställen, tvingas till att avbryta all verksamhet när stormen STORMEN vrålar in över den röda planeten! I villervallan försvinner astronauten och biologen Watney (Matt Damon) i kaoset och befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta det otrevliga beslutet att göra nöd-take-off utan fullt manskap ombord. Dock ska ingen skugga falla över hennes beslut då Watney förmodas ha omkommit i samma sekund han sågs träffas av ett spetsigt tillhygge från den kringvirvlande utrustningen.
Vilket han nu alltså inte gjorde.

När stormen bedarrat och planetens yta åter är lugn, stilla och obebodd….så tittar Watney upp ur en sandhög! Hoppsan! Astronaut down…men inte out!

Det finns mycket jag gillar med den här rullen.
Att Scott har en förmåga att berätta engagerande. Att han tar dessa historier, som förmodligen är tänkt att utspelas en liten bit in i framtiden, och gör ”vardag” av dem. Jag gillar att han (och manusmannen Drew Goddard) för in en sorts otvungenhet och publikfrieri när Watney´s vedermödor ska visas upp. Det finns en svart, frisk, humor (som i fel händer och i fel tillfällen kan slå åt hel fel håll) som går hem här. Bara grejen att köra lite sköna gamla disco- och soullåtar som nån sorts score igenom speltiden…är lysande grepp!

Vill man göra det lite tråkigt för sig kan man ägna sig åt att sitta och leta fel på rullen.
Vare sig det gäller det tekniska eller det logiska. Eller det dramaturgiska också för den delen.
Ta istället på glädjekepsen och låt dig svepas med i berättandet, klippningen mellan Watneys påhitt för att överleva och försöka kontakta jorden…..till NASA hemma på den blå jordbollen som får ett helt nytt sorts problem att lösa…till besättningen på det nyss från Mars avresta rymdskeppet ”Hermes” med Lewis och co. Alla tre delar kommer att få gott om tillfälle att skina uppe på duken.

Är detta Matt Damons rulle? Ja kanske. Han kör en PERFEKT modellerad enmansshow och gör att jag tror på honom som Robinson Crouse-astronaut! Han växlar snyggt mellan beslutsamhet, melankoli och knasig besserwisserhumor!

potatis på Mars?!!? Damon skämtar icke!

Bakom Damon räknar jag in en superdupercast med redan nämnda Chastain, pålitlige NASA-chefen Jeff Daniels, buttre flight directorn Sean Bean, hårt prövade mellanchefen Chiwetel Ejiofor, småfavoriten Kristen Wiig som nervig pr-kvinna. Plus astronautspjuvern Michael Peña, kollegorna Kate Mara, the winter soldier himself Sebastian Stan och norske (!) Aksel Hennie ombord på rymdskeppet. Vilket gäng! Hur ska alla dessa hinna få screentid!? Men lugn, veteranregissören Scott har FULL koll på sin film och hur akterna utspelas. Intressant tanke; inte nån gång under den fräsiga treaktaren saggar tempot eller fokuset. Inte en enda gång!! Få filmer förunnat!

The Martian är förmodligen den mörka höstens mest rafflande rulle! Är den rentav årets praktpärla?! Återstår att se när filmåret ska summeras vartefter.

Släpp nu alla invändningar, och förväntningar, på att storyn bara måste vara realistisk i detta nådens år 2015 (kom igen, Matt Damon är på MARS!!). Njut istället som fasen av att filmen är apsnygg, att produktionen är stabil som en klippformation på dagens röda planet, att spänningen är intensiv och att gamgubben Scott har den förtjusande smaken att spela ABBA när det hettar till!

Bara en sån sak!

En kanonrulle och en pepp som betalade sig!

sofpodden avsnitt 5Beama dig in i avsnitt 5 av filmpodden så får du höra mig och Fiffi ösa mer superlativer över rymdrafflet!
Och ännu mer varför!

Whiplash (2014)

I Fame-världen fick man betala med ”blod, svett och tårar” om man ville komma nånstans. Och så kunde man ju alltid gå till de förstående lärarna som i parti och minut hade visdomsord att strö omkring sig. Den amerikanska drömmen var alltid lite extra sockersötad hos Miss Grant, Mr Shorofsky och allt vad de hette på musikskolan i New York (du kan väl din Fame!?!)

Här är det andra bullar. Tillvaron anno 2014 kräver att man lägger till Smärta och Besatthet i receptet ovan. Varför inte krydda med en aning Fanatism också? Unge Andrew (Miles Teller) har bestämt sig för att bli sin tids Buddy Rich, en batterist, en skinnplågare, utan dess like. Helt enkelt bäst i världen på jazztrummor, Hur blir man det? Jo, genom att TRUMMA som om det inte fanns en morgondag. Öva, öva, öva. På det fiktiva (?) musikkonservatoriet Shaffer i New York får han gott om tillfälle att göra just detta. Samt försöka ta chansen att komma med i den legendariske musikmentorn Fletchers proffsiga skoljazzorkester (känn på det gamla ordet!). En fjäder i hatten för den som finner nåd inför Fletchers kritiska öra.

När så chansen kommer gäller det att förvalta sitt pund ordentligt. Fletcher (J.K. Simmons) är nämligen inte vilken lyhörd average musikprofessor som helst. Snarare en bängskalle, en mobbare, en taskig jävel som kräver ALLT av sin adept. Och inte ens det räcker! Uttrycket ”bra jobbat” finns inte i Fletchers värld! Vilken galning! Och vilket skådespel av ständige birollsinnehavaren Simmons! Är detta hans biljett in i finrummet? Jag hoppas. God sparring kommer från Miles Teller som ger besattheten att vilja bäst ett nytt ansikte. Teller tar sig genom värsta klyschorna och blir en person att känna med och för…OCH… emot! Utan att tveka tycks han beredd att offra privatliv, kärlek och relation till familj för att finna nåd hos den despotiske Simmons, och framför allt nå fram till sitt mål.

Det trummas utav helvete i denna film, och nånstans känns det som att det inte är av en slump just trummor som gäller. Kraften, ursinnet, detaljerna i konsten att traktera detta instrument….det löper så rätt i linje med vad som utspelas i sinnet mellan Fletcher och Andrew. Det finns drösvis av lysande scener här mest hela tiden. Sättet Fletcher domderar sitt jazzband genom att bara röra ett finger, en hand, höja en arm…helvete…bara spänna blicken i en stackars elev. Maffigt! Skådespeleri på hög nivå!

jazz-diktatorn talar om var trumpinnarna lämpligen kan stoppas

Att Fletcher är en tok, kanske en psykopat, känns plötsligt allt klarare. I hans värld finns inga normala, kännande, individer. Bara kalla, hårda, perfektionister…? Ändå finns en fin scen med Fletcher på en liten jazzklubb där han sitter bakom ett piano och leker, smeker, fram ett lugn med milda toner. Perfekt fångat av en till synes timid Simmons där och då. Är Andrew villig att gå hela vägen? Och är det värt smärtan? Som kommer på ett antal obehagliga sätt ju mer Andrew är villig att offra sig.

Om Fletcher är filmens ”Yoda-gone-bad” blir Andrew dess twistade ” Luke”. En ung man vi känner för, lider med när det skiter sig. Han vill ju bara spela the drums för bövelen! Och få må bra när han jagar sin dröm. En jakt som förr eller senare kanske också kommer att leda honom in på den mörka väg Fletcher tycks förespråka. Har de två mer gemensamt än vi ser?

Filmens sista typ tjugo minuter är fantastiska. Jag sitter knäpptyst, mitt sinne på helspänn, jag följer varenda liten detalj som händer. Det är jobbigt och andlöst spännande. Ja precis, SPÄNNANDE!! En sorts duell mellan en sinister Fletcher som spelar ut sitt sista kort och en Andrew som tänker övervinna sin fruktan.
Att se en kille plåga ett trumset! Värt hela speltiden! Yaj!

Manusmannen och regissören Damien Chazelle ger mig något jag tar in och processar i mina sinnen.
En upplevelse, en galen berättelse, en lysande berättelse! En film jag kan gå tillbaka och tänka på med jämna mellanrum. OCH, konstaterar samtidigt att jazzmusik i storbandsform kan vara för jäkla gött att lyssna på! Stämning!

Jisses vilket drama! Se omedelbart om du missat! Synnerligen bra skit detta!!

 

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.


saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.


transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.


capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

Enough Said (2013)

Ojoj, alltför tidigt bortgångne James Gandolfini är så bra, SÅ BRA, här att man blir tårögd.
Och inte nog med det, han får med sig Elaine-Julia Louis-Dreyfus på resan också!

Vilket par! Vilken kärlekshistoria!
Eva (Dreyfus), frånskild med vuxen dotter. Albert (Gandolfini), frånskild med vuxen dotter.
KLART deras vägar ska korsas…i vad som mycket väl kan vara en av 2013 års bästa filmer när DEN listan ska upp här bloggen! Definitivt en av de allra bästa jag sett hittills under våren/försommaren 2014.
Eva och Albert. Börjar hänga och upptäcker att de kanske fått en andra chans i livet trots allt. Medelålders, tilltufsade och högst normala. Med nojor och lite småskämmiga drömmar. Plötsligt börjar allt kännas lite lättare igen. Lite ljusare. Lite enklare.
Tro dock inte att detta nu är en sån där ”ta-mig-till-havet-historia” som obligatoriskt tar vägen via stämningsfulla solnedgångar och serenadtrumpeter. Nej minsann.

Regisserar på eget manus gör Nicole Holofcener, och hon låter den lätt galna twisten inträffa att Eva blir vän med Alberts ex-fru (Catherine Keener) utan att veta om just detta faktum. När hon inser det knäppa sammanträffandet kan hon inte förmå sig att berätta sanningen, utan börjar istället lyssna på ex-fruns mindre smickrande omdömen om den jovialiske Albert.
Kanske han inte är rätt man för Eva trots allt? What!?!

Resan som Eva och Albert, kanske mest Eva, gör…är både knasigt charmig, begrundande, tvivlande, förhoppningsfull och synnerligen rolig bitvis.
Julia Louis-Dreyfus visar att åren varit goda mot henne och hennes talang att omsätta komik och drama i härligt skådespel. Och Gandolfini…åh det känns som att han spelar sig själv! En sån där vanlig, trivsam tjomme man verkligen skulle vilja bli kompis med! Ofattbart trist att han inte finns med oss längre!
I sedvanlig amerikansk komedianda avlossas den bästa och piggaste humorn innan klockan nått timmen på speltiden. Främst tack vare Dreyfus härliga kommentarer till omgivningen… och sättet att agera. Som skönt bollplank i biroll finns också Toni Collette som nästan aldrig gör en dålig roll! Upploppet blir möjligen mer av standardmått i manusutvecklingen, men jösses vad jag ändå trivs fullt i sällskap med Eva och Albert och deras nästan lite förlägna sätt att  närma sig varandra.

charmen!! samspelet!!

Så härligt det ändå är när man mer eller mindre snubblar över filmer som träffar så rätt i sinnet.
Filmer som liksom suger in dig som åskådare i bubblan runt allt som sker. Jag kommer på mig själv med att sitta och verkligen be till några sorts högre (?) makter för att den inte helt okomplicerade utvecklingen i turerna runt Eva och Albert ska lösa sig till det bästa. Jag känner för dem! Lider med dem!

Enough Said är en kanonrulle! Så enkel och ändå så komplicerad i spelet runt känslor, vånda, tro och hopp. Och kärlek. En PERFEKT rollista runt de två underbara huvudpersonerna ser till att det här kan vara årets roligaste och kärleksfullaste drama att avnjuta. En toksäker fyra! Minst!
Missa inte!!!

återtitten: Casino (1995)

Tre timmar med Scorsese, hans älskade 70-tal, Robert De Niro med STIL och en som vanligt GALEN Joe Pesci. Kan det bli bättre? Ja, lite…lägg till en FENOMENALT agerande Sharon Stone också och DÅ blir det nog nästan inte bättre!

Som en rörig (men NJUTBAR) blandning av Gudfadern, Maffiabröder, Donnie Brasco och den där stekheta dialogspänningen mellan Pesci och Robban som kunde avnjutas i Tjuren från Bronx. Mästerligt rattat av herr Scorsese förstås och han gör inte avkall en sekund på snygga detaljer, komiska vrångheter och ett voiceover som liksom bara glider som en superhet kniv genom smör och broderar ut galenskaperna.

Här berättas i synnerligen i yviga penseldrag om Las Vegas uppgång och fall som mecka för hardcorespelarna, eller rättare sagt innan Vegas blev Disneyaktigt turistmål för semesterspenderande medelsvenssons från förorterna. Gamblern och fixaren ”Ace” Rothstein (De Niro) får i uppdrag av maffian att skapa lönsamheter  åt ”firman” medelst på papperet laglig kasinoverksamhet i början av 70-talet. Marknad finns i form av spelare, lycksökare, prostituerade, knarklangare, skojare och banditer och mutade ämbetsmän. Vad kan gå fel? Det mesta visar det sig när dåren och Ace tvivelaktige vän Nicky (Pesci) dyker upp i ökenstaden med drömmar om att bli påve i sitt eget lilla gangsterrike. Och varför skulle Ace dessutom tvunget få syn på snyggot och förförerskan Ginger (Stone)…? Bekymmer att vänta på alla fronter, lika säkert som att man sällan lämnar Las Vegas som en rik person.

Välspelat ut i varenda biroll, MUSTIGT, våldsamt, tragiskt engagerande och en Scorsese som kan det där med att skåda olyckan hos personer som tror sig kunna klättra på den krävande livsskolans stege. Brutalhård skildring av moraliskt förfall i snygga (nåja..) kostymer och glittriga klänningar. Samt användandet av ordet ”fuck” 435 gånger.
Classy rulle!

återtitten: De 12 apornas armé (1995)

Ibland är det ju ändå för märkligt hur man kommer till att se vissa filmer.
Och för den delen att återtitta på dem. Liksom varje nördig filmälskare gillar jag att återvända till filmer. Se dem igen efter en tid. Återuppleva det som från början gjorde att man ville spara på filmen eller se till att införskaffa den. Ja, en del menar att jag har ett alldeles för stort arkiv av rullar.
Ja, en del menar att det är hur galet som helst att hålla på och spara på sig filmer som man redan sett! ”Man vet ju hur det går”! Duhh!

Ni fattar ju att jag inte ens tar den där sista diskussionen. Men då utgår jag ju såklart från att ni är lika mycket filmnörd som en annan. Och just idag var det banne mig riktigt great att vara en filmtok med ett alldeles för stort arkiv av rullar. Det hela började faktiskt som en utmaning på det ökända FB. Det gällde att välja ut den filmposter man tyckte var snyggast från en specifik regissörs verk. Bloggvännen Sofia på Rörliga bilder… var den som gav mig min utmaning; den egensinnige regissören Terry Gilliam. Spontant, faktiskt det första som slog till i skallen, tänkte jag på dagens film. Bara sådär. Naturligtvis ledde det ena till det andra, en omedelbar lust att också SE rullen igen. Det var trots allt ett bra antal år sedan.

Full fart in i arkivet. Visst hade jag väl den liggandes någonstans!? Jodå,* host host*..där på den lite dammiga hyllan med alster från sena 80-talet och första hälften av 90-talet. En snabbt svep med dammtrasan och sedan plats i soffan!

Världen i framtiden runt 2035 är ingen rolig plats.
En enorm epidemi har mer eller mindre förintat all jordens befolkning. De som finns kvar lever under jord där skarpa hjärnor och lustiga kufar micklar på VAR och NÄR viruset egentligen uppstod. Kanske man kan försöka resa tillbaka i tiden och skaffa sig information om den förestående katastrofen (hur taskigt livet på jorden än är…har man uppenbarligen inga problem med varken teknik eller medel…)? I denna sedvanligt murriga Terry Gilliam-värld ser det mesta naturligtvis lite konstigt och märkligt ut. En sorts steampunk med synnerligen skitiga och aviga förtecken? Som att hans Brazil gjort en liten påhälsning och lämnat avtryck kanske. Och så James Cole (Bruce Willis). En sorts fånge som då och då låter sig skickas upp till den karga och ogästvänliga jordytan och där samlar in prover för kufarna att undersöka. Scenerna från ett övergivet och förfallet snöigt Philadelphia är olycksbådande snygga!

Nytt uppdrag för James. Mot att bli benådad går han med på att skickas tillbaka i tiden till 1996 då man tror att katastrofen bröt ut. Felkalkylering dock och James hamnar i Baltimore 1990, blir direkt klassad som ett psykfall och hamnar på dårhus. Dock inte utan att väcka intresset hos den kvinnliga läkaren Kathryn (Madeleine Stowe). För James del kan vistelsen på the nutty house plötsligt ändå vara av intresse då han träffar på den minst sagt störde Jeffrey Goines (Brad Pitt i UNDERBAR roll!) som mumlar om ”de 12 apornas armé”, just samma uttryck som framtidskufarna redan har lyckats få fram information om!
Är detta nyckeln till mysteriet!? Vet dåren Pitt mer om vad som väntar!?

Att se rullen igen är som att sugas in lite i Gilliams knäppa hittepåvärld. Eller sagovärld om man så vill. Som vanligt bygger den märklige regissören sina filmer mest runt rollerna och sättet de framställs på. I ett manus som snurrar allt snabbare ju längre filmen håller på, finns just Willis där och framstår plötsligt som den enda vettiga i sammanhanget. Trots att oddsen är emot honom. Madeleine Stowe gör bra ifrån sig som Kathryn, men i slutänden kan det inte hjälpas att hon ändå blir mer av en sidekick till Willis och hans drama. Nu gör inte det så jäkla mycket då hela ensemblen gör mycket bra ifrån sig. Speciellt Brad Pitt är sensationellt bra som knäppgök. Minspelet, kroppsrörelserna, engagemanget. Det här kan vara en av hans bästa insatser någonsin! Oscarsnomineringen lät förstås inte vänta på sig.

Vad är då filmen? Drama? Sci-fi eller nån sorts galen svart komedi? Som vanligt går det inte riktigt att svara på när det gäller Gilliam. Han är nog där och petar i det mesta skulle jag vilja påstå. Manuset gör sig i vissa lägen lite svårare än vad det är. Men så plötsligt vänder vissa element och man ser ett samband. Överlag fungerar filmen listigt och leder med små brödsmulor mot den märkliga sanningen. Fortfarande fräscht överraskande trots att man redan sett filmen och kan den grundläggande storyn. Även om det nu kanske handlar mer om att njuta av detaljerna när man återser filmen, lyckas den med att engagera otroligt bra i sitt berättande.

12 monkeys

knasklubben håller möte

Återigen visar Willis att han är som bäst när han spelar sunkig och skitig pajsare med märkligt beteende. Stowe har jag alltid gillat. Brad P tror jag att jag näst intill älskar som skådis. Lätt uppe där på min 10-topp när det gäller manliga skådisar. Christopher Plummer och David Morse får också plats i den rätt vassa rollistan. Terry Gilliam har baserat sin knasiga historia på den franska Terrasen från -62 och kryddat den med sina egna påhitt. Trots sin sedvanliga Gilliam-stämpel är det möjligen ändå en av de mest Hollywood-vänliga rullar han gjort?

De 12 apornas armé är både listig och underhållande. Dramatisk och märklig. In mot finalen inser man plötsligt hur allt hänger ihop och så dags får man också släppa alla de logiska loopar som skulle kunna förstöra hela kalaset. Det gäller att låta Gilliam underhålla med det som utspelas visuellt istället för att man börjar tänka för mycket. Vinner på sitt helhjärtade engagemang hos skådisarna.
Ett mycket bra återseende.

Her (2013)

Vad skulle hända om man kunde prata med sitt operativsystem till datorn och telefonen…och föra en dialog?
Om systemet var en tänkande enhet? Skulle man fortsätta kunna svära och gorma när inte det går som man själv vill? Som man gör idag? Eller skulle man behöva lite…hyfs?
Behandla det artificiella ”livet” som en medmänniska?
Och var går egentligen gränsen mellan allt? Nuförtiden?

Spike Jonze´s rulle känns som en oerhört snygg passning in i det här filosofträsket där man kan ställa sig frågor som just dessa. Behöver man verkliga kompisar när man har en konstgjord som alltid tycks finnas där när man själv vill? Och kan man ta kamratskap…eh..längre än så?
I ett ganska nära framtida Los Angeles (?) bor Theodore (Joaquin Phoenix). En vänlig snubbe, lite ensam. Ligger i skilsmässa från en fru som han verkar sakna. Jobbar med att författa känslosamma brev åt människor som inte orkar eller kan själva. Kan man säga att Theodore är en man med ordets gåva? Kanske. Tyvärr verkar han inte få ut så mycket av det privat.
Nästan lite inbunden? Vad är hans sorg? Vad fattas honom?

I samma stund han en alldeles vanlig dag skaffar ett nytt operativsystem till sin elektroniska värld förändras allt. In på banan med ”Samantha”. ”Hon” pratar, tänker och blir snabbt ett bollplank åt Theodor som lever upp lite. En elektronisk röst med förmågan att känna!? Theodor växer som person, tar nya beslut. Går till och med på dejt med en kvinna. Ändå saknas något. En öppenhet och förståelse som ingen annan än Samantha tycks kunna visa honom. Maskinerna är våra vänner? Kärlek med…ett system?!

Spike Jonze utmanar med sin berättelse och regi. Klär den i vansinnigt snygga, nästan poetiska, bilder. Upplysta skyskrapor i natten, ljuset, det dova nästan lite flimrande. Ljudkulissen som ligger som en liten murrig matta, stadens ljud på avstånd. Theodore i sin enorma (läckra!) lägenhet. Alltid ensam fysiskt. Alltid i en fundersam pose. Redan från början känner man med den här mannen. Hans kroppsspråk och stil berättar om en man med grubblerier. Samantha är den utlösande faktorn som plötsligt får honom att våga gå ett steg längre. Att faktiskt ta kontakt med sin separerade fru (Rooney Mara) och prata. Även om det innebär obehag och hårda sanningar.

Joaquin Phoenix är näst intill magisk i sin roll. I bild nästan hela tiden. Återhållsam, utstrålar vänlighet och ensamhet. Sorg och ilska. Går runt i sitt märkliga framtidsmode (brallorna!), sina mjuka färgade skjortor. Sin strävan efter att vara en liten plutt i den stora väloljade massan som befolkar dessa märkliga kvarter i filmen. Fast ändå inte. Alla vill väl nåt? Phoenix är så långt bort från den galne kejsaren i Gladiator och det komplexa vraket i The Master, att man inte kan tro att det är samma skådis. Scarlett Johansson har det tuffa uppdraget att bara finnas där med sin röst som Samantha. Få fram känslor med bara sina ord och betoningar. Hon fixar det lysande. Speciellt med tanke på att hon kom in sent i projektet och fick ersätta Samantha (!) Morton när Jonze kände att det inte lät bra. Hon och Phoenix har ett mycket bra samspel tillsammans. Alltid sevärda Amy Adams finns med på ett hörn som Theodors granne med det passande namnet Amy. En kvinna med liknande frustration som Theodors. Lika openminded som Theo har hon heller inga problem med att se Samantha som en varelse. En egen individ.

her

ensam men ändå inte?

Ingen ros i story utan törnar dock. Det finns alltid ett pris att betala och går Theodore in i sin nya ”relation” med lite naiv syn? Eller en enkel syn. Där det mesta är svart och vitt. Ettor och nollor. Tvisten i Jonzes berättelse är möjligen att inte ens i den mest sterila av världar kan man tämja längtan att utvecklas, vilja upptäcka och berusas av det som ligger bortom horisonten. I vilken form man än existerar. Samantha är plötsligt allt Theodore vill och har längtat efter. Men också hans förbannelse. Hans väckarklocka. Att det aldrig går att toppstyra varken sina egna eller andras känslor.

Filmen vinner oerhört många skönhetspoäng på sina små men fina detaljer. Allt från miljöerna till det lustiga modet. Den lågmälda humorn som tar sig uttryck i ett par riktigt fumliga scener. En del kallar det en sorts tvistad komedi. Jag kallar det ett sorgsamt kärleksdrama med mjuka inslag.

Her är  en försiktigt berättad historia om våra känslor. Hur det skulle vara om maskinerna blev mer än bara ett konstgjort bollplank. En film man liksom bara flyter in i. Man sitter där och lever med Theodore. Man vill så gärna att han ska få det bra. Man tycker om Samantha från första början. Kemin stämmer i samma sekund de möts i filmen. Jontze träffar på rätt ställe direkt. Jag blir inte flabbergasted. Men berörd och fascinerad. En film att dyka ned i med hela sitt sinne.


Sugen på mer om Theodore?
Fiffi, Fripps Filmrevyer och Movies-Noir har också hälsat på hemma i den stora våningen!

Enhanced by Zemanta

Prisoners (2013)

Ännu en rulle som fått en gemensam hyllningskör att unisont ställa sig upp och göra vågen.

Och när jag nu själv tar mig an detta märkliga…drama/thriller/samvetspiller från en miljö långt borta från de soliga gatorna i samhället där lyckan alltid ler…så kan jag inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna göra annat inför en film som framför allt sätter sig i magen..? Och låter tankar och konspirationsteorier fara runt vilt i skallen innan historien får sin upplösning.

I ett sorts lägre medeklassområde bor Keller Dover (Hugh Jackman) med familj. Man anar direkt att vi inte rör oss i de rikaste av kvarter. Här tycks husen lite slitnare, kläderna lite enklare och livet lite…tuffare. Höst och Thanksgiving. Familjen Dover på besök hos grannarna. Lagom avspänd stämning. I en blink försvinner plötsligt både Kellers dotter och grannflickan. ”De skulle ju bara gå ut en stund”.

Nowhere to be found. Alla letar förgäves. Polis kopplas in. Plötsligt ett tips om att en mystisk husbil synts i området. En misstänkt  grips, den helt klart störde Alex (Paul Dano)..men inga flickor som dyker upp. I någon form. Keller blir galen och KRÄVER att sanningen typ bankas ur den förvirrade Alex. Det är bara polisen Loki (Jake Gyllenhaal) som med stor möda lyckas lugna Keller tillfälligt. Trots att inga direkta bevis talar mot Alex VET Keller att han är skyldig. Loki får därmed fullt upp med att hantera en arg och förtvivlad familjefar och samtidigt försöka bedriva en utredning där det gäller att hålla alla dörrar öppna.

Det är ett magnifikt skådespel som serveras. Framför allt Jackman får visa att han inte alltid behöver stålklor för att agera. Hell, han behöver inte ens slita av sig skjortan och flexa musklerna här! Hans skäggprydda förtvivlade och rasande ansikte är minst lika effektfullt. Hans Keller är som en man av den enkla skolan, ser allt i svart och vitt. Är du inte med oss..är du emot..typ. Livets skola. En tickande bomb skulle nog hans motpart i filmen, polisen Loki, uttrycka det.

Gyllenhaal får också han chansen att briljera lite. Den grabben går från kanonroll till kanonroll ska jag säga. Verkligen! Hans lite ensamvargs-aktiga polis kämpar på med sina känslor här. Ett fall som kanske plötsligt inte är så enkelt som det var från början. Trots ett par nära och ganska avskalade scener med Gyllenhaal, kommer man sällan hans figur inpå livet. Vi ser att han har tatueringar på sin kropp, vi hör att han har ett rätt ansträngt och otrevligt förhållande till sin chef och kollegor. Men vi vet aldrig riktigt varför. Hans bakgrund verkar höljd i dunkel. Ändå är det han som på nåt sätt ger filmens hopplöshet lite motstånd. Ett ljus i det otrevliga mörkret.

Regissören Denis Villeneuve skapar en mörk och illavarslande känsla. En historia som pendlar från vardagsdrama till thriller till en sorts samvetsrannsakning om moral och att kliva över gränsen. Det gamla klassiska; vad är vi beredda att göra för dom vi älskar? Har det något pris?

”ok ok…men du får banne mig INTE fälla ut några klor…!”

Jag sitter som på nålar, med hjärtat i halsgropen och känner spänningen i kroppen. Filmen lyckas mästerligt med att hela tiden ta mig på nya stigar, och jag hinner förmodligen tänka ut typ tolv olika scenarion för upplösningen. Samtidigt som obehaget växer är det ju så satans SPÄNNANDE också!

Jackman äger naturligtvis alla scener han härjar i. Gyllenhaal är den osannolike stötestenen att luta sig mot här. Även om det känns att han absolut inte vill det. Rollistan innehåller dock mer stilsäkra insatser än duon ovan; Maria Bello (alltid pålitlig) gör en fantastisk nedbruten mamma, Terrence Howard är grannpappan som inte riktigt klarar av att hålla Kellers tempo. Glöm heller inte den misstänkte Alex perfekt sliskigt spelad av Paul Dano..eller hans faster i storyn, den alltid sevärda Melissa Leo.

Prisoners är ganska länge däruppe och nosar på fullpoängarn, ett manus som dock känns aaaaaningen för utdraget får det ändå att stanna på en fyra. Visst, historien får ha sin förtjänade utveckling..men kanske man hade kunnat slipa vissa hörn. Ett magnifik filmupplevelse är det dock. Blandar samvetsvardagsdrama (ordet!) med ren och skär SPÄNNING!
En mycket bra film som sitter kvar länge i sinnet efteråt.
Oscarsvarning i någon form?

Flmr vs Julen: Love Actually (2003)

Man kan ju naturligtvis diskutera om det här verkligen är en julfilm i det ordets bemärkelse. Egentligen är det kanske bara handlingen som är förlagd till just den här hektiska månaden då allt ska fixas inför ett par dagars festligheter.

Men, asch, här kan man inte vara så knusslig. På nåt sätt sätter just julfeelingen lite extra krydda på dagens upplevelser. Det är London innan jul och det är en sorts episodfilm i både dur och moll om hur ödet (?) styr och ställer för olika personer. Regissören och manusplitaren Richard Curtis tycks ha tagit det gottaste från sina manus till Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning, och stöpt om detaljerna till en riktig liten smakfull pralin för årstiden.

Uppradade på en snygg linje står också gräddan av engelska skådisar som bjuder på sig själva till de olika historierna som utspelas. Det finns naturligtvis en gemensam nämnare för alla historier och det är såklart att kärleken finns runtom oss alla, överallt hela tiden…och speciellt runt jultid om man köper vad filmen vill sälja in tilloss såhär till bjällerklangens högtid. Och iaf jag köper underhållningen som bjuds. Vad är det då som gör den så trivsam? Tja, kanske att berättelsen innehåller detaljer som vi vanliga svennar faktiskt kan identifiera oss med…eller kanske att manuset är smart och lagom fyndigt..?

Sticker ut lite extra i dagens ensemble gör Hugh Grant som lite fumlig och festlig ung premiärminister med kärlekskänslor lagom till jul. Som vanligt är Grant en mästare på att leverera torr brittisk humor av nöjsam karaktär. Vidare har vi Emma Thompson och Alan Rickman som det äkta paret där vissa hemligheter hotar både familjeidyllen och julfirandet. Naturligtvis praktskådisar som inte gör någon besviken. Å så Colin Firth som kör en äkta…eh..”Colin Firthare” som författare med både minspel och humor, blir kär och lyckas överbrygga vissa språkliga barriärer. Väldigt trivsamt roligt på vägen understundom där också. Och sådär håller det liksom på…de kommer på parad en efter en. Liam Neeson spelar för en gångs skull en stillsam tjomme som får hantera både sorgen efter en avliden fru och utmaningen att ta hand om sin styvson. Inte så sorgset som man skulle kunna tro från början faktiskt.

Mer från godispåsen: Martin Freeman knäcker extra som annorlunda skådis-stand-in på filminspelning, Laura Linney har man flugit in från Staterna till rollen som trånande kontorstjej med något komplicerande agenda när väl kärleken slår till…

Curtis blandar både högt och lågt, för det mesta snyggt drama med mystouch…men även ren tramshumor. Som för att riktigt cementera det kastar han också givetvis in Rowan Atkinson i en sån där 5-minutersroll där han får jönsa lite lagom fånigt. Dock inget man kan störa sig på när resten av rullen är så pass ytligt trivsam att man bara sitter där och ler lite dumt samtidigt som det smuttas på glöggen.

ett litet julvink går alltid hem

Ett par år sedan nu jag såg rullen senast, och den här återtitten bjöd faktiskt på det trevliga och lite oväntade konstaterandet att det ju för bövelen är en yngre Andrew Lincoln, Rick från The Walking Dead!, som figurerar i en av de små berättelserna. Snacka om några sekunders förvirring hos mig innan polletten trillade på rätt plats! Och visst kan man inte undgå att gilla Bill Nighy som gammal avdankad rockstjärna med en oerhört sliskig version av den gamla hiten Love is all around..?

Love Actually ÄR precis som en liten trivsam pralin från den där chokladasken som Forrest alltid tjatar om. Lite ledsamt, lite roligt, lite kärlek, känslor och finfin engelsk humor. Snyggt visualiserat och lite fiffigt invävda historier i varandra. Curtis tar hem det med att grädda hela anrättningen som en ensemblefilm i en oerhört trivsam julig outfit. Jag gillar jul, brittisk komedi och mysiga känslor. Här får man det mesta. Löjligt underhållande!

Julfaktor: Medel. Ett regnigt London är väl inget man vill ha, men musiken, detaljerna och de dekorerade granarna gör ändå sitt till.

En oväntad vänskap (2011)

Jamen här var det ju som att slå in öppna dörrar!
Som om det skulle spela någon roll i dagens upplevelse, när mysfaktorn och den där sköna feelgood-känslan slår kullerbyttor, positivitetsbägaren skummar över och man bara liksom sitter där med ett fånflin och tycker att kvällen blev med ens lite roligare…och att det där trista kommande mötet på jobbet dagen efter plötsligt känns lite oviktigare.
Då spelar ju sådant som den ovanstående observationen kanske ingen större roll ändå.
Banbrytande? Icke på något sätt.
Har man sett det förut? Givetvis.
Blir det ett problem? Njet!
Dubbelnjet faktiskt!

Äsch, man är så lättsåld i sinnet.
En historia som på förhand har sitt givna facit. Dessutom en BOATS också.
Herreminje..vi pratar ju själslig straffspark här. Och resultatet blir målisen i ena hörnet och bollen säkert placerad i andra. Johorå, visst serru.
Vi vet ju att snabbpratande Driss (Omar Sy) må vara en strulputte från den franska betongförorten, men egentligen är försedd med guldhjärta, moral, heder och en sjujävla cool dansstil. Vi vet att den totalförlamade rikingen Philippe (François Cluzet) framlever sina trista, inrutade, dagar med sina skötare/entourage i väntan på den förlösande extra kryddan i det (till synes flyende och meningslösa) livet.

Typ Diss. Vilken i sin upptäcker att det här med att vara personlig assistent åt en förlamad, till en början lite torr, snubbe ändå har sina små fördelar.
Inte minst tycks han må lite bättre i sitt eget sinne.
Trots att han egentligen bara dök upp på den där ”anställningsintervjun” för att få en stämpel i sina papper som berättigade honom till bidragspengar. Typ.
Och Philippe i sin tur upptäcker att den här lätt burduse gamängen intresserar honom och sannerligen inte är som alla de andra torrisarna som söker jobbet som assistent. Philippe känner sig nästan lite…upprymd?!

Ett omaka par på upptäcktsfärd i vardagen typ alltså.
Ah så fantasilöst egentligen. Men så satans underhållande att man efter filmen är färdig att ställa sig upp och busvisslande klappa händerna åt alla inblandade. Det är smart spelande på våra må-bra-känslor i kombo med våra empatisinnen, det är snyggt, och det är fanimej roligt hela vägen till eftertexterna. Här behandlas allt från moraliska dilemman, kärlek, längtan, vänskap och hur man coolast lurar Paris alla poliser när man är ute och kört för fort med fina sportbilen.

Extra roligt förstås att Diss väljer att behandla den förlamade Philippe som vilken snubbe som helst, handikappad eller ej. Alla de andra i omgivningen tassar naturligtvis på tå. Diss livar upp allt och alla helt enkelt. Skitenkelt manusgrepp som bara frossar i politisk inkorrekthet och inte är ett dugg nyskapande.
Men jag köpert ändå!

-”alltså polarn..vi får trimma din rullis lite! det här går ju för sakta!”

Stort plus i kanten förstås till manushantverkarna, tillika regissörerna, som anammat den uppenbarligen ganska sanna historien om denna vänskap. Givetvis något justerad för att passa filmformatet och för att ta del av sylvasse och mycket sevärde Omar Sy i den ledande rollen. Men vad fan, det kan man köpa också.

En oväntad vänskap innehåller sannerligen inga direkt oväntade turer i sin berättelse. Istället satsas på fint skådespel, roliga detaljer, en framvärkt sorts moral som dock inte stör alls, ett bra soundtrack och ambitionen att skapa ett stycke synnerligen underhållande drama med lite lustiga och udda kanter. Ett gött inlägg från filmeuropas pleasuredepartment som visar att fransoserna kan de också när andan faller på!
Mycket sevärd!

full starfull starfull starfull star