Men titta, är det inte ännu ett exemplar av den snart uttjatade stilen ”found footage” som ger sig tillkänna…? Onekligen undrar man i sitt stilla sinne när marknaden för denna speciella, så exploaterade, filmstil har nått sin gräns. Om den inte redan gjort det.

Här nu en film som tar ett helt nytt grepp på NASA och rymdfarten under 70-talet, och såsom varande rymd- och astronautnörd är det givetvis otroligt svårt att hålla fingrarna borta från den här produkten.

Som bekant upphörde ju Apollo-uppdragen till månen efter nr 17 i ordningen i början på 70-talet. Eller inte.

Här får vi nu nämligen ta del av ”återfunnen” topphemlig redigerad film som visar att det faktiskt genomfördes ytterligare ett uppdrag 1973, den här gången med militära förtecken där astronauternas jobb var att placera ut sändare på månen som snabbt skulle kunna känna av när Sovjet eventuellt fyrade av missiler mot USA. (detta var ju trots allt kalla kriget-eran). Men filmen visar nu då också varför detta uppdrag mörkades och aldrig har förekommit i den ”officiella” historien. Eller att det kanske inte ens var hela sanningen bakom det uppdrag dagens huvudrollsinnehavare blev briefade om.

Trots att jag alltså börjar bli trött på detta filmformat känns det som att idén här är både tilltalande och lite fräck. Det är möjligt att den känslan till större delen beror på mitt rymdintresse, och Apollo-eran i synnerhet. Okände regissören Gonzalo Lopez-Gallego brassar på med realistiskt gryniga och ibland osammanhängande bilder inifrån 70-talets månlandare varvat med autentiskt material, och överhuvudtaget är detaljerna oerhört tilltalande ned till minsta lilla lysdiod på kontrollbordet. Miljön är naturligtvis också tacksam när det gäller att skapa en klaustrofobisk känsla hos de två astronauterna Anderson (Warren Christie) och Walker (Lloyd Owen) som plötsligt märker att allt inte står rätt till i omgivningarna runt landningsplatsen på månen.

Astronauter med obehagliga problem.

Filmen försöker sig på konceptet att sakta smyga på skräcken i takt med att astronauterna gör den ena obehagliga upptäckten efter den andra, men ok…så värst mycket rysligt blir det kanske inte, ett par jumpscares här och där testas med fördel och visst undrar man vid något tillfälle vad det egentligen handlar om och hur det ska gå. I och med att filmen spelas upp i tillbakablickar och i ”material hittat hos NASA” får man ingen större relation med karaktärerna som istället blir rätt anonyma och mest får tjäna som verktyg för att driva den otrevliga (och otroliga) historien vidare, märkligt nog dock rätt passande grepp i det här sammanhanget. En tredje astronaut, Grey (Ryan Robbins), finns också med men hans tid går åt att sitta i moderkapseln som cirklar runt månen i väntan på att få plocka upp sina kollegor efter avslutat uppdrag.

Apollo 18 är inte så värst skrämmande, men väl lite obehaglig om man är på det humöret. Bra fångade miljöer och detaljer som bygger upp stämningen i allt från scenografin till ljudupptagningen. Manuset är möjligen lite obalanserat i tempot där det avgörande dramatiska händer mot slutet. Innan dess är det antagligen mest ögonporr för oss Apollosuckers. Filmformen är som de andra alstren i den här kategorin och icke nyskapande på något sätt, men gillar du 70-talets rymdprogram och dess detaljer förhöjs värdet ett snäpp i och med denna konspirationslek med historien. Som hos mig.
Underhållande i sin ”smala” nisch.