Dags igen för liten historielektion a´la Hollywood.
Och då vet ni ju att verkligheten ofta kommer i snyggt paketerad, och möjligen lite slipad, version. Vilket absolut inte betyder att det är bonkers. Ibland lyckas ju fernissan faktiskt samsas med the reality på ett rätt trevligt sätt.

Som här.
Det är 1961 och NASA är sin linda, shit, hela det amerikanska rymdprogrammet är i sin linda. The Russkies firar stora triumfer och snor världsrubrikerna. Det planerade Mercury-programmet MÅSTE kickas igång. En amerikan MÅSTE slungas ut i rymden asap!
Mot denna bakgrund nu historien om tre färgade kvinnor som alla på sitt sätt kommer att revolutionera den amerikanska moderna (?) rymdhistorien. I det tysta. Segregationen mellan vita och svarta är nämligen högst påtaglig i början av detta årtionde. Till och med inne hos en sådan stor innovatör och framtidsmarkör som NASA. Helt klart något man kanske inte tänker på när historieböckerna läses vid väl valda tillfällen. Själv, som varande rymdnörd med ett speciellt öga till USA:s rymdprogram på 60-talet, känner jag mig förbluffad över att detta som utspelas…denna idag rätt vidriga människosyn…faktiskt var ”naturlig” verklighet även bland de smarta och innovativa hos framtidsmyndigheten. Är det väl mörkat, eller bara sorgligt ”bortglömt”?

Med detta sagt, och via alla de trista hinder som dagens hjältekvinnor med siffersnillet Kathryn (Taraji P. Henson) i spetsen måste ta sig över, bjuds det faktiskt på feelgood också. Romantiken får sin lilla plats, den begynnande vänskapen mellan Kathryn och den pressade och buttre rymdchefen Harrison (Kevin Costner i stabil roll). Mest fokar rullen dock på trion Kathryn, Dorothy (Octavia Spencer) och Mary (Janelle Monáe). De två sista kämpar också i korridorernas trångsynta värld för att vinna respekt för sina kunskaper. Kanske får där skådisarna Jim Parsons och Kirsten Dunst symbolisera den vita medelklassen uppfostrade i rasmotsättningens vardag.

the go-to-girls när allt skiter sig

Regissören Theodore Melfi (St. Vincent) lyckas lägga nivån på rullen så pass bra att den mitt i all bedrövelse med hudfärgskonflikter…ändå blir både lite smårolig och hjärtevarm. Visst, titta under skalet och den slår in ganska många öppna dörrar. Men, skit i det. Övertygande skådisar ihop med en trevlig och engagerande story gör den till en film som är högst sevärd.

Dessutom snygg och tidstrogen sitt 60-tal.
En rätt bra BOATS helt enkelt.

I SoF-poddens MAFFIGA #78 kan du höra ett REJÄLT runda-bords-samtal om dagens film där vi och våra gäster går loss om denna rulle! Riktigt underhållande faktiskt om jag själv får tycka!