Vice (2018)

En hel rulle om amerikanske vicepresidenten Cheney. Ojoj, kan det verkligen vara underhållande? I drygt två timmar också!? Visst serru, svaret på frågan är ju ett Ja! Med tillägget kanske; om man är lite sucker på det här med amerikansk politik och alla dess turer. Som jag är. Vad vet vi egentligen om Dick Cheney? Sådär på förhand. Inte så jäkla mycket visar det sig. Att Cheney fanns med i kulisserna bakom George W. Bush under dennes administration…kände man ju till. Men kanske inte den maktfaktorn han ändå uppenbarligen var. Regi/manusmannen Adam McKays rulle kör en snabbkurs genom Cheneys liv fram till att han blir en tung pjäs i Vita Huset. Är det en komedi? En svart skröna? Eller en ”riktig” BOATS? Svaret är kanske en sorts mix. Liksom i sin förra rulle The Big Short väljer McKay att berätta allvarliga saker med en sorts svärtad humor. Där jag dock inte alls föll för DEN rullen…går det bättre här. Kanske svaret är så enkelt att det beror på att amerikansk politik är så pass mycket intressantare är amerikansk ekonomi? Å andra sidan går ju ofta de två ihop ganska mycket. Jajaa..fan vet.

Christian Bale dominerar såklart som den bastante Cheney, både till fysisk form och till agerandet. Kanske hans Oscarsnominering var rätt ändå? En rejält färgrik skröna detta. Med nedslag i olika tidpunkter i den politiska världen som formade Cheney och hans medarbetare. Är det en känga mot republikanerna? Jag vill ju tro det, demokrat-ivrare som jag är. Andra att hålla ögonen på är Steve Carell som Donald Rumsfeld, Sam Rockwell som Bush och Amy Adams som Cheneys fruga Lynne. Allt som alles en rejält uppfriskande stund med lite roande/oroande insikt om vad som eventuellt skedde bakom maktens dörrar. Även om McKay skojar till det och kanske inte helt går i borgen för att allting utspelades som det presenteras….blir det ändå svårt att göra för mycket hittepå med Cheney. Han är ju ändå så pass officiell som person? Kanske mer en rulle för den som gillar dialogdriven film där det tas rejäla genvägar till punchlinen. Verklighetsbaserad skröna är kanske orden som passar bäst.

Searching (2018)

Searching är just en sån där rulle som har förmågan att med små medel fixa engagemanget, och spänningen! Det speciella med rullen är ju också dess format, att hela tiden utspelas visa skärmar. Dataskärmar, mobilskärmar, ipad-skärmar…kort sagt, det som enheternas kameror ser…det ser vi. Begreppet har använts förut, så det är ju inget nytt. Lite ovanligt första minuterna kanske men sen vänjer man sig. Vi lever ju trots allt i den elektroniska världen. När änklingen Davids (John Cho) dotter Pam (Sara Sohn) inte kommer hem efter en övernattning hos en kompis..och dessutom inte går att nå…börjar oron gnaga i David. Med all rätt!!!! Okej, nu är jag ju superduperpartisk i målet såsom varande 3-barnsförälder…men det är oerhört lätt att identifiera sig med David. Ångesten i magen, oron i bröstet. Och det där att man ringer och ringer OCH RINGER…och ingen dotter som svarar (hur mycket hatar man inte mobilsvar i sådana här lägen!!!). Hopplöst läge för David och till slut återstår bara att koppla in polisen. Vad göra förutom att vänta? Jo, kanske börja kolla dotterns dator som fortfarande finns kvar hemma. Han tar sig snart i burken, och vips öppnar sig en helt ny värld han inte känner till. David blir plötsligt hemmadeckare, och via Pams dator, facebook-sidor, instagram-konto osv osv……börjar han fatta att han kanske inte känner sin dotter så bra ändå…

Jädrans finurligt ändå det här. Upplagt som ett litet minidrama, vilket så sakteliga övergår i mysteriedeckare. Utan att på något sätt bli tramsigt. Och grundtonen i rullen är hela tiden att hur lite man kanske känner sina barn..om man inte pratar med dem! Så, nu har filmens moraldos tryckts in lite snabbt. Ta dig förbi den och det blir en engagerande stund ihop med desperate David när han försöker få reda på vad som hänt dottern. Vissa logiska luckor måste såklart sväljas (det är ju trots allt en film), men bara man sväljer ordentligt så funkar det. Annan bra roll görs av Debra Messing som kriminalaren som tar sig an Davids fall. Och som sagt, bli kompis med filmens ”format” så bjuds du på en åktur bland de ack så välbekanta skärmarna som ju finns i din vardag hela tiden. Stabil underhållning.

Mile 22 (2018)

Ingen hemlighet att jag gillar regissören Peter Berg. I mina ögon en snubbe som har förmåga att skapa både engagemang och spänning i sina filmer. Något av en specialare i hans fall är ju också att han gärna gör rullar baserade på verkliga händelser, Lone Survivor, Deepwater Horizon, Patriots Day, och SÅKLART spelar på patriotiska strängar av guds nåde. I vissas ögon kräkmedel, i andras snygga stämningshöjare som hela rullar kan byggas runt. Jag har som sagt inga problem med Bergs patriotism, utan att för den skull hylla hans uppenbarligen republikanska dragning (fi fan!) på skalan. Här känns dock som ett avsteg på Bergs ”seriösa” filmtillverkning. Istället en renodlad actionthriller som bara vill smälla och panga i en och en halv timme. Superduperklyschigt ytligt sådär så det riktigt svider. Och, även här Mark Wahlberg upp i rollistan. Som CIA-snubbe ute på shady uppdrag i sydostasien. Tillsammans med sin sidekickgrupp handlar det om att hitta försvunnet radioaktivt medel som kan användas i terrorbrott. Spåren leder till Indonesien, som nu alltså blir spelplatsen. En avhoppad indonesisk agent kan sitta på information, men han vägrar prata innan han fått asyl i USA. Uppdraget således att eskortera agenten till en flygplats där ett plan väntar. Lättare sagt än gjort då indonesisk underrättelsetjänst (?) gör allt för att hindra the heroes. Det blir till att skjuta sig fram helt enkelt!

Som sagt, det smäller. Det exploderar! Det ryker! Det biljagas och springs. Här finns inget nytt under solen att rapportera i filmberättande. Det har såklart gjorts förr. Både bättre och sämre. Och ibland är det ju så; att man liksom bara vill se lite fräsig våldsaction utan djup. Får man här. Berg vill uppenbarligen inte berätta något den här gången, istället satsas bucksen på tung action och bistra repliker. Och eftersom Berg ändå har öga för det visuella när det gäller Hollywoodaction, är det snyggt som tusan. Om än inte trovärdigt för fem öre. Men vem hade väntat sig det?
Dessutom bjuder rullen på en liten twist som är rätt snygg…och maskerar sig rätt bra. Förutom Wahlberg görs solida insatser av Lauren Cohan, Ronda Rousey, indonesiske slagsmålsesset Iwo Uwais och minsann John Malkovich i en liten men viktig roll! Fredagsmackelibong utan hjärna som gör jobbet för den som inte kräver alltför mycket.
Trean är måhända lite snäll, men jag säger ju inte nej till lite shootouts i snygg regi.

A Star Is Born (2018)

Men se där ja! Pang, smackelibong så satt den i skallen och kroppen!
Klyschig? Såklart. Men vad f-n, filmer kan väl vara bra ändå! Bradley Coopers stora stund (?) som skådis, och regiman, rentav! Han har tagit det gamla slitna manuset om den gamle avdankade stjärnan som möter och upptäcker den oslipade unga diamanten…till ännu en nivå. Och lyckas också se till att storyn står på HELT egna ben. Inte någon gång sitter jag och tänker på de gamla versionerna som tidigare filmats i Hollywood. Bra betyg bara där. Jack (Cooper) är den countryrockstjärnan som peakat men ändå har sina fans. Turnélivet är hårda papper och Jack dövar med sprit och piller (oh, that old road again.) Unga Ally (Lady Gaga i sensationellt bra roll!) jobbar och drömmer om att kunna sjunga for a living. När de två möts av en slump händer det grejer! Gnistor sprakar! En musiksaga startar! En stjärna föds! Mustigt, gulligt, läckert, romantiskt…besvärligt. Den naiva jakten på tomtebolycka kommer inte utan pris. Höga pris. Kan fallgroparna undvikas?

Cooper känns förvånansvärt solid som regissör. Han fångar de där momenten som jag tror på. Lever mig in i. Klyschorna skulle kunna ha haglat i legio, men regissören Cooper lyfter blicken och låter skådisen Cooper vara en katalysator åt Ally. Rejält funkis! Lady G själv lyser i rollen! Damn, vad bra hon är! Och hur perfekt passar hon inte att spela den där ”ordinära tjejen” som du kan möta på vilken gata som helst. Hon känns ”enkel”. Trovärdig. Som granntjejen next door. Förtrollande bra sångnummer förstås, men annat var väl inte att vänta. Oscarn för bästa sång sitter som gjuten. Det enda som INTE har mig är finalen. Har lite svårt att köpa händelseutvecklingen där. Den berörde mig inte alls som jag hade velat. Så kan det gå.
Trots det en helgjuten rulle med hjärtat på rätta stället! Dessutom, BONUS: Sam Elliott!
Mumma detta. För alla hjärtan som inte är iskalla.

Bohemian Rhapsody (2018)

Är det här filmen om Queen, eller filmen om Freddie? Ibland svårt att avgöra. Kanske this is it. Det behövs ingen framtida storytelling om gruppen. Vi har den här. Med början och slut i den legendariska Live Aid 1985. Ojoj, här kommer nostalgiglasögonen på! Kommer såväl ihåg den där lördagen. Klistrad framför tv:n. Och så fick man då se Queen. Jag vet att jag var helt trollbunden av Freddie när han dompterade publiken. Satan vilket performance! Och nu får jag uppleva det igen, i detalj (ändå ned till de omkullvälta pepsimuggarna på pianot!) med en bedårande Rami Malek som axlar Freddies persona.

Vi får också historien om unge Freddie, hur han brinner för musiken i början på 70-talet. Hur han mer eller mindre nästlar sig in i den halvhyggliga gruppen Smile där Brian May och Roger Taylor finns. Och sen…tja sen är det ju historia för hela slanten! Okej, allt jag ser är kanske inte sant. Och är friserat för att passa dramaturgin. Men det är satans underhållande. Murrigt och lite tragikomiskt på samma gång. Ett extra plus är förstås om man gillar Queen och deras musik. Röster har knorrat om att filmen är för ”snäll” för att vara trovärdig. Nog fanns det väl fler konflikter och hinder på vägen….än de som visas upp? Klart det fanns. Men, måste vi se allt? Icke, säger jag. Att sedan originalregissören Bryan Singer uppträdde som ett svin och fick sparken…och Dexter Fletcher fick kallas in in och styra upp det hela….påverkar inte resultatet alls vill jag påstå. Rullen lyckas förmedla de känslor, sinnesstämningar och skeenden som känns viktiga i storyn. Det som också går fram är den ensamhet som Freddie nog ändå drogs med. Hans tvivel och ängslan. Överlag är såklart alla mest snälla mot varandra. Konceptet Queen segrar i slutet av rullen…och vi belönas med det fantastiska uppträdandet på Wembley 13 juli 1985. Finns det minus med rullen, även för en Queen-gillare som moi? Skulle väl vara kanske att den gode Rami, trots sin all-in-approach vad gäller figuren Freddie i fråga om rörelser, manér, tal och utseende…..till slut blir en duktig skådis som gör en sorts ofrivillig parodi på en väldigt speciell person….
Men, trots det är detta förstås en av 2018 års mest underhållande rullar. Och som ”musikfilm” smackelibom-bra!

Crazy Rich Asians (2018)

Rom-com i färgglad kostym, sort of! New York-tjejen Rachel med asiatiskt ursprung tycker livet är ganska gött med fästmannen (gillar det gamla ordet!) Nick i staden som aldrig sover. Bra jobb, bra inkomst, bra kärlek. Bra liv helt enkelt. När Nick plötsligt föreslår att Rachel ska hänga med honom ”hem” till släkten i Singapore i samband med att Nicks bästa vän ska gifta sig, låter det väl som en käck idé. Bröllop the old way så att säga. Och ett ypperligt tillfälle för Rachel att träffa Nicks familj. Chocken när Rachel också plötsligt upptäcker att Nicks familj är typ bland Asiens rikaste ever! Och hans barndomsvänner lirar i nästan samma liga! Och det vet man ju….hur rikingar partajar! Kan detta passa Rachel tro? Största hindret visar sig bli Nicks mamma, konservativa Eleanor (Michelle Yeoh) som direkt visar visar vilka krav hon har på hur hennes sons flickvänner bör vara. Att vara dotter till en mamma som övergav Asien för ett liv i väst…..faller inte Eleanor i smaken. Minst sagt.
Mysigt underhållande detta. Samtidigt som gamla klassiska frågorna om klasstillhörighet och arvssynder plockas fram igen. Det är vansinnigt färgglatt också! Som att vara träffad av hundratals paintball-kulor på en och samma gång. Romantiken flödar hos rikingarna, den lite akwarda asiatiska humorn får också röja runt lite. Rachel kastas mellan intrycken, där det ena tycks vara flådigare än det andra!

Den som vill hittar naturligtvis fel och brister och ständigt uttjatade klyschor här. Frågan är om man vill det? Om det inte istället är goare att bara hänga med på mys-resan. Constance Wu och Henry Golding är ett charmigt par som Rachel och Nick, som givetvis får jobba för tomtebolyckan. Men det visste vi ju redan. Det är lite Pretty Woman i nån sorts asiatisk upphottad version….okej…eller kanske inte ändå. Dock en sån där rulle som ger dig trivselkänsla i magen, och inte skäms för det svulstiga sättet den gör det på! Dessutom är bröllopet i filmen vansinnigt vackert! Nästan tårdrypande snyggt. Och ett galet bevis på vad man kan slösa pengar på om man är just Crazy Rich Asians!
Mumma för en fredagsmyskväll!

If Beale Street Could Talk (2018)

Moonlight-Barry Jenkins slår till igen med ny känslorulle. Eller gör han inte  det? Kanske kommer det att finnas två läger ang den här rullen, en del förståsigpåare hyllar villkorslöst…medans andra möjligen intar lite mer distans. Själv kommer jag på mig med att göra en omvänd Roma! Om uttrycket tillåts och förstås. Båda filmerna bär anmärkningsvärda likheter! En sorts flytande story utan riktig början, mellanparti och konstruktiv final. Ytterligare bara ett nedslag i en sorts vardag. Så varför funkar inte den HÄR storyn fullt ut på mig?? Vi får berättelsen om de två unga älskande Tish och Fonny. Platsen är Harlem på 70-talet. Strax åker Fonny i häktet, anklagad för en våldtäkt på en kvinna! I samma ögonblick avslöjar Tish att hon är gravid. Tuffa papper! Jenkins öser på med elände. Plus lite lagom dos av samhällsåskådning och sedvanliga rasproblem i ett skitigt och fördomsfullt New York med den där grittiga och slitna 70-talsstämpeln.
Mitt i allt vill Jenkins göra det till nå sorts poetisk berättelse. Långa scener med tyst agerande och uttrycksfulla ögon. Och tiden bara går! Och jag bara känner otåligheten med jämna mellanrum. Men varför reagerar jag så??! Älskade jag inte Roma!? Gjorde inte Alfonso Cuarón PRECIS nästan samma sak i sina scener!? Jorå, jag är den första att erkänna detta. Men här…flyger det liksom inte. Logik har inget med film att göra. Ibland finns det där, ibland inte.

Tish mumlar fram sina repliker, sömnig som ett vilset rådjur. Fonny ser mest bedrövad ut. Läget är problematiskt. Liksom för mig som tittar. Som att allt står och stampar (jaja…som sagt sagt…ni behöver inte påminna mig om Roma…jag håller ju med!) Allt är inte bonkers och tristess. Det finns scener som fastnar. Hemma-hos-föräldraskapet-scenerna är rätt lyckade. Kanske mest tack vare Colman Domingo och Regina King som får briljera några minuter som just föräldrar. Såklart att Jenkins har fångat tidstypiska detaljer i scenografin också. Fan vore väl annars. Liksom propert foto.
Men i matchen om att beröra mig som tittare med nedslag i en vardag i en film utan klara manusgränser…vinner Roma lätt. Yes sire Bob!

BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

The Equalizer 2 (2018)

Dags för uppföljare igen.
Eleganten från vidderna, (credit to filmitch-Johan) Denzel Washington, är tillbaka som ensamvargen och lätt OCD-störde Robert McCall. Snubben som ger ordet rättvisa en ny innebörd. Ofta en våldsam sådan mot de badasses som förtjänar behandlingen. Förra rullen handlade om att etablera McCalls person, hans flaws och framförallt hans färdigheter i att behandla buset. McCall som den barmhärtige samariten…med twist. Så att säga. Uppföljaren är mer en hands on, rakt på-story, om hur stilrene Denzel dras in i skumraskheter inom CIA, där han ju förut varit verksam. Något som spiller över med katastrofala följder för hans förtrogna vän i organisationen Susan (Melissa Leo). Nya hämnartankar vaknar hos McCall och han börjar nysta i soppan. En ny badguy finns i form av hårdingen York (Pedro Pascal) som inte lägger fingrarna i kors för att sopa igen spår till höger och vänster.

I registolen återigen Antoine Fuqua. Han har koll på tuffa actionscener och visuellt driv. Jag gillar merparten av hans rullar. De ser också snygga och välgjorda ut. Liksom den här. Dock faller helhetsintrycket tillbaka om jag jämför med den första rullen. Jag investerar inte alls samma intresse i storyn. Den känns mer opersonlig än den första. Även om vi här kanske än mer kommer i kontakt med McCalls förflutna. Märkligt. Denzel bär förstås rullen på sina axlar, och det känns som att jag aldrig behöver vara orolig. Eleganten har en jäkla hög lägsta-nivå på sina prestationer…även om jag anar lite rutinmässigt skådespelande då och då. Inget fel på våldsamheterna och Fuqua håller det stramt hela vägen fram till den kanske lite överarbetade finalen. Men visst, filmen känns lite ansträngt framvärkt på en höft, som att Fuqua lade sitt bästa krut på originalrullen. Den här bär mer smaken av en klyschig standardthriller i genrefacket. Å andra sidan gör den jobbet som förväntas. Underhållning för stunden, men inget speciellt att yvas över. Ännu en uppföljare efter det här känns just nu ganska långsökt…men vem vet vad suitsen i Hollywood har i sina projektportföljer….?

 

The Predator (2018)

Predatorns återkomst till jorden och på film triggar såklart igång ett visst intresse. Behövs den intergalaktiske hårdingen ännu en gång? Tveksamt, men hey…vem är jag att ifrågasätta hur Hollywood vill slösa sina blockbustermiljoner? Dessutom är det Shane Black som basar bakom kameran, en av pionjärerna inom den moderna actionfilmen sedan 80-talet (och ju ”Hawkins” i originalrullen!) Hur sjösätter man då en story om en figur som kanske också hör bättre hemma i 80/90-talet än anno 2018? Jo, en rätt fånig och tramsig story värks ihop. Krypskytten Quinn på hemligt uppdrag i Mexikos djungel hittar märkliga rymdgrejer, skickar hem klabbet till sonen i villaförorten där den nyfikne och lätt autistiske grabben pillar på mojängerna…och vips sätts en sorts signal igång! En spårsändare kanske till och med?! Läge att ta skydd under köksbordet för nu jäklar är Predatorn på väg! Vi får också ett skumt labb där forskare ska pilla på den predatorkropp som infångats i början (jaja..orkar inte förklara..allt hänger ihop..sort of). Predatorn vaknar, mayhem och kaos, action och underhållningsvåld. Vi får också ett ragtag-gäng av gamla förbrukade militärsnubbar..ahh… the heroes! Vräk nu in allt i en mustig fruktsoppa…och där har du rullen!

Inte alls samma känsla som i originalet förstås. Men vem hade väntat det? Känns det som en ansträngd story? You bet. Känns det som en onödig rulle? Sure thing. Lider jag jättemycket när jag glor på den? Inte direkt. Rullen gör precis vad som förväntas av den. Det smäller och exploderar, Predatorn knallar runt och är sådär tuff som han ska vara. En liten ”Predator-twist” finns inslängd efter halva rullen, men den känns dessvärre lite överflödig. Bäst är de knasiga antihjältarna med en stirrig och Tourettes-syndroms-lidande Thomas Jane i spetsen. Boyd Holbrook som hjälten och familjefarsan Quinn blir en fattigmans-Chris Pratt..men ok då. Funkis. Lille Jacob Tremblay som sonen Rory har inte mycket att göra som motsvarar hans talang som han fick utnyttja i tex Room. Sen kan jag inte låta bli att charmas av Olivia Munn´s stentuffa forskare också.
Summa summarum; Black öser på med vad det rätt lökiga manuset, och budgeten, tillåter. Kanske en dussinfilm i genren, men…..vem säger nej till en stund med Predatorn i fokus igen…?
Ok underhållning för stunden, rullen gör vad den ska en fredagskväll efter att tacomyset är avklarat.
Sedan tar vi nya tag!

Io (2019)

Om Bird Box var ett bra exempel på när Netflix-dollars faktiskt fungerar…så är detta exemplet från andra sidan spektrat. Ibland alltså, undrar man ju hur folket på streamingjätten tänker när de ska fördela ut gracerna i olika produktioner. Vissa grejer borde helt enkelt inte slösas stålar på. Detta är ett sådant exempel. Tanken må vara god, grundförutsättningen med storyn må vara seriöst behjärtansvärd…men herregud i himlen så urbota trååååkigt detta är. Rena rama sömnpillret. Jag skojar inte! En sån här rulle går icke att titta på en fredagskväll i soffan…då är det kört direkt. Jag lovar, den som inte sover efter 45 minuter DÅ….

Jorden i framtiden är förgiftad. Luften går inte att andas (nästan). Alla på jordbollen har dragit till Jupters måne (av någon anledning just DEN planeten….var inte Mars ledigt?) Io, där människans nya framtid ska spånas fram. Kvar på jorden ensamma forskardottern Sam (Margaret Qually) som går i forskarfarsans fotspår och febrilt letar efter en lösning där vår jord ska börja ”rena” sin egen atmosfär. Jaja..gäsp. Segt som tuggummi i drivet, lågbudgeten (som det ändå är) lyser igenom. Hjälper inte ens att Anthony Mackie ställer upp i en biroll. Filmen vill inget ont…men den är så förbannat långsamt tråkig och händelsefattig så jag…just det…somnar. Svårmodig filmjävel helt enkelt, som aldrig fångar intresset. Nä tusan, nu har jag har sett den (till slut) så du slipper. Undvik.

 

Finns på Netflix (om nu nån mot förmodan…)

 

The Favourite (2018)

Mustig skröna!
Exakt de orden kommer flygande i skallen efter cirkus 30 minuter av rullen. Då har jag redan också hunnit med att hicka till inför den kulsprutedialog som avlossas från typ ruta ett, hoppa till inför alla galna wideshots med fisheyeinslag som sveper över rummen i parti och minut. Och, framför allt har jag hunnit fröjdas mer än en gång när jag återigen får konstatera att det ”är ju faktiskt en rulle från den märklige Yorgos Lanthimos”! Du vet, han med magrensaren The Killing of A Sacred Deer. Ja just den! Den gode greken Yorgos verkar nu ha tagit på skämtarmössan och vandrar rakt in i England i början på 1700-talet. Queen Anne regerar hovet och landet…eller ja egentligen är det ju hovdamen Lady Sarah (Rachel Weisz) som basar. Drottningen själv, underbart spelad av Olivia Colman, är mest nervös, osäker, stirrig och instabil. Till det luxuösa hovet anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone med brittisk accent!!), börjar som enkel passopp, men avancerar snart i rank när drottningen fattar tycke. Lady Sarah blir FÖRSTÅS avis…och se, vips har vi oss ett triangeldrama av rang! Ett komiskt drama med skratt som kanske både flabbar ut i luften och stannar halvvägs. Lanthimos vore kanske inte Lanthimos om han inte tolkade 1700-talet på sitt eget sätt? Lite makabrare, lite tuffare, lite råare, lite köttigare! Visst har ju personerna funnits i verkligheten, men den fria konsten tar nog ut sin rätt här. Och varför inte!

Jäklars ändå vad jag myser här! Perfekt kemi mellan tjejerna i huvudrollerna, tajmingen, feelingen.
Latnhimos verkar för tillfället ha övergivit tankar på mörker och att skapa magont hos tittarna. Ändå är det här så pass quirky att du inte kan slappna av en sekund. Det ligger en osäkerhet i luften om var det hela ska ta vägen. Fenomenalt spelat av alla inblandade! Dialogdrivet RAPPT manus! Ahhhh!
Ännu en fullträff från regissören. Dock inte alls med samma beska eftersmak.

Bird Box (2018)

I myllret bland alla mer eller mindre slätstrukna Netflixrullar som prånglas ut…hittas ändå lite sköningar ibland. Detta är i mina ögon (ehe) en sådan. Trots att tyckare runt jordbollen mest gått i gnälliga led. Danskan Susanne Bier håller i rodret för dagens dystopiskröna. En sorts epidemi drabbar plötsligt och oväntat, folk och fä som skådar något ospecificerbart med sina ögon går omedelbart knas och tar livet av sig på två röda! Förskräckligt värre ju! Vi följer tuffa Malorie i Sandra Bullocks skepnad. Hon kommer snart på att man kan täcka för ögonen och leka blindbock när man förflyttar sig. Inte helt utan diverse komplikationer såklart. Men ändå. En resa måste företas, mot fristad från de räliga varelser/okända krafter (?) som man inte bör titta på. Hur ska det gå??

Jag gillar ändå det här. Investerar intresse i storyn. Bier håller det ganska stramt. Vi får ingen jättebackstory till det som hänt. Mer ett nedslag i här och nu. Bullock går från avvaktande till stenhård till medmänsklig. En ganska tuff hjältinna med andra. Det finns barn inblandat här också. Plus en spattig John Malkovich. Och stabila Sarah Paulson (som är med för lite). Visuellt välgjorda dystopiska filmrutor med lagom brutala självmordsscener, utbrända gator och explosioner. Jämförelsen med A Quiet Place låter inte vänta på sig. Kanske lite orättvist ändå. Äpplen och päron, även om grundpremissen kanske finns där nånstans. Mer drama än rysligheter. Kanske till och med lite småspännande mot upplösningen. Bra driv ändå som aldrig blir ointressant. Och vad ÄR det för galna grejer man inte får titta på egentligen???

 

Finns på Netflix.

The Nun (2018)

När det räliga nunnan visade sin nuna första gången i The Conjuring 2 var det minsann inga softa grejer. Läbbigt värre skulle jag vilja säga. Det räckte med ett par minuter av det där nyllet för att att man skulle känna obehaget i kroppen. De få minuter hon var med och förhöjde (?) stämningen i den filmen räckte för att glupska producenthjärnor snabbt insåg att det fanns pengar att casha in på henne. Så snabbt ihop med ett manus och vips har vi oss en standalone rulle, en sorts prequel-rulle om uppkomsten av ondskan i nunneoutfit.

Rumänien i början på 50-talet. Ett avlägset kloster. Två utsända från kyrkan för att kolla upp konstigheter i samband med en ung nunnas självmord. Gissa vad dom hittar?
Gääääsp! Satan i gatan vilken tradig rulle. Det smygs i mörka korridorer i 98 procent av filmen. Som om manusfolket inte haft en susning om vad de skulle kunna hitta på. Oengagerande, och framför allt oskrämmande. Känner att jag inte orkar investera instresse i det som händer. Borde inte ryslig rulle ändå försöka rafsa upp lite obehag? Regimannen Corin Hardy lyckas inte alls frammana samma vibbar som han stundtals gjorde i den underhållande The Hallow.
Nä, detta är skit och pannkaka. Hjälper inte ens att duktiga Taissa Farmiga ställer upp och spelar ung hjältenunna. Detta är bonkers hela vägen, och jag konstaterar surt att den rysliga nunnan bäst avnjuts i små små doser.

Hunter Killer (2018)

Eländiga aktiviteter håller på att hända i Ryssland, på en flottbas på Kolahalvön har precis den ryske presidenten tagits som gisslan av en badass-general som inget hellre vill än att starta nytt världskrig. Ajaj. Tur för honom, och tur för oss, att ett gäng amerikanska Navy Seals är på ingång för räddningsoperation. Och ännu mer tur för oss att stoiske ubåtskaptenen Joe Glass i Gerard Butlers (faktiskt nedtonade) skepnad väntar nere i djupet i sin ubåt för att undsätta räddningsoperationen. Vad är detta nu då? Tja, två rullar i en kanske. Dels klyschig action när Navy Seal-snubbarna öser på, och dels lite (lika klyschigt) ubåtsraffel under ytan. Vi får också Micke Nyqvist som avig rysk ubåtskapten, Gary Oldman som skrikig officer på hemmaplan (”skjut först och fråga sen!!!”), Linda Cardellini i den ena av bara två (2!!) kvinnliga pytteroller. Genus-o-Metern gråter fortfarande.

Men, står du ut med allt ovanstående….levereras en rulle som på papperet må vara utdömd men som faktiskt gör lite vad den ska; underhåller för stunden. Här finns såklart gott om flaws, som ändå målas över med lite grovt underhållningsspackel. Tillräckligt för att jag ska gå på det och hitta nöje i det jag ser. Inga som helst överraskningar, även om upplösningen oväntat håller på sig in i det sista..och det är inte heeelt klart hur korten ska fördelas på spelbordet. I övrigt är det mesta som vanligt ganska snyggt tillverkat rent filmiskt. En film som kanske vill hitta känslan från Jakten på Röd Oktober, eller Crimson Tide? Regimannen Donovan Marsh ödslar ingen tid på djup(!)gående analyser av vare sig omvärldsläget eller personer. Han liksom bara kör på. Och ibland kan ju sånt vara lite underhållande ändå. Detta är filmen du absolut inte behöver 2019, men ändå sitter du där och småroas. Jag friar hellre än fäller. Men visst är det lättglömt när året så småningom ska summeras.