Jahopp.
Poddkompisen Fiffi påstår alltså, på förekommen anledning, att yours truly bör liknas vid Eddie Marsan i dagens lilla rulle.

Eftersom jag icke sett filmen återstår bara att sjunka ned i soffan och själv avgöra om det är Steffolainen som knallar runt där i dagens story. Så, vad har vi då? Nämnde Marsan är den timide och oansenlige (hrm…börjar bra detta…) John May, en sorts…”begravningsdetektiv” i London…en snubbe som helt enkelt försöker spåra upp släktingar och vänner när ensamma personer har avlidit och det vankas begravning. I de flesta fall får John även sörja för det praktiska med begravningen…och inte sällan är han den enda som besöker de enkla ceremonierna (hrm igen…!!)

John verkar ha ett otroligt trist liv (hjälp!!!) som tycks bestå av att göra sina jobbtimmar, åka hem till den tysta lägenheten och äta samma mat varje kväll. Dessutom har han en sorts pedantisk ådra i allt han gör som känns otroligt störande i början när jag tittar. What??
Ojoj.

När John plötsligt får tag i ett ”fall” som inbegriper en man som bodde i samma hus, börjar små vindar av förändring blåsa. Den lugne John kan inte släppa ärendet och ger sig tusan på att ta reda på mer om mannen samtidigt som han hoppas hitta några släktingar. Kan mannen ha haft en dotter? Finns tecken som pekar på det. Vips förvandlas rullen till en liten quest, som kommer att ta filmens antihjälte på stigar han uppenbarligen aldrig trampat förut. Kan det till och med vara så att han..lever upp en aning…i all den dysterhet som omger honom..?

Eddie Marsan är fenomenalt bra i filmen! Galet bra faktiskt, och trots sin oansenliga yttre figur äger han varendra filmruta han förekommer i. Vilket i typ är hela filmen. Hela tiden.
Vad menar Fiffi med detta nu då!?! Är jag så erbarmligt intetsägande? Hu!

Men, till hennes försvar ska självklart tas till protokollet att hon ser på denne John May som en snäll och trivsam snubbe, och att det var kanske det hon menade (hoppas det). Hm, plötsligt känns det lite bättre när jag tittar på den fantastiske Marsan. Själv har jag heller inga problem med att ta figuren till mig. Det går liksom inte att reta sig på honom i det långa loppet (trots den irriterande pedantiska ådran!) Extra plus också till att min favvis från Downton Abbey, Joanne Froggatt, dyker upp i en behaglig biroll.

Steffo..flåt…John på jobbet en måndagsmorgon

Regissören Uberto Pasolinis lilla film växer ju mer jag tänker på den i efterhand. Från att ha varit en bra och intressant film…blir den plötsligt fascinerande i all sin enkelhet. Att så mycket kan berättas med så små medel. Att så mycket varma känslor kan förmedlas via en sådan ”trist” ramstory. Jag är imponerad.

Om filmens ”resa” är jäkligt bra…är slutet magnifikt….och jäklar vad någon icke-anad-allergi dök upp i rummet plötsligt..för jag tvingas blinka bort tårar i ögonen i parti och minut. Galet!

En stor liten film!

Men…nog är det ändå liite roligare att liknas vid…tja…Clark Griswold!? (som bloggar-Sofia föreslog).
Eller?