Hunter Killer (2018)

Eländiga aktiviteter håller på att hända i Ryssland, på en flottbas på Kolahalvön har precis den ryske presidenten tagits som gisslan av en badass-general som inget hellre vill än att starta nytt världskrig. Ajaj. Tur för honom, och tur för oss, att ett gäng amerikanska Navy Seals är på ingång för räddningsoperation. Och ännu mer tur för oss att stoiske ubåtskaptenen Joe Glass i Gerard Butlers (faktiskt nedtonade) skepnad väntar nere i djupet i sin ubåt för att undsätta räddningsoperationen. Vad är detta nu då? Tja, två rullar i en kanske. Dels klyschig action när Navy Seal-snubbarna öser på, och dels lite (lika klyschigt) ubåtsraffel under ytan. Vi får också Micke Nyqvist som avig rysk ubåtskapten, Gary Oldman som skrikig officer på hemmaplan (”skjut först och fråga sen!!!”), Linda Cardellini i den ena av bara två (2!!) kvinnliga pytteroller. Genus-o-Metern gråter fortfarande.

Men, står du ut med allt ovanstående….levereras en rulle som på papperet må vara utdömd men som faktiskt gör lite vad den ska; underhåller för stunden. Här finns såklart gott om flaws, som ändå målas över med lite grovt underhållningsspackel. Tillräckligt för att jag ska gå på det och hitta nöje i det jag ser. Inga som helst överraskningar, även om upplösningen oväntat håller på sig in i det sista..och det är inte heeelt klart hur korten ska fördelas på spelbordet. I övrigt är det mesta som vanligt ganska snyggt tillverkat rent filmiskt. En film som kanske vill hitta känslan från Jakten på Röd Oktober, eller Crimson Tide? Regimannen Donovan Marsh ödslar ingen tid på djup(!)gående analyser av vare sig omvärldsläget eller personer. Han liksom bara kör på. Och ibland kan ju sånt vara lite underhållande ändå. Detta är filmen du absolut inte behöver 2019, men ändå sitter du där och småroas. Jag friar hellre än fäller. Men visst är det lättglömt när året så småningom ska summeras.

 

Sicario 2: Soldado (2018)

Förra rullen (som jag förvånande nog inte skrivit om än!!) var stenhård och ett slag i magen.
Uppföljaren är liksom bara stenhård. Kanske för att man redan varit i den tuffa miljön och ”sett” allt? Kanske för att Emily Blunts FBI-polis inte är med här? Det var ju lite hon som blev filmens/vår observatör till allt det grymma som utspelades. Kanske är det också för att Denis Villeneuve inte återvänder till regijobbet? Fast, kanske inte. Ersättaren, italienaren, Stefano Sollima har full koll på brutalt och korrumperat vardagsvåld. Taylor Sheridan har återigen plitat ned ett manus, som fokuserar mer den här gången på torpeden Alejandro (Bencio Del Toro remember…?). Utgångspunkten är dock att lurige federale agenten Graver (Josh Brolin) får näst intill fria händer av den amerikanska regeringen att starta knarkkrig i Mexiko…för att på så sätt ta upp kampen mot insmugglandet av terrorister i USA. En shady plan såklart. Graver tänker ut en list och engagerar återigen den lömske Alejandro, och vips är mayhemet igång igen. Iaf så länge ingen kan koppla det till jänkarna.

Samma mörka vardagssyn på det eviga knarkkriget vid gränsen mellan USA och Mexiko. Samma stenhårt nattsvarta sätt att närma sig lösningen på problem. Vi får även här ett par synnerligen suveräna shootoutscener som gör titten värd. Graver och Alejandro rör sig verkligen på skuggsidan i den här konflikten. Svek och dubbelsvek. Vi kommer liiite närmare Alejandro som person, Graver är mer nedtonad här. Och Blunt är som sagt inte med alls.
Stabil tung thriller. Snygg som film också. Som dock inte lyckas med det där slaget i magen som gör den till något lite mer extra. Men det det betyder ju absolut inte att detta inte är sevärt.

Green Book (2018)

Okej, ibland kanske det ändå inte behövs så mycket för att att det ska flyga. Trots att man ser igenom hela konceptet ganska omedelbart och konstaterar att rullen inte direkt slår in några nya dörrar. Och är superklyschig. Om man TROTS det sitter där i två timmar och kommer på sig själv med att…tja…liksom mysa ihop med det som sker i filmen, och fastän det som sker i filmen inte alltid är av det positiva slaget, då är det ju ändå rätt på det. Typ.
I 1962-års New York får den bullrige och rättframme Tony ”Lip” Vallelonga extraknäck som chaffis och bodyguard-ish åt den lite stiffe svarte pianisten Don ”Doc” Shirley. Shirley ska på turné djupt nere i amerikanska södern, och det är ju självklart ett ställe där en svart snubbe inte kommer att få det speciellt lätt. Sorgligt men sant i vår relativa nutidshistoria. Tony the Lip är förstås mannen att fixa biffen, om inte annat kan ju hans knytnävar få lösa eventuella problem. GIVETVIS är de två superduperolika från början, men börjar hitta varandra (och lär varandra) ju längre filmen och bilen rullar på därnere i the old south.

Jaja, garanterat inget nytt under solen här. Men vad gör väl det egentligen? Är det underhållande så är det underhållande. Filosofiska funderingar ställs mot vardagliga problem där plötsligt hudfärg spelar en stor roll. Både Viggo Mortensen som Tony och Mahersala Ali som Doc Shirley gör ett jädrans gött dagsverke. Jag väljer att rulla med den feelgood som hamras fram mellan alla moraliska klyschor som vräks ut under de två timmarna. Finalen sker givetvis vid juletid, och den som inte är ägd då….
Regisserat av Peter Farrelly….ja HAN! Smutt!!
Ligger troligen bra till för diverse prisregn runt jordbollen.

Roma (2018)

Undrens tid är icke förbi!
Tänk att få börja 2019 med att dänga upp en fullpoängare. Det såg man inte komma. Och på en film som jag från början inte såg fram emot att glo på. Bara en sån sak!
Vi får regissören Alfonso Cuaróns Magnum Opus, eller nåt. Filmen han enligt egen utsaga velat göra sen 90-talet. Filmen om hans barndoms upplevelser. Vi tar oss till Mexico City 1970. Till stadsdelen Roma och den tystlåtna hushållerskan Cleo (formidabelt spelad av väna Yalitza Aparicio) i tjänst hos en medelklassfamilj. Det är stökigt och rörigt och kaosartat. Så där som det är på film. Cleo blir filmens observatör. Ständigt där som backup för allt som händer. En klippa för familjen att luta sig mot. Men vem tar hand om Cleo när det händer saker i hennes privatliv?
Handlar filmen om något speciellt? Kanske inte. Vardagen? Det räcker ju gott så om utförandet är så fantastiskt som här.

Filmen suger mig rakt in i hjärtat. Jag kan inte motstå känslorna som väller över mig. Jag tar in varenda sekund av rullen. Cuarón målar tavlor med sina bilder. Stora magnifika tavlor med oerhörd rörelse, där personer i bilden vet precis vad att göra i precis rätt sekund. Filmen är i svartvitt, och detta har aldrig varit en vackrare nyans än här. I färg hade filmen blivit betydligt blekare. I shit you not! Två timmars drama som äter sig in i sinnet, jag föll som en fura för filmen och utser den utan tvekan till 2018 års bästa film! En formidabel upplevelse!

 

Mowgli: Legend of the Jungle (2018)

Behöver vi en till rulle om ”the man cub” i djungeln?
Nä, kanske inte. Speciellt inte efter Jon Favreaus ap(!)snygga version av Djungelboken som kom för ett par år sedan. Så långt är jag med alla belackare av dagens rulle.
Men sen händer nåt. Plötsligt visar regissören, inte helt okände Andy Serkis, upp en ny sida av Mowglis förehavanden med de talande djuren. Lite mer rått, lite mer gritty. Djuren ser lite skitigare ut helt enkelt. Dessutom lite skevt cgi-konstruerade. som för att markera att steget är ganska långt ifrån Disneys glimrande präktigheter. Märk väl dock att effekterna är galet snygga även här. Speciellt i close up-scenerna med djuren. Lite flaws möjligen när bilderna zoomar ut. Men visst märks det att Netflix (japp, det är ju en SÅN rulle) och Warner Bros. pumpat in dollars i projektet. Röstmässigt då? Yes, det funkar. Även om jag banne mig inte lyckades placera att det är Christian Bale som gör Bagheera. Vilket fail! Jaja, i övrigt får vi bla Benedict Cumberbatch som Shere Khan (perfekt castad! Sitter som en smäck!! Hans version av den rälige tigern är nog den bästa jag hört), Cate Blanchett som ormen Kaa och Serkis själv som gamle (och slitne) Baloo. Mowgli själv då? Jorå, lille Rohand Chand gör ett kanonjobb, med tanke på att han liksom fick spela mot ”ingenting” i scenerna. Lägg därtill en ”ny” karaktär i storviltjägaren Lockwood (Matthew Rhys), helt klart också funkis.

Vi får också en mörkare take på hela sagan, det är våldsammare och lite blodigare. Mowglis splittring mellan ”mänskobyn” och djungeln visas upp tydligare här. Nästan som att Serkis velat göra en…djupare…version av sagan. Jag tilltalas rejält av försöket och detta blir stabil underhållande hela vägen in till eftertexterna. Trodde jag faktiskt inte.
Säkerligen kommer dock filmen alltid att lida av att den kom efter den förra versionen (som ju var så otroligt tilltalande).

 

Finns på Netflix

Creed II (2018)

Klart det skulle komma en uppföljare. Bra eller dåligt? Man vet ju aldrig sånt. En del av mig tycker ofta att det kanske räcker med en första film, att få vårda minnet av den goa känslan som infann sig. En annan del av mig har hela tiden sett fram mot att få hänga en liten stund till med gamle Sly, unge Creed…och när det avslöjades att självaste Ivan Drago skulle dyka upp igen..ja då blev det förstås lite pepp ändå. Det här är dock helt klart en sämre rulle än sin omedelbara föregångare. Därmed inte sagt att den är dålig. Vi får en uppdaterad spegelversion av gamla Rocky 4. Bra eller dåligt? Unge Adonis, numera världsmästare och på väg att bilda familj, blir utmanad av Viktor Drago, sonen till Ivan (som givetvis är med som coach). Rocky avråder från att möta monstruöse Viktor (han vet ju vad Drago-släkten är kapabel till), Creed lyssnar (såklart) inte. Kaos och nederlag (ingen spoiler). Nu börjar livet tillbaka för den deprimerade Adonis. Kan en graviditet tillsammans med sambon Bianca (Tessa Thompson) vara lösningen? Eller kommer det att sluta med att gamle Rocky återigen måste träna upp Creed enligt gammal hardcore-modell för att sedan gå den obligatoriska returmatchen? Vad tror du? Ryan Coogler har klivit av regissörsjobbet och lämnat över till en Steven Caple Jr, och jag kan nog förstå varför. Coogler berättade ”sin” story i förra filmen. Nu är det mer finlir för fansen.

Som vanligt apsnygga boxningsscener. Och som vanligt en fröjd att få hänga med Rocky i Sly Stallones beprövade skepnad, numera är han ju som bäst när han får avlossa sina visdomsord på sitt alldeles egna sätt. Michael B Jordan funkar stabilt som Creed. Bäst är ändå att återse Dolph Lundgren som Drago. Snacka om att man vill se en film om hans liv! Några minuters återförening väntar mellan Rocky och Ivan, men den som hoppas på kärvänlighet på ålderns höst kan glömma det. The cold war lever kvar hos de här gubbsen. Trots det är det faktiskt Drago som står för filmens absolut finaste scen. Oväntat!

Stabilt berättat från Rocky-universumet, men kanske…kanske borde det räcka nu…?

Proud Mary (2018)

En rätt cool rulle ändå detta. Eller, Taraji P. Henson är förbaskat cool. Men framför allt det också en rulle som flög ganska mycket under radarn när den dök upp nån gång i somras. Storyn är egentligen blaskigt larvig; Mary (Henson) jobbar som hitman (hitwoman?) till Bostongangstern Benny (Danny Glover). Backstoryn ger oss att Benny en gång i tiden tog hand om Mary och uppfostrade henne som sitt eget barn. Typ. Och gjorde henne till mördare. Normalt. Not!
Anyhow, nu börjar Mary fundera på sitt livsval och om det inte är dags att lämna branschen och leva ”som en vanlig kvinna”. Speciellt också eftersom hon burit runt på ett tungt bagage som nu ger sig till känna på allvar…för många år sen beställningsknäppte hon en skum lirare, och insåg försent att snubben hade en liten son i lägenheten också. Nu återser hon av en slump grabben som blivit tvättäkta streetkid med lagom attityd. Några sorts moderskänslor vaknar och det kanske får henne att börja ifrågasätta sitt liv. MEN..det vet ju alla…man lämnar inte Boston-gangsterfamiljer bara sådär. Det är ju sen gammalt.

Såja, vad har vi mer på rullen? Jo, regisserad av ”vår egen” Babak Najafi minsann. Och jag vill hävda att han inte gör bort sig alls. Tack vare Henson i huvudrollen har han också en rutinerad skådis att luta sig mot. Dramat i rullen känns möjligen lite klyschigt då och då, men å andra sidan är rullen rätt snygg, så då kan man svälja det utan större problem. Henson är som sagt cool och Danny Glover är lika svinig här som han är mysig i gamla Dödligt Vapen! Han passar i alla sorts roller. Bra fart på skjutandet också vid väl valda tillfällen, och den ena av dagens betygsstjärnor gå rutan tvekan till shootouten i finalen. Läckert värre och Najafi öser på med allt han lärt sig om Hollywoods underhållningsvåld. Naturligtvis behöver jag ju inte ens skriva vilket musikaliskt stycke som ackompanjerar hela våldsorgien…..! Taraji P. Henson är den kvinnliga motsvarigheten till Denzel i Equalizer! Och jag kan icke gnälla på det alls.
Go for Tuffa Mary!

Adrift (2018)

Survival at sea. Det är nåt speciellt ändå med det. Eller typ överlevnadsrullar, vilken form de än kommer i. Kanske är det för att man då kan bli så glad över att få en påminnelse om att man har det rätt gött där ändå. I soffan.
Hört talas om Tami Oldham? I verkliga livet? Inte jag heller,men det råder dagens rulle strax bot på. I början på 80-talet var Tami en glad backpacker som gick iland på Tahiti. Mötte snart charmige Richard och ljuv musik uppstod. Båda var seglingstokar och strax hade de antagit ett lönsamt erbjudande om att segla hem en lyxbåt till Kalifornien. En resa på cirkus en månad sådär. Fylld av kärlek, vatten och sol. Thojeru! Istället en förödande storm som nästan slår båten i spillror och lämnar den drivandes i Stilla Havet. 41 dagar senare räddas Tami när hon lyckats driva mot Hawaii. Men vad hände under den dryga månaden i nöd? Detta är en BOATS (heh!) alltså! Visst serru. Såna gillas ju här bloggen också allt som oftast.

Bakom kameran sitter Baltasar Kormákur, islänningen som kan det här med att skildra katastrofer på film (Everest). Stabil koll på storyn även här. Apsnygga effekter när stormar och annat elände ska visas upp. Stabila Shailene Woodley är Tami och bär mer eller mindre rullen på sina axlar. Trovärdigt. Liksom eländet för Richard (Sam Claflin). Jisses vad glad jag känner mig att jag sitter hemma i tv-soffan med torrt och varmt runtom mig. Vedermödor väntar mest hela tiden här. Kanske inte lika bra som All is Lost, överlevnadsrafflet till havs med Robban Redford från 2013. Ändå rejält engagerande. Tipset är dock att INTE läsa på nätet om den riktiga Tami innan du sett rullen. Just sayin….

Välgjort.

 

The First Purge (2018)

Hur hamnade egentligen filmvärldens framtida USA i the Purge? Frågan man möjligen kan ställa sig efter de tre föregående filmerna om denna olycksbådande natt då allt är tillåtet. Klart som det berömda korvspadet att en prequel strax sniffar ytan. Som idag. Tillbaka i tiden lite. Ett nytt parti tar makten i USA, The New Founding Fathers of America. Ett missnöjesparti som rider på eländigheterna i landet (hej SD och hej Donald Trump). Ett av de nya greppen är att skapa ett ”socialt experiment” för att få bukt med kriminaliteten. En natt när alla möjliga brott är tillåtna. När element i samhället har chansen att leva ut sin ilska. Men, det måste ju hållas lite restriktivt såhär i början. Ett område, Staten Island i New York, väljs ut. Spärras lämpligen av när natten närmar sig. Nu är det upp till invånarna som stannat kvar (och blivit lite halvmutade för att vara just kvar) att försöka klara livhanken. Självklart följs allt via tv-skärmar och inspelningsbara linser (!) på de som valt att delta i ”leken” (också mot viss betalning). Sen, ja sen drar det igång via numera beprövad metod. I centrum en rättrådig tjej som kämpar för att moralen inte ska förfalla…och en lokal gangster som motvilligt får ta på sig hjälterollen.

Ok, den som sett de andra rullarna vet precis vad som väntar. Inget nytt under solen direkt. Samma storyformel, rullen går ut ganska vitt och brett för att snart fokusera in mer på de enskilda personerna. Jag vet inte jag, en av de orsaker till att man kanske ändå investerar ett visst intresse här..är nog att alla rullarna i Purge-serien hittills har skrivits och regisserats av samma snubbe, James DeMonaco. Samma här, även om han lämnat över regipinnen till en Gerard McMurray. DeMonaco har ändå en förmåga att locka fram något obehagligt med de här filmerna. En sorts olycksbådande känsla. Att de sedan mer eller mindre övergår i rena actionstänkare…kan man liksom ta så pass långt in i rullen. Inget kan såklart mäta sig med den första Purge-rullen. Men det flyger ändå på något märkligt sätt. Kanske lite svajigt och vingligt, men det flyger för stunden.
Örnögda noterar också Marisa Tomei i rollen som ”arkitekten” bakom experimentet. Såklart finns det också en och annan baktanke med hela tillställningen från lirarna hos de nya makthavarna. Betygstvåan ska läsas som helt okej för stunden. Inget som sticker ut någon längre tidsrymd, men det märks att man haft lite budget att leka upp. Passar in i ”serien”.

Mandy (2018)

Och så helt plötsligt håller man sig kvar i det där räligt murriga skräckmörkret från oktober. Hade inte Halloween-vibbarna lämna oss nu??
Men det är klart, när en av höstens filmsnackisar dyker upp i BD-spelaren…då måste man ju bänka sig. Men ACK, vilken blåsning! Vilken bomskott! Vad ÄR det här?? Omslagstexten skriker ut ” en ny film av den VISIONÄRE regissören Panos Cosmatos (jepp, son till gamle George P.)…och då brukar i alla fall jag bli lite surgubbemisstänksam. Det där ordet är ofta en omskrivning för artsy fartsy, svår eller bara jävligt stentrist. Och jäklars alltså, alla tre passar in här.
Men vänta nu! Det var ju så fin förutsättning; Nicolas Cage i klädsamt helskägg som buttre skogshuggaren Red, boendes i trivsamt hus med sin käresta Mandy (Andrea Riseborough) mitt ute i skogen nånstans i Kalifornien 1983. En knasbollesekt som leds av hippiedåren Jeremiah (Linus Roache) får span på paret, eller snarare Mandy, och Jeremiah blir besatt av henne. Så pass att ett demoniskt (!) motorcykelgäng får kidnappa henne. Red blir skogs(heh)tokig och karusellen är igång. Jovisst, det blir blod och mayhem, vrål stön och skrik, motorsågar och Roache visar snorren. Färger och knasiga surrealistiska scener som staplas på varandra. Men vad hjälper det när det hele är så förbannat TRIST och SEGT!! Som att den gode Cosmatos modell yngre har rökt på ett par taggar för mycket innan han plitade ned det här sk manuset. Filmen saknar fart och tempo. Jag var faktiskt tvungen att se rullen två gånger eftersom jag hela tiden somnade under första tittningen. Och det inte på grund av trötthet kan jag tillägga. Orkar inte höra på Charlie Manson-liknande knäppskallen Jeremiah när han kör utläggningar och flummar på i dialogen. Trista gubbe! Och det där visionära då? Äh, lite färgnyanser-goes-bananas. Det är väl typ det.

Men Nic då!? Sköter han sig? Han är kanske ändå den som kommer ifrån det här med nåt sorts godkänt, han underspelar nästan istället. Å andra sidan är ju inte ribban så hög för honom numera. Men den som vill se utflippad Cage på allvar bör istället spana in underhållande Mom & Dad! Där blir det åka av! Nä, detta var överhajpat till förbannelse. Artsy fartsy utan den där edgen som man vill åt i storysar. En stjärna för filmen och en stjärna för Cages helskägg. Och då är jag jävligt snäll.
En besvikelse till film.

 = Filmen
 = Cages skägg

 

I SoF-podden #164 muttrar vi lite mer om varför den här filmen icke gjorde sig. Lyssna gärna här.

Ocean’s Eight (2018)

Ahh, detta är ett kristallklart exempel på när handlingen i en rulle inte är så jäkla viktig. När känslan i magen får sitta i förarsätet och skicka signalerna ut i kroppen. Att bara hänga en stund med det här tuffa tjejgänget är underhållning nog. Om det sedan vävs in lite lurig och lagom tramsflamsig dialog, lite småspännande ögonblick när det hettar till, lite finurliga svängar i manuset….ja då är jag nöjd. Stabilt nöjd.

Debbie Ocean (Sandra Bullock), syster till inte helt okände Danny (nej, han är icke med här), släpps ur finkan efter typ fem år som inlåst. Genast börjar en ny plan ta form i skallen på Debbie. Stora flotta Metropolitan Musueum of Art i New York ska hålla flott bal och visa upp dyrgripar, bla en badass-dyr juvel värd sisådär 150 miljoner dollars. Perfekt att lägga beslag på! En plan behövs. Och ett crew som kan hjälpa Debbie. Hennes högra hand Lou (Cate Blanchett) ser strax till att svänga ihop ett skönt gäng. The heist kan ta sin början! Javisst, ni som glott er igenom alla Oceans-rullarna vet ju precis hur upplägget ser ut. Mer eller mindre osannolika situationer varvas med lagom lökigt underhållande dialog. I like it! Dagens regiman, Gary Ross, har koll på hur Oceans-stötar ska handhas. Alla tjejer är kanontuffa och smarta. Till och med Rihanna är bra! Bland de andra i crewet finns också Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och den underbart roliga Akwafina. Håll ögonen på den sistnämnda framöver! Sandra B är förstås stabil värre. Den självklara ledaren. Sandra levererar. OCH, vi får också Anne Hathaway som långbent modellbimbo med oanade talanger! Smutt! Man behöver aldrig vara orolig för hur det ska sluta. Det intressanta är vägen fram till finalen. Som vanligt med andra ord.

En riktigt go fredagsrulle detta!

 

#rysligaoktober: Hereditary (2018)

Att ta del av detta tvåtimmarsmangel är som att be om att sitta med ont i magen. Ungefär som att befinna sig på offentlig plats och inte se en toalett i sikte någonstans. Trapped against the wall. Sort of. Jag får det tvivelaktiga nöjet att hänga med en rätt dysfunktionell familj. Minst sagt. Släktens matriark har avlidit och begravning ska hållas.
För vuxna dottern Annie (Toni Collette) är det mixade känslor. Sorg blandas med lättnad (?), de två hade trots allt ett knepigt förhållande genom hela Annies uppväxt. Inte blir det bättre av att modern hela tiden ändock tycks vara närvarande i Annies liv i den stora och ödsliga villan. På alla sätt. Yaak. Och vad är det för konstiga böcker och texter hon plötsligt hittar i en kartong? Lägg till detta en familj som tycks ha svårt att prata med varandra. Barn som uppför sig udda. En äkta man, Steve (Gabriel Byrne), som inte riktigt vet hur han ska tackla de frostiga problemen som frodas innanför väggarna. Mycket effektiv rulle detta. Den liksom smyger sig på, och lämnar hela tiden små spår av obehag efter sig. Som att det finns något där i varje hörn. Nåt som man inte riktigt kan fästa blicken på. Händelser eskalerar. Ny tragedi drabbar familjen. Annie drivs ännu längre in ett tillstånd som inte känns hälsosamt. Det stora huset, ensamt och lite isolerat med Utah´s bergskedjor som backdrop, skulle i vilken annan film som helst vara ett naturskönt ställe. Här ligger det bara och tycks förebåda om rysligheter som är på väg att rulla in. Vilket de såklart gör allteftersom speltiden fortgår.

En del har retat sig på det sävliga tempot. Kanske i tron att de ska översköljas av värsta popcornsrysligheterna från ruta ett. Själv tycker jag det känns näst intill genialiskt att börja i lågt tempo, bygga ett svart familjedrama, som sakta men säkert övergår i något rejält olustig och skrämmande. Miljön känns både murrig och naken på samma gång. Collette bär filmen på sin axlar. Hon står för hela känsloregistret på en och samma gång. Byrne har en återhållsam men viktig roll. I honom ser man kanske hjälplösheten. Och barnen. Ett kapitel för sig. Dock minst lika creepy. En knasbra långfilsmdebut av regissören Ari Aster. Som även knåpat på manuset själv. Snacka om att träffa bullseye direkt! Toni Collette var enligt egen utsago rejält trött på att spela i rysliga rullar, men efter att ha läst det här manuset kunde hon inte tacka nej. Lätt att fatta varför. Filmens ”final act” gör banne mig skäl för epitet ryslighetsrulle. Med rätta! Riktigt bra skit det här!

 

Finns att köpa på import. Tillgänglig för digitalt köp 26/11 2018

 

 

#rysligaoktober: The Strangers: Prey at Night (2018)

Kommer ni ihåg de där dårarna som terrade Liv Tyler i The Strangers 2008?? Såklart att DE är tillbaka nu under mörka, höstliga, oktober. Bara för att göra tillvaron rackig för några andra stackars satar. I det här fallet en familj på fyra. En resa ska företas. Till nån obskyr släkting som uppenbarligen bor i en sorts kombinerad trailerpark/camping. Det är förstås off-season och höst. Ödsligt område med lika ödsliga mobila hem. Och varför är det ingen släkting som tar emot mamma Cindy (Christina Hendricks) med familj…?

Strax är det full fart på slashet och otrevligheterna. Räkna inte med något nyskapande. Förstås. Men ändå så pass underhållande att det ofta blir lite småspännande. Sånt tycker jag är gött. Inte ofta man kan skriva det om traditionella slashers, stöpta i den beprövade formen. Knäppskallarna i sina masker gör ju sitt till också. Bakom dagens rulle, Johannes Roberts (47 meters down), medans manuset är hoptotat av regissören till förra Strangers, Bryan Bertino. Smyg och skrik och lite lagom mängder med falurött. Jamen det är väl vad man vill ha ändå kanske av rullar som den här. Ganska bra utnyttjande av den ödsliga trailerparkmiljön också. Plus i kanten också för dottern Kinsey (Bailee Madison) som visar upp alla färdigheter en final girl ska ha. Frågan är om det räcker i det här fallet…? Löst baserad på liknande händelser på 80-talet…men ta det med en jäkligt liten nypa salt. Alltså, obefintlig typ.
Bättre rulle än jag kunde tro.

 

Finns bla på Viaplay, SF Anytime och Itunes

Halloween (2018)

Det finns underbara ögonblick i 40-årsjubilaren när jag i tanken kastas tillbaka till den där sena sommarkvällen i Västerås, när originalfilmen rullade över bioduken och ett gäng vettskrämda 13-åringar med stora ögon glodde på dåren Michael Meyers i sin mask. Vem trodde att man skulle få liknande vibbar 40 år senare på bio?!? Men här är den, regissören David Gordon Greens (Pineapple Express!) alldeles egna version av mayhemet i Haddonfield, Illinois. 40 år senare dårå. Regimannen och hans manuskollega Danny McBride (ja, han!) rör om i slashervärlden, väljer att göra den här rullen till en direkt uppföljare till Carpenters original. Man bortser från varenda uppföljare som gjorts…de har aldrig existerat. Underbart. Så usla som de var ändå. Okej, del 2 och del 3 hade jag visst nöje av….kanske.

Anyhow. Livet är hårt för Laurie Strode (givetvis är Jamie Lee Curtis tillbaka!), hon har gjort en Sarah Connor…hamstrat vapen och bosatt sig i hus med allehanda försvarsmekanismer. Hon är övertygad om att Michael M en vacker dag kommer att rymma från det mentalsjukhus han suttit på sedan händelserna i första filmen…och återigen leta upp henne för en final confrontation. Och se! Vad som händer på just Halloweenkvällen exakt 40 höstar senare! Smutt! Strax är väl galningen på driven igen, rör sig smidigt genom villaförortens gator, glor på kids i kostymer, tar sig lite händigt in i olika hus där han av bara farten passar på att avpollettera diverse stackars satar. Men målet är förstås Laurie. Hur ska det gå?!

Nya rullen är som ett kärleksbrev till oss som kanske såg originalrullen när den var ny. Eller alla andra som under årens lopp upplevt stämningen i det klassiska mästerverket från -78. Filmen sätter snabbt samma feeling, samma magkänsla. Den uppför sig precis som en gammal slasher från slutet 70-talet/början 80-talet ska göra. År 2018! Härligt! Miljöerna, murrigheten. Musiken! Personerna som rör sig runt denna olycksaliga spelplats. För Laurie Strode innebär alla år av fruktan och den bävande framtiden att hon har ett risigt förhållande till sin dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak). Men! Hahhaha..gissa om de alla behöver Lauries hjälp när det skiter sig i det blå skåpet! Vilket det såklart gör! Bland det bästa med rullen; den tar klassiska och ikoniska scener från originalet och reverserar dem! Snyggt och nostalgiskt härligt! Överlag körs det med lite fin copy/paste på vissa grejer från Carpenters rulle, men när det görs med kärlek och finess går det inte börja gnälla på det.
Kanske är det istället när rullen lämnar kärleksbrevet och ska försöka sig på att stå på egna ben i sista tredjedelen det vinglar till lite. Finalen känns…stressad. Kanske hade jag önskat mig ett annat slut? Kanske är jag löjligt naiv som trodde det? Dock, ska förtydligas, ibland lämnar den här rullen den gamla bakom sig i utförandet och övergår till en mörkare variant. Goret här är både grymmare och blodigare. Bodycountsen betydligt fler. Meyers 2.0 år 2018 är ingen tjomme du skojar bort. Kanske är det också den insikten som ändå gör att rullen fungerar som sin egen.

Värt att också nämna; ”original”-Michael Meyers, Nick Castle, får komma tillbaka och ta på sig masken i en del scener, pålitlige Will Patton dyker upp som klassiskt småstadspolis, John Carpenter har varit med och producerat rullen OCH (härligt nog!) skrivit nygammal musik tillsammans med sin son Cody. Mumma.
Fylld av nostalgisk kärlek när jag lämnade biografen. Men också med en liiiten irrititation att man inte vågade gå en annan väg i finalen. Trots detta måste ju det ju såklart bli kärleksbetyg. En oerhört blytung och stabil trea…på gränsen till att jackas upp ett snäpp! Kanske vid en omtitt?

[EDIT November 2018: jamen, efter att i flera dar ändå knallat runt och tänkt på rullen…inser jag att den nog måste jackas upp i höstmörkret…innan omtitt! En ganska perfekt rulle fram till finalen..då sjunker det lite…men helheten måste nog ändå bli ”mycket bra”. Så får det bli.]

 

GIVETVIS dryftar vi dagens rulle i #162 av SoF-podden!
Går att lyssna här!

22 July (2018)

Vad gjorde Du 22 juli 2011?
Själv var jag mitt uppe i min semester, och av någon märklig anledning hade jag tv-burken på så dags på dygnet. Plötsligt kom de där extra sändningarna om att något hade hänt i Oslo. Och sen vidare med rapporterna om skottlossning på en ö. Och sen rullade det ju bara på. Till dags dato en samtidshistoria av tragiska mått. Och alla lärde sig hata dåren Breivik. Inte helt oväntat börjar nu filmerna om händelsen rulla in. Skriver filmerna, för såklart finns det lite olika varianter. Dagens alster är producerat i drömfabriken via streamingjätten Netflix och har regissören/manusmannen Paul Greengrass i förarsätet. Greengrass behöver ingen närmare presentation. En stabil snubbe som ligger bakom bla Captain Phillips, United 93 och ett par Bourne-rullar. Här utgår han från en bok av den icke helt okända Åsne Seierstad.

Rullen bygger sitt driv på tre delar; attackerna, Breiviks tillvaro med sin försvarsadvokat (Norges näst mest hatade man under den kommande rättegången?) och en familj vars barn drabbas av galenskaperna på ön. Greengrass har förstås koll på sin berättarteknik, jag har alltid gillat hans lite kliniska sätt att berätta. Attacken på ön beskrivs snabbt och nästan sakligt. Greengrass väjer inte för våldet, men det känns aldrig utstuderat. Mer som att det faktiskt hör hemma där för att kunna beskriva det besinningslösa i hela historien. Stort kudos också till Anders Danielsen Lie som har otacksamma uppgiften att gestalta knasbollen Breivik. Vilket han gör jäkligt bra. Knäppskallen framstår mer något annat här som en toppstolle av yttersta rang, verklighetsfrämmande och sin egen bubbla. Hos familjen Hansen försöker å andra sidan de två sönerna gå vidare efter att ha överlevt skotten. För Viljar (Jonas Strand Gravli) blir det kämpigt värre med omfattande skador och ärr. Inte minst mentalt. Också bra beskrivet av Greengrass…..även om jag faktiskt zonar ut ibland när det blir lite för mycket av familjens kämpande. Ibland blir det känslan av ingenmansland. Att filmen står och stampar. Tröttnar jag lite? Svär jag rentav i kyrkan nu? Må så vara. Men rullen är 2 timmar och 20 minuter, vilket känns på tok för långt. Greengrass kunde gott ha kapat lite. Eller är han så mån om att vi ska ta in alla delar av händelsen, och hur efterspelet påverkar olika? Försvarsadvokaten Lippestad får kämpa på med otacksamt ärende. Kanske är han den som får minst utrymme i filmen. Skulle vi ha haft mer om hans umbäranden under den här processen med rättegång och alla möten? På bekostnad av scenerna hos familjen Hansen då kanske.

Är rullen ointressant? Icke på långa vägar. Även vi som kanske känner till rätt mycket om allt som hände, har lätt att ta in och känna i vissa bitar av det som sker. Den stora känslan är dock att just den här filmen är gjord för en publik som kanske INTE hängde med i juli 2011. Något som märks på valet att låta alla inblandade prata engelska. Vi har alltså norska skådisar som knagglar fram repliker på engelska. Dessutom högst medelmåttigt. Detta går liksom inte att koppla bort, ligger som ett störningsmoment hela tiden, och drar ned intrycket. Ibland ofrivillig komedi nästan. Känns ändå lite slött av producenterna att inte kunna ställa krav på målgruppen som ska se den. Läs textremsor för tusan! Så jobbigt är det inte.

Är det en nödvändig film? Som vanligt alltid en känslig fråga när det handlar om verkliga, tragiska, händelser som ska återges på film. Greengrass profiterar dock aldrig på händelserna. Det känns som att han har ett intresse av att återge allt som det faktiskt hände. Detta är absolut ingen dålig film. Dock tror jag att den hade tjänat på att kortats lite. Och språkvalet!
Stabilt ändå från Hollywood om en sorglig händelse.

 

I SoF-podden #161 tar vi oss en rejäl diskussion om den här rullen. Och tycker kanske lite olika. Lyssna gärna här.

 

 

 

 

Finns på Netflix.